Religiöst motiverade våldsaktioner kan inte avfärdas som akter av förvirring, manipulation och psykologi, skriver Kaj Schueler i SvD 2010-12-31, med anledning av debatten efter självmordsattentatet på Drottninggatan i Stockholm och förberedelserna till terrorbrott mot tidningarna Köpenhamn. Sådana brott förklaras bättre genom den farliga attraktionskraft som all religiös (och politisk) extremism äger, genom att förklara världen och ondskan i den, genom att tydligt peka ut fienden och genom att måla upp en utopisk paradisisk framtid, menar Schueler.
Att religiös extremism verkligen har en attraktionskraft, bland annat av de skäl som Schueler anför, är ju uppenbart bara genom det stora antal människor världen över som bekänner sig till sådana rörelser. Det är också uppenbart att sådan extremism i muslimsk tappning utgör en nödvändig förutsättning för den våg av självmordsterrorism som plågat världen under de senaste 10 åren. Utan religiös extremism, ingen självmordsterrorism.
Men steget från religiös extremism till självmordsterrorism är ändå i praktiken väldigt långt. Om så inte vore fallet, skulle antalet faktiska självmordsterrorister vara betydligt större än vad det i själva verket är. Under åren 1981 till 2008 begicks c:a 2 600 attentat världen över av självmordsterrorister, enligt en israelisk studie (1). Denna siffra kan till exempel jämföras med att runt en tredjedel av befolkningen i Pakistan, alltså närmare 60 miljoner människor, gav sitt stöd till Usama Bin Laden och att nästan lika många ansåg att självmordsattacker bland civila kunde vara berättigade, enligt en opinionsundersökning från november 2005 (2). Opinionsundersökningar under den så kallade Intifadan i början av 2000-talet visar på samma sak; trots att majoritet av den palestinska befolkningen uttryckte stöd för självmordsterrorism, var det ytterst få bland dessa som var beredda att själva utföra sådana dåd (1).
För att förstå självmordsterrorismen måste vi nog, för att parafrasera Schueler, ta självmordsterrorismen för vad den är: ett cyniskt och ondskefullt utnyttjande av personlighetsmässigt svaga, emotionellt labila, olyckliga och psykiskt störda personer för i grund och botten rent politiska syften. Och självmordsterroristernas egna bevekelsegrunder står då följaktligen snarare att finna i resultatet av fatal manipulation, förvirring och psykisk sjukdom än i skrämmande extrem religiös fromhet.
Detta är naturligtvis ett mycket svårforskat ämnesområde, men den psykologiska forskning som ändå finns tycks tyda på att det verkligen förhåller sig på det sättet. En framstående forskare på området, Adam Lankford vid University of Alabama, gör i en nyligen publicerad översiktsartikel (3) den kvalificerade bedömningen att själmordsterrorister tycks drivas av flera välkända riskfaktorer för självmord: 1) en stark längtan att undfly den värld de lever i; 2) en önskan att undkomma moraliskt ansvar för sina handlingar; 3) en oförmåga att bemästra vad man uppfattar som en kritisk belägenhet, och 4) en låg självkänsla.
Den tidigare anförda israeliska studien (1), i vilken man lyckats jämföra en grupp självmordsterrorister med organisatörer av självmordsattacker, bekräftar den här bilden: depressiva drag, klinisk depression och andra psykiska störningar var vanliga bland självmordsterroristerna men ovanliga i den andra gruppen; närmare hälften av självmordsterroristerna bedömdes som självmordsbenägna, medan ingen i den andra gruppen hade sådana tendenser; självmordsterroristerna hade svårare än de andra terroristerna att bemästra stress och att hantera sina känslor och behov; och självmordsterroristerna hade oftare personlighetsdrag som gjorde dem lättledda och känsliga för påverkan från andra.
Det psykologiska perspektivet på självmordsterrorism ger, om det är korrekt, en rimlig förklaring till det annars besynnerliga faktum att självmordsterrorister, så att säga, bränner av allt, inklusive sig själva, i en enda smäll, när de egentligen skulle kunna vara så mycket mer ”effektiva” genom att gång på gång placera ut den ena bomben efter den andra, så länge friheten eller livet räcker. Särskilt i europeiska länder, där allmänheten inte har en aning om vad som kan vara misstänksamt beteende, skulle väl en sådan strategi vara långt mer rationell, om uttrycket tillåts i sammanhanget. Den strategin har ju prövats tidigare, med betydande "framgång", av bland andra IRA.
Det psykologiska perspektivet ger också vägledning om hur vi skall kunna förebygga den här avskyvärda formen av religiöst motiverat våld. Det gäller bland annat för anhöriga, vänner och bekanta, och kanske särskilt för ledare för och medlemmar i religiösa församlingar, att känna till att en förändring mot en mer intensiv eller extrem religiös utövning, särskilt hos unga och sökande individer, verkligen kan vara tecken på emotionella problem och psykisk labilitet snarare än fromhet, något som i så fall i hög grad ökar risken för att gå i fällan för ondskefulla rekryterare till självmordsterrorism. Genom att människor i sådana personers omgivning i tid inser och kan skilja på vad som är vad, kan vi minska risken för att någon i vårt land hamnar i den fällan. Det ligger verkligen i allas vårt intresse.
1. Merari A, Diamant I, Bibi A, Broshi Y, Zakin G. Personality characteristics of "self martyrs"/"suicide bombers" and organizers of suicide attacks. Terrorism and Political Violence. 2010;22:87-101.
2. Terror Free Tomorrow. A dramatic change of public opinion in the Muslim world. Results from a new poll in Pakistan: Terror Free Tomorrow. 2005.
3. Lankford A. Do suicide terrorists exhibit clinically suicidal risk factors? A review of initial evidence and call for future research. Aggression and Violent Behavior. 2010;15:334-40.
Tillägg 2011-01-02: Självmordsbombningen på Drottninggatan i Stockholm skulle kanske han kunnat förhindras om de oroande tecken som självmordsbombarens hustru såg hos maken hade tolkats ur ett psykologiskt istället för ett religiöst perspektiv.
