tag:blogger.com,1999:blog-12682969659076398902024-03-13T19:58:27.111+01:00Ur psykologisk synvinkelErik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comBlogger28125tag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-4729559959956954272015-03-19T09:40:00.000+01:002015-03-19T10:31:58.560+01:00Dagens Nyheter och 2004 års immigranter – granskning av en granskningI hundratals år har våra myndigheter fört bok över oss alla, och om allt upptänkligt som vi har för oss, från födelsen till döden. Det har gjort Sverige till något av den registerbaserade forskningens förlovade land. Men, och det är ett viktigt men, en stor del av myndigheternas uppgifter om oss på individnivå kan bli tillgänglig för forskning först om sekretessreglerna så tillåter. Och det är något som måste prövas i varje enskilt fall.<br />
<br />
<b>En viktig förutsättning</b> är naturligtvis alltid, att en forskare kan garantera att sekretessbelagda uppgifter används ändamålsenligt, och att de hanteras på sådant sätt att de inte kommer i orätta händer. Men det räcker i allmänhet inte. En forskare måste också kunna visa att uppgifterna är nödvändiga för att undersöka ett relevant problem, att han eller hon besitter adekvat kompetens för uppgiften, att rätt metoder för undersökningens syfte kommer att användas, och att resultatet kommer att presenteras på ett vederhäftigt och även för andra användbart sätt. Kort sagt, man måste genom en forskningsetisk prövning visa, att nyttan av forskningen kan uppväga de skaderisker som kan finnas med att en myndighet lämnar ut sekretessbelagda uppgifter om individer för forskningsändamål. Jag kan av egen erfarenhet intyga, att en sådan prövning är en rigorös procedur.<br />
<br />
<b>Döm om min</b> <b>förvåning</b> när jag då läser, att Migrationsverket har lämnat ut sekretessbelagda uppgifter, med namn och personnummer, om alla dem som fick permanent uppehållstillstånd i Sverige 2004, närmare 25 000 personer, och då inte till kompetenta forskare som först underkastats just en sådan forskningsetisk prövning, utan till – <a href="http://www.dn.se/nyheter/sverige/tio-ar-senare-har-varannan-mindre-an-13-000-i-manaden-1/" target="_blank">en reporter på Dagens Nyheter, Kristoffer Örstadius</a>.<br />
<br />
Denne reporter har sedan i sin tur skickat vidare datafiler med personnummer till andra myndigheter, med begäran om uppgifter baserade på registerdata hos dessa, däribland Försäkringskassan för uppgifter om sjuk- och aktivitetsersättning, och Socialstyrelsen för uppgifter om försörjningsstöd och annat socialt bistånd. Folkbokförings- och inkomstuppgifter har, vad jag förstår, genom samma förfarande inhämtats på individnivå från Skatteverket. Skatteverkets uppgifter är visserligen offentliga – liksom uppgifter om skulder hos Kronofogden, om åtal hos Åklargarmyndigheten, och om domslut i mål hos landets domstolar, uppgifter som också hämtats in av DN. Men saken kommer i ett annat läge, åtminstone etiskt sett, när i och för sig offentliga uppgifter kombineras och bearbetas med sekretessbelagda uppgifter, vilket uppgifterna från Migrationsverket uttryckligen är. Migrationsverket har helt enkelt givit reportern en huvudnyckel, med vilken han sedan har kunnat gå vidare.<br />
<br />
<b>Hur detta gick till</b> framgår av Migrationsverkets dokumentation i ärendet, som jag har tagit del av. DN:s reporter Kristoffer Örstadius skrev i början av december 2014 till Migrationsverkets presstjänst, med en kortfattad begäran om ”en förteckning över alla personer som fick permanent uppehållstillstånd under perioden 2006-01-01 till 2006-06-30”. Jag återkommer till den angivna tidsperioden, som är korrekt citerad. Han begärde uppgifter om personnummer och medborgarskap, uppdelat på fyra listor ”baserat på orsak till att de kommer hit: flyktingar eller motsvarande, anhöriga, arbetskraftsinvandrare, övriga. Syftet med min begäran är att ta fram statistik över hur det har gått för personerna att etablera sig i Sverige – till exempel på arbetsmarknaden”.<br />
<br />
<b>Det första svaret</b> som reportern fick via presstjänsten var, besynnerligt nog, att verket inte kunde lämna ut de begärda uppgifterna, ”då de personer som beviljas PUT [permanent uppehållstillstånd] ofta inte har ett fullständigt personnummer”. Svaret, som senare visade sig vara felaktigt, föranledde en telefonkontakt med presstjänsten, där reportern framhåller hur viktigt det är att kunna jämföra olika grupper av invandrare för att undersökningen överhuvudtaget skall bli meningsfull. En sådan gruppering innebär dock att orsaken till Migrationsverkets beslut om uppehållstillstånd röjs, och den uppgiften omfattas av sekretess. Möjligheten att hantera sekretesshindret med ett så kallat sekretessförbehåll diskuterades under samtalet, vilket framgår av ett uppföljande, vädjande mail till presstjänsten: ”Ni har förstås ingen juridisk skyldighet att hjälpa mig. Ni kan på helt lagliga grunder neka mig att ta del av dess uppdelade listor, trots mitt önskemål om förbehåll. Men jag ber er verkligen att överväga saken. Jag – och jag har fått intrycket att du är överens – tror att undersökningen skulle vara väldigt intressant att genomföra.” Och, avslutar han, ”jag vill ju kolla på så många fler parametrar än de som SCB tittat på” – en formulering som låter en viss okunskap på statistikens område att skina fram.<br />
<br />
”Den här typen av begäran från en journalist var med sin omfattning ny för Migrationsverket”, uppger beslutsfattaren i ärendet för mig, och fortsätter: ”Frågan, som gällde om verket i det enskilda fallet mot sekretessförbehåll kunde lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess enligt 37 kap. 1 § 1 stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), var svår och krävde behandling och utredning av verkets rättsenhet.”<br />
<br />
<b>Den jurist</b> vid rättsenheten som först fick ärendet på sitt bord ansåg spontant, i likhet med beslutsfattaren, att en sådan begäran inte kunde beviljas, med hänvisning till ovan nämnda lagrum, och till vedertagen praxis, att utlämnande av sekretessbelagda uppgifter i den omfattning det här var frågan om endast kan medges vid regelrätt forskning. I det svar till reportern som juristen formulerade står det därför:<br />
<blockquote class="tr_bq">
Forskare har möjlighet att få tillgång till sekretessbelagda uppgifter om de presenterar ett intyg från sin handledare vid universitetet som beskriver deras forskningsstudie samt behovet att få tillgång till sekretessbelagt material. Då du inte uppfyller de krav som ställs i denna del bedömer Migrationsverket att vi inte heller har möjlighet att lämna ut de begärda uppgifterna med förbehåll.</blockquote>
<b>Men det svaret</b> fick aldrig reportern, eftersom verket plötsligt gjorde ett lappkast i ärendet. Juristen i fråga, som i stunden var stressad av allt hon skulle hinna med innan en nära förestående semester, bad nämligen en av verkets andra jurister, Mathilde Skovdal, att ”kasta ett getöga” på beslutet innan det verkställdes, för att förvissa sig om att hon inte ”tänkt fel”. Men det ansågs hon uppenbarligen ha gjort. ”Att det inte finns något sådant krav [på forskarnivå]”, skriver beslutsfattaren till mig, ”visste dock verksjuristen Mathilde Skovdal (finns att läsa i kommentaren till offentlighets- och sekretesslagen som i förarbeten till OSL m.m.) och hon gav det slutliga beskedet att vi, mot ett sekretessförbehåll, skulle bifalla begäran.” Av mailväxlingen mellan de båda juristerna framgår det med all önskvärd tydlighet, att Skovdal inte ägnade frågan många minuter.<br />
<br />
Den 19 december 2014 utlämnade Migrationsverket med sekretessförbehåll uppgifter om de 23 887 personer som beviljats permanent uppehållstillstånd under det första halvåret 2006. Uppgifterna omfattade personernas namn, personnummer, medborgarskap, beslutsgrund och beslutsdatum.<br />
<br />
<b>Men – första halvåret 2006?</b> Var det inte 2004 som undersökningen gällde? Jo då, så småningom. Efter att reportern har arbetat lite med materialet från 2006, och efter att ”ha suttit och diskuterat urvalet med mina kollegor”, ser det hela nämligen ut att inte riktigt bli som han har tänkt sig. Han har tydligen valt fel år, och kanske också för kort urvalsperiod. Den 29 december 2014 begär han därför helt sonika ut ytterligare uppgifter från Migrationsverket, med följande motivering:<br />
<blockquote class="tr_bq">
Det är väldigt viktigt för mig att min undersökning håller hög kvalitet. Jag är rädd för att 2006 inte är ett bra år eftersom en mycket stor andel av ”flyktingar och liknande” härrör till den tillfälliga asyllagen som var under perioden. Känns som att det finns risk att det därför inte blir så representativt. Det blev ju under år 2006–2007 hårt tryck på t.ex. Kommunerna. Undrar därför om ni har möjlighet att göra motsvarande körning för år 2004 istället? Vi kan ta hela 2004 – dvs. 2004-01-01 till 2004-12-31.</blockquote>
Den 16 januari 2015 utlämnade följaktligen Migrationsverket, med samma sekretessförbehåll som tidigare, också uppgifter om de 23 961 personer som beviljats permanent uppehållstillstånd under 2004. Även denna gång omfattade uppgifterna namn, personnummer, medborgarskap, beslutsgrund och beslutsdatum. Och det är detta material som reportern nu väljer att basera sin undersökning på. <br />
<br />
I forskning kallas sådant för vad det är: selektiv användning av tillgängliga data.<br />
<br />
<b>Är det något att undra över</b> om också redovisningen av resultaten lämnar mycket kvar att önska. Låt mig bara nämna några av de mest iögonfallande bristerna.<br />
<br />
DN:s och Migrationsverkets uppgifter om hur många som beviljades permanent uppehållstillstånd 2004 stämmer inte överens. Migrationsverket uppger att antalet var 23 961. DN redovisar en undersökning baserad på 24 567 personer, det vill säga 606 personer fler än vad Migrationsverket uppger att man lämnat ut uppgifter om.<br />
<br />
Grupperingen i ”flyktingar”, ”anhöriginvandrare”, och ”arbetskraftsinvandrare” är diffus och oklart definierad. Och hälften av individerna, det vill säga gruppen ”övriga”, har inte kunnat hänföras till någon av dessa tre grupper, trots att de rimligen hör till någon av dem. Det gör ju jämförelsen mellan grupperna, vilket var det uttalade syftet med uppdelningen, meningslös.<br />
<br />
Diagrammen, särskilt på webben, är genomgående felaktigt konstruerade, och försvårar snarare än underlättar en direkt återgivning av skillnader och mönster i datamaterialet.<br />
<br />
Statistisk analys lyser med sin frånvaro, och inte ens den rent deskriptiva presentationen är helt vederhäftig. Till exempel så redovisas medianinkomst, men inkomstfördelning redovisas inte i deciler, vilket hade varit följdriktigt. Istället presenteras en egen klassindelning, där klasserna har olika omfång och den lägsta har gjorts så vid, att den omfattar mer än hälften av fördelningen. Frånsett det bedrägliga i sådan redovisning, kan man därigenom inte jämföra inkomstfördelningen i dessa grupper med inkomstfördelningen i befolkningen i stort (enligt SCB).<br />
<br />
Och apropå medianinkomsten; att SCB beräknar medianinkomst i åldersspannet 20–64 år på samtliga individer i befolkningen, inklusive dem utan inkomst, är inget att säga om, eftersom individer utan inkomst där utgör mindre än fem promille av urvalet. Men i DN:s urval är förhållandet väsentligen annorlunda: av 3 928 ”flyktingar” saknade enligt uppgift 835 individer, det vill säga 21 procent, inkomst. Och det har man inte tagit hänsyn till, utan räknat medianinkomsten för hela gruppen, som då sannolikt blir missvisande låg.<br />
<br />
<b>Det hela är</b> minst sagt beklagligt från början till slut. DN har uppenbarligen tagit sig vatten över huvudet, och till råga på allt i en så känslig fråga.<br />
<br />
Men mest beklagligt är att Migrationsverket, som jag ser det, utan tillbörlig prövning beslutade att bevilja DN:s begäran. Verket har helt förlitat sig på ett sekretessförbehåll, som givits så vid innebörd att vilket snokande som helst i namn av ”granskning” fått spelrum. Och det har reportern inte varit sen att utnyttja. Så här behandlar han till exempel ett stickprov på 40, förmodligen ovetande ”flyktingar”, i något som tycks vara ett försök att validera inkomstuppgifter. Jag citerar ur DN:s metodbeskrivning:<br />
<blockquote class="tr_bq">
En förhållandevis hög andel av flyktingarna (835 personer) har noll kronor i inkomst. DN har därför gjort stickprov på 40 personer för att se om det finns några indikationer på att de är folkbokförda i Sverige, men inte bor här. DN har dock inte hittat några sådana belägg. Till exempel är ingen annan familj folkbokförd i de aktuella lägenheterna. Merparten bor i kommunala hyresbolag och då har vi med stöd i offentlighetsprincipen bekräftat att individerna fortfarande står på hyresavtalen och att ingen andrahandsuthyrning är anmäld. I många fall finns dessutom aktuella mål på tingsrätter, förvaltningsrätter och andra myndigheter.</blockquote>
<b>Man kan ju tycka</b> att DN, som nyligen så högljutt har kritiserat andra för att tänja på juridiska och moraliska gränser i hantering av registerdata, själv borde ha uppträtt mer ansvarsfullt och återhållsamt än vad man har gjort här. Till ingen egentlig nytta har nu DN snarare sett till att manegen är krattad. Vem gör entré härnäst?<br />
<br />
Länk till DN:s undersökning: <a href="http://www.dn.se/nyheter/sverige/tio-ar-senare-har-varannan-mindre-an-13-000-i-manaden-1/" target="_blank">Tio år senare har varannan mindre är 13 000 i månaden – DN.SE</a>Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-4842765557596652282015-01-22T08:51:00.000+01:002015-01-22T08:51:56.913+01:00Jihadister i terapi<div class="MsoNormal">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Mona Sahlin</b>,
numera nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, ställer sig enligt <a href="http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sahlin-stodjer-forslag-om-hjalp-till-is-krigare_4261683.svd">Svenska
Dagbladet</a> bakom förslaget från Örebros kommunalråd <b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Rasmus Persson</b> (C) om att hjälpa (till Sverige) återvändande
jihadister med ”psykologhjälp”. ”Många har psykiska problem eller har på andra
sätt hamnat utanför”, säger hon i en kort och kärnfull analys av den bakomliggande
problematiken hos jihadister. <a href="http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.2604918-dalta-inte-med-krigsbrottslingar">Göteborgs-Posten</a>
instämmer och anser att jihadister skall erbjudas ”högkvalificerad
avprogrammeringshjälp och anpassad psykiatrisk vård … för att kunna återbördas
till samhället.” Terrorforskaren <b style="mso-bidi-font-weight: normal;">Magnus
Ranstorp</b> tycks vara inne på samma linje enligt <a href="http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20189764.ab">Aftonbladet</a>: <span style="mso-bidi-font-weight: bold;">– Vi behöver riktade team med poliser,
socialarbetare, psykologer som ska jobba med det här, säger han.</span> <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Jag är av en annan uppfattning: Här tycker jag att man
blandar bort korten och förväxlar psykiatriska problem, som i bästa fall
psykologer och psykiatriker kan göra något åt, med etniska, religiösa och
politiska stridigheter, som varken psykologer eller psykiatriker kan eller bör
ge sig på att ”behandla”.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Det finns därför skäl att understryka, att socialt avvikande
beteende (t ex politiskt eller religiöst) samt konflikter som först och främst föreligger
mellan individen och samhället som regel <i style="mso-bidi-font-style: normal;">inte</i>
utgör psykiska störningar, enligt den gängse definitionen av psykisk störning.
Att ett kommunalråd i förslagsiver kan ge intryck av att ha en annan
uppfattning kanske man får ha överseende med. Men att Mona Sahlin, med sin
erfarenhet och med det uppdrag som hon nu har, uttrycker sig på så sätt som SvD
återger är långt allvarligare, och illavarslande för vart hon ämnar sig med
sitt uppdrag.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Visserligen är det så, att även våldsbejakande extremister
och terrorister kan lida av psykiska sjukdomar, där vanföreställningar,
bristande verklighetskontakt och självmordsbenägenhet finns med i
sjukdomsbilden. Jag har tidigare skrivit om forskning som bekräftar att psykiska
sjukdomar under vissa omständigheter kan bidra till att man söker sig till,
eller låter sig värvas av, terrororganisationer, i synnerhet för att utföra
självmordsdåd. Men av det följer givetvis inte att det stora flertalet som
identifierar sig med jihadism och annan våldsbejakande extremism, eller ens en
nämnvärd andel av dem, skulle göra det på grund av att de lider av psykiska
störningar. Självfallet inte. Men av Perssons, Sahlins och andras uttalanden
kan man få intrycket, att en sådan tanke kanske inte är främmande för dem.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Det stora och snabbt växande antalet unga män med
orientalisk bakgrund som nu ger sig iväg från Sverige och andra europeiska
länder för att strida för IS i Irak och Syrien, gör det nog snarare för att de
vill strida för en, enligt deras mening, rättfärdig sak – för att ”strida mot
ondskan” och för ”att etablera en islamisk stat där islamisk sharia
implementeras”, som en svensk medborgare bland dessa män uttrycker det i en
intervju i <a href="http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20190140.ab">Aftonbladet</a>.
Jag skulle inte tro att denne man, som ”är välutbildad, har ett vanligt jobb
och rör sig i Göteborg som vem som helst”, uppskattar att få höra, att hans
helhjärtade engagemang med risk för livet för denna sak sedan sju år beror på,
att han har ”psykiska problem eller på annat sätt har hamnat utanför”, att han
för denna sak bör träffa ett ”team av poliser, socialarbetare och psykologer”
som skall ”jobba” med honom, än mindre att han skall bli föremål för ”högkvalificerad
avprogrammeringshjälp och anpassad psykiatrisk vård”, var nu sådan finns, ”för
att kunna återbördas till samhället”. Jag förstår honom; det är respektlöst och
rent ut sagt kränkande, oavsett hur avskyvärt man kan tycka att hans engagemang
och hans gärning är. Och det riskerar att förstärka engagemanget ytterligare. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Det handlar ju inte här om personer vars tänkande är
förvridet och kidnappat av en liten sekt. Det handlar om personer som av religiösa
och ideologiska övertygelser men av fri vilja låter sig värvas i inbördeskrig
med etniska och religiösa förtecken långt från vårt land. Övertygelsen har man
rätt att ha och att uttrycka, men den bör inte och får inte stå oemotsagd,
varken av våra folkföreträdare eller av företrädare för de muslimska
församlingarna i Sverige. Här har den brittiska regeringen nyligen skärpt tonen
i budskapet på ett föredömligt sätt. Yttrandefrihet och religionsfrihet förpliktigar.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Att ha rätten till en övertygelse är en sak, men att som
svensk medborgare ha rätt att ta värvning i väpnad konflikt i ett annat land
och under en annan makt är en helt annan sak. Eller borde i alla fall vara det.
Det är visserligen inte första gången som sådant äger rum i vår tid. Men till
skillnad från förr, då man ur svenskt perspektiv sett som regel tog värvning på
den ”goda” sidan, tar man nu värvning på den ”onda”. Och inte nog med det; man
tar också värvning hos den som driver fler människor på flykt undan krigets
terror än någonsin tidigare. En del av dessa söker sig till vårt land, för att
inte säga rentav lockas hit. Och nu frågar vi oss vilset: vad gör vi när
presumtiva företrädare för den fördrivande makten nu visar sig kunna vara
grannar, bokstavligen, med de fördrivna, i Sverige? <span style="mso-spacerun: yes;"> </span><o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Låt oss hoppas att vi slipper bevittna hur Sverige, som har
och alltid har haft ett generöst flyktingmottagande, förvandlas genom politisk flathet
och missriktad välvilja till ett land som inte ens kan ge trygghet åt dem som
vi erbjuder asyl (av grekiskans <i style="mso-bidi-font-style: normal;">asylon </i>’skyddsort;
något okränkbart’). Jag tycker det finns tecken på att vi är på väg ditåt. Det
är inte svenskar sedan fem generationer som förtvivlat ser sina söner försvinna
utomlands som jihadkrigare; inte heller är det i våra storstäders villa- och
innerstadskvarter som bilar sätts i brand och där till och med
räddningstjänsten hindras att nå nödställda. Dessa allvarliga problem bottnar i
politiska och etniskt kulturella komplex, som också måste lösas, om möjligt, på
dessa nivåer.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<!--[if gte mso 9]><xml>
<o:DocumentProperties>
<o:Revision>0</o:Revision>
<o:TotalTime>0</o:TotalTime>
<o:Pages>1</o:Pages>
<o:Words>1120</o:Words>
<o:Characters>5936</o:Characters>
<o:Company>IVH AB</o:Company>
<o:Lines>49</o:Lines>
<o:Paragraphs>14</o:Paragraphs>
<o:CharactersWithSpaces>7042</o:CharactersWithSpaces>
<o:Version>14.0</o:Version>
</o:DocumentProperties>
<o:OfficeDocumentSettings>
<o:AllowPNG/>
</o:OfficeDocumentSettings>
</xml><![endif]-->
<!--[if gte mso 9]><xml>
<w:WordDocument>
<w:View>Normal</w:View>
<w:Zoom>0</w:Zoom>
<w:TrackMoves/>
<w:TrackFormatting/>
<w:HyphenationZone>21</w:HyphenationZone>
<w:PunctuationKerning/>
<w:ValidateAgainstSchemas/>
<w:SaveIfXMLInvalid>false</w:SaveIfXMLInvalid>
<w:IgnoreMixedContent>false</w:IgnoreMixedContent>
<w:AlwaysShowPlaceholderText>false</w:AlwaysShowPlaceholderText>
<w:DoNotPromoteQF/>
<w:LidThemeOther>SV</w:LidThemeOther>
<w:LidThemeAsian>JA</w:LidThemeAsian>
<w:LidThemeComplexScript>X-NONE</w:LidThemeComplexScript>
<w:Compatibility>
<w:BreakWrappedTables/>
<w:SnapToGridInCell/>
<w:WrapTextWithPunct/>
<w:UseAsianBreakRules/>
<w:DontGrowAutofit/>
<w:SplitPgBreakAndParaMark/>
<w:EnableOpenTypeKerning/>
<w:DontFlipMirrorIndents/>
<w:OverrideTableStyleHps/>
<w:UseFELayout/>
</w:Compatibility>
<m:mathPr>
<m:mathFont m:val="Cambria Math"/>
<m:brkBin m:val="before"/>
<m:brkBinSub m:val="--"/>
<m:smallFrac m:val="off"/>
<m:dispDef/>
<m:lMargin m:val="0"/>
<m:rMargin m:val="0"/>
<m:defJc m:val="centerGroup"/>
<m:wrapIndent m:val="1440"/>
<m:intLim m:val="subSup"/>
<m:naryLim m:val="undOvr"/>
</m:mathPr></w:WordDocument>
</xml><![endif]--><!--[if gte mso 9]><xml>
<w:LatentStyles DefLockedState="false" DefUnhideWhenUsed="true"
DefSemiHidden="true" DefQFormat="false" DefPriority="99"
LatentStyleCount="276">
<w:LsdException Locked="false" Priority="0" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Normal"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="heading 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 7"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 8"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="9" QFormat="true" Name="heading 9"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 7"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 8"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" Name="toc 9"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="35" QFormat="true" Name="caption"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="10" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Title"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="1" Name="Default Paragraph Font"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="11" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Subtitle"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="22" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Strong"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="20" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Emphasis"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="59" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Table Grid"/>
<w:LsdException Locked="false" UnhideWhenUsed="false" Name="Placeholder Text"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="1" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="No Spacing"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" UnhideWhenUsed="false" Name="Revision"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="34" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="List Paragraph"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="29" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Quote"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="30" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Intense Quote"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3 Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid Accent 1"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3 Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid Accent 2"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3 Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid Accent 3"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3 Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid Accent 4"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3 Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid Accent 5"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="60" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Shading Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="61" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light List Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="62" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Light Grid Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="63" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 1 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="64" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Shading 2 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="65" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 1 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="66" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium List 2 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="67" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 1 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="68" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 2 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="69" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Medium Grid 3 Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="70" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Dark List Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="71" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Shading Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="72" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful List Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="73" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" Name="Colorful Grid Accent 6"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="19" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Subtle Emphasis"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="21" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Intense Emphasis"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="31" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Subtle Reference"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="32" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Intense Reference"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="33" SemiHidden="false"
UnhideWhenUsed="false" QFormat="true" Name="Book Title"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="37" Name="Bibliography"/>
<w:LsdException Locked="false" Priority="39" QFormat="true" Name="TOC Heading"/>
</w:LatentStyles>
</xml><![endif]-->
<!--[if gte mso 10]>
<style>
/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:"Normal tabell";
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:"";
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:12.0pt;
font-family:Cambria;
mso-ascii-font-family:Cambria;
mso-ascii-theme-font:minor-latin;
mso-hansi-font-family:Cambria;
mso-hansi-theme-font:minor-latin;}
</style>
<![endif]-->
<!--StartFragment-->
<span style="font-family: Cambria; font-size: 12.0pt; mso-ansi-language: SV; mso-ascii-theme-font: minor-latin; mso-bidi-font-family: "Times New Roman"; mso-bidi-language: AR-SA; mso-bidi-theme-font: minor-bidi; mso-fareast-font-family: "MS 明朝"; mso-fareast-language: SV; mso-fareast-theme-font: minor-fareast; mso-hansi-theme-font: minor-latin;">Jag har naturligtvis inget recept för hur detta skall
göras. Men jag kan försäkra alla dem som till äventyrs tror något annat, att
”psykologhjälp” inte är en del av lösningen. Våldsbejakande jihadism är en
politiskt religiös riktning och ingen psykisk störning, lika lite som annan politiskt
extremism är det. Det finns därför inte heller någon psykiatrisk behandling för
sådant. Psykiatrisk ”behandling” av socialt och politiskt icke önskvärda
individer är sådant vi endast förknippar med diktaturer. Att företrädare för
Socialdemokraterna och Centerpartiet, och en socialliberal tidning som GP, nu i
naivt välmenande avsikt tycks tänka i liknande banor när det gäller jihadister
i Sverige är minst sagt häpnadsväckande, och inte så lite oroande. Vart har
politiken och opinionsbildningen, det som ni är hemma på, tagit vägen?</span><!--EndFragment-->
Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-40557051296973799172014-02-23T16:55:00.000+01:002014-02-23T16:55:15.533+01:00Dan Josefsson tycks ha gjort samma resa som Sven Å Christianson – men i andra färdriktningen<div style="margin-bottom: 12px;">
”Journalisten Dan Josefsson har gjort gällande att [Sven Å] Christianson gett vetenskaplig legitimitet till att [Thomas] Quick haft bortträngda minnen av de mord han erkänt och därmed bidragit till de fällande domarna”, skriver professor Sven Å Christianson själv, tillsammans med justitierådet Göran Lambertz, i en något sen replik (<a href="http://www.dn.se/debatt/borttrangda-minnen-inte-grund-for-quick-domarna/" target="_blank">DN Debatt 2014-02-18</a>) på Josefsson bok <i>Mannen som slutade ljuga: berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick</i> (Lind & Co, 2013). Så var det inte alls, hävdar nu Christianson och Lambertz, utan Thomas Quick (numera Sture Bergwall) hade bara ”en motvillighet att minnas och berätta i en offentlig kontext”, och de fortsätter:</div>
<div style="margin-bottom: 12px;">
<blockquote class="tr_bq">
Josefsson är lekman på området och kan kanske ursäktas för att inte förstå skillnaden mellan bortträngda minnen och ett avsiktligt avvärjande av minnen från den medvetna uppmärksamheten. Denna distinktion är viktig och har inte funnits med i debatten.</blockquote>
</div>
<div style="margin-bottom: 12px;">
Denna spetsfundiga invändning betyder, i klartext, att <i>bortträngning</i> och <i>bortträngda minnen</i> inte är samma sak som <i>dissociation</i> – splittring eller sammanhangsbrott i vanligtvis integrerade psykiska funktioner, såsom medvetande, minne – och <i>dissociativ amnesi</i> – oförmåga att minnas personlig information som följd av dissociation.</div>
<div style="margin-bottom: 12px;">
Invändningen är både irrelevant och förledande. I psykoterapi i allmänhet, och i detta sammanhang i synnerhet, har skillnaden i terminologi liten betydelse; i sak handlar det i allt väsentligt om ett och detsamma. Följande fotnot ur Frieda Fromm-Reichmanns <i>Intensiv psykoterapi</i> (Natur och Kultur, 1981, s. 82) belyser detta väl:</div>
<div style="margin-bottom: 12px;">
<blockquote class="tr_bq">
Bortträngning och dissociering är de viktigaste processer som används för att spärra yttre händelser eller inre tankar och känslor från medvetenhet och för att hindra deras återkallande i medvetandet. Följaktligen används i denna bok genomgående »bortträngning» och »dissociering» för att täcka alla funktioner som tjänar detta ändamål och som därför är föremål för tolkande psykoterapi.</blockquote>
</div>
<div style="margin-bottom: 12px;">
Men det var då det. Idag, då psykoanalys och psykodynamisk psykoterapi förlorat sin forna nimbus, och särskilt efter de rättsprocesser som den skandalomsusade rörelsen för <i>recovered memory therapy</i> (återgestalningsterapi) föranledde i USA och som Josefsson beskrivit så väl i sin bok, är det många som finner trängande skäl till att försöka upprätthålla en falsk distinktion mellan bortträngning och dissociation. Det handlar helt enkelt om vilka signaler man vill sända, som det brukar heta. Den som talar om bortträngning och om återvinning av bortträngda minnen, och därmed tydligt signalerar en psykodynamisk hemvist, den får nämligen varningslampor att blinka lite varstans, vilket varken är bra för affärerna eller för forskningsanslagen. Däremot, den som väsentligen talar om samma sak men i termer av <i>dissociation</i> och av återhämtad eller förbättrad <i>mentaliseringsförmåga</i>, och därmed snarare signalerar en hemvist i den dyrkade <i>anknytningsteorin</i>, den går det vanligtvis i båda avseendena betydligt bättre för.</div>
<div style="margin-bottom: 12px;">
Teorin om bortträngning och bortträngda minnen är således inte död, den har bara flyttat och lever numera i högsta välmåga på annan ort. Vid det här laget, efter det gedigna utredningsarbete som han har genomfört för sin bok, är naturligtvis också Dan Josefsson helt på det klara med detta. I sin replik (<a href="http://www.dn.se/debatt/christianson-gor-sig-skyldig-till-historieforfalskning/" target="_blank">DN Debatt 2014-02-20</a>) på Christiansons och Lambertz’ artikel, poängterar han därför återigen, helt korrekt, att det inte finns några vetenskapligt godtagbara belägg för att ”vi människor ’tränger bort’ traumatiska minnen”, oavsett vad vi nu vill kalla detta, och fortsätter följdriktigt:</div>
<div style="margin-bottom: 12px;">
<blockquote class="tr_bq">
I debatten om bortträngning används ofta alternativa begrepp som ”dissociation”, ”blockering”, ”avvärjande” och liknande. Men det man syftar på är bortträngning av traumatiska minnen, …</blockquote>
</div>
<div style="margin-bottom: 12px;">
Helt riktigt, men det är väl något av ödets ironi, att just Dan Josefsson också skulle vara den som för bara några år sedan förankrade dissociation i svensk poppsykologi och myntade för detta den klatschiga benämningen ”nödbromsen”, i sin bästsäljande bok <i>Den mörka hemligheten</i> (Natur och Kultur, 2011), författad tillsammans med hans terapeut Egil Linge. Där kan man läsa följande (s. 61–2):</div>
<div style="margin-bottom: 12px;">
<blockquote class="tr_bq">
En del smärtsamma minnen och obehagliga känslor från det förflutna kan vara så påflugna att vi inte kommer undan dem hur mycket vi än försöker undvika vissa situationer och tankar. I det läget finns det ytterligare en metod som vi helt omedvetet kan ta till för att skydda oss. Den kallas för <i>dissociation</i>, vilket kan översättas med <i>bortkoppling</i> och är motsatsen till association. När vi går in i ett dissociativt tillstånd stängs våra känslor av. Dissociationen är därmed som ett slags inre nödbroms som vi omedvetet drar i när vi inte kan komma undan smärtsamma minnen och känslor på något annat sätt.</blockquote>
</div>
<div style="margin-bottom: 12px;">
Jag låter citatet tala för sig själv; det kan väl inte undgå någon att han därmed också med nödvändighet implicerar sig själv och sina egna tidigare böcker, då han i sin nya bok, med hjälp av ”flera av världens främsta minnesforskare, och … i över 500 fotnoter och 300 referenser”, med rätta kritiserar ”bortträngningshypotesen” sönder och samman. Dan Josefsson tycks alltså ha gjort samma resa som Sven Å Christianson – men i andra färdriktningen. Och det har i alla fall inte funnits med i debatten.</div>
Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-77964248924356784682012-10-15T17:53:00.000+02:002012-10-15T17:54:42.730+02:00Håll koll på promillen!För de flesta av oss ger alkohol i måttlig mängd en positiv effekt på det psykologiska välbefinnandet. Men det är just det; i måttlig mängd. Hur lätt är det inte i den inledande upprymda stämningen att tämligen omgående ta ett (eller två) glas till. Som man sedan ångrar. Ja, ni vet nog hur det kan vara. Det borde finnas en app för detta notoriskt svårdoserade njutningsmedel!<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgvYYhLq5PrvIXUsLSTyesUOo1By1w_7gzrzwoCwd-6BitwKeLkEsEmW2V9lkFgegHqUCVmKBNkac2_rPfvZ42CGcQDECq5WSMRIBwGlaoTsIXL_l54a52F0kjIWxvFccg0sgTsG_lO6dI/s1600/IMG_0274.PNG" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="200" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgvYYhLq5PrvIXUsLSTyesUOo1By1w_7gzrzwoCwd-6BitwKeLkEsEmW2V9lkFgegHqUCVmKBNkac2_rPfvZ42CGcQDECq5WSMRIBwGlaoTsIXL_l54a52F0kjIWxvFccg0sgTsG_lO6dI/s200/IMG_0274.PNG" width="133" /></a></div>
Och det är just vad det gör det: Promillekoll. Det är bara att gratulera Systembolaget AB, som står bakom appen, till ett mycket användbart, lätthanterat, roligt - och snyggt - hjälpmedel till att dosera spriten för en hållbar spirituell nivå.<br />
<br />
Rekommenderas varmt. Men, den dag som du kommer på dig själv med att försöka "lura" Promillekollen: Sök annan typ av hjälp!<br />
<br />
<a href="http://www.systembolaget.se/Alkohol-och-halsa/Livsstil/Promillekoll/" target="_blank">Till Promillekoll </a> (finns för både iPhone och Android)Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-58986997377308654672012-09-16T19:05:00.000+02:002012-09-16T19:08:20.919+02:00Dylans Tempest, stormigt värre<b>Bob Dylan</b> har väl aldrig utgett sig för att vara någon muntergök precis, och det gör han inte heller skäl för på sin senaste platta, <i>Tempest</i> (som nu kan "avnjutas" på Spotify). Snarare tvärt om; mörkare och mer stormdrivna känslolägen än så här har han sällan tidigare serverat.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjcVh2RTUdnjqJuktu82puRYT7-Q9qCVJTTWnMe4WTUiDZgzwt64aAL9B_5cI6_lfCMP3a4Z9NOXFsl7rSr7cSnKBNuQam00lutUhiYIRlhTKt7r_wPEyzhhbWOT-LAIeB27v8HyAJzLsY/s1600/tempest_album-cover_oblong_0.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="133" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjcVh2RTUdnjqJuktu82puRYT7-Q9qCVJTTWnMe4WTUiDZgzwt64aAL9B_5cI6_lfCMP3a4Z9NOXFsl7rSr7cSnKBNuQam00lutUhiYIRlhTKt7r_wPEyzhhbWOT-LAIeB27v8HyAJzLsY/s200/tempest_album-cover_oblong_0.jpg" width="200" /></a></div>
Det har väl också undgått få, eftersom musiken till de råa texterna oftast är kongenial. Men det gäller inte riktigt det andra spåret på skivan, <i>Soon After Midnight</i>, där en betagande melodi i mjuk country- och 50-tals poptappning lätt skymmer en tämligen ondskefull intrig. Så gott som alla recensenter vars recensioner jag läst har fastnat för den här sången och uppfattat den som en kärlekssång; "den vackraste kärleksballad Bob Dylan har gjort sedan 1997", skriver till exempel <a href="http://nojesguiden.se/recensioner/musik/bob-dylan-tempest" target="_blank">Nöjesguiden</a>. Jag har bara hittat en enda recensent med en avvikande mening: "It's a classic <i>Blood on the Tracks</i>-era barb, vitriol mixed with real longing-- rage and love, rage <i>at</i> love", skriver <b>Amanda Petrusich</b>, <a href="http://pitchfork.com/reviews/albums/17139-the-tempest/" target="_blank">Pitchfork</a>, insiktsfullt. Och hon är på rätt spår, för den som vi har att göra med i denna sång är nog inte kärlekskrank i vanlig mening utan snarare erotisk besatt, där passion, svek och "allt det där som svartsjukan smitt ihop" (Shakespeare) förebådar hämnd med en ödesdiger utgång. En mardrömsversion av <i>En midsommarnattsdröm</i>.<br />
<br />
Intressant nog är samtliga texttolkningar som jag har kunnat finna på nätet felaktiga på väsentliga punkter (skivan saknar texthäfte och texterna finns inte heller för närvarande på Bob Dylans officiella hemsida) och gör på olika sätt omtolkningar av vad Dylan faktiskt sjunger (vilket inte alltid är så lätt att höra) som passar med kärlekssångstolkningen. Efter många genomlyssningar anser jag att det här är den korrekta texten:<br />
<blockquote class="tr_bq">
Up searching for phrases, to sing your praises<br />
I need to tell someone<br />
It’s soon after midnight, and my day has just begun </blockquote>
<blockquote class="tr_bq">
A gal named Honey, took my money<br />
She was passing by<br />
It’s soon after midnight, and the moon is in my eye </blockquote>
<blockquote class="tr_bq">
My heart is cheerful, it’s never fearful<br />
I’ve been down on the killing floors<br />
I’m in no great hurry, I’m not afraid of your fury<br />
I’ve faced stronger walls than yours </blockquote>
<blockquote class="tr_bq">
Charlotte’s a harlot, dresses in scarlet<br />
Mary dresses in green<br />
It’s soon after midnight, and I’ve got a date for the Fairy Queen </blockquote>
<blockquote class="tr_bq">
They chirp and they chatter, what does it matter?<br />
They're lyin' there dyin' in their blood<br />
Two-Timing Slim, who’s ever heard of him?<br />
I’ll drag his corpse through the mud </blockquote>
<blockquote class="tr_bq">
It’s now or never, more than ever<br />
When I met you, I didn’t think you would do<br />
It’s soon after midnight, and I don’t want nobody but you</blockquote>
<blockquote class="tr_bq">
(Bob Dylan, <i>Soon After Midnight, Tempest,</i> 2012) </blockquote>
Bevare dig för den som uppfattar detta som en ren kärlekssång!<br />
<br />
Men bli ändå inte förvånad om du snart får höra någon som ringer in till P4 och ber dem spela <i>Soon After Midnight</i> "för världens bästa tjej". Det är inte mer obegripligt än att många tycker att det passar att spela giftiga sockerbitar som <b>Stings</b> <i>Every Step You Take</i> på bröllopsfesten, eller <b>Lennons</b> <i>Imagine</i> på en kyrklig begravning. För pop och rock kan, och har alltid kunnat som ingen annan musik, förmedla det giftiga med en skopa socker. Det är dess subversiva element, det som gör det möjligt att skicka ut snart sagt vilket budskap som helst för att nå varje litet skrymsle av tillvaron, bara förpackningen "låter bra". Och vi lyssnar, eller kan inte undgå att lyssna, och vi tar till oss och låter tanklöst allt detta snurra runt, runt som gör oss så distraherade att vi inte längre tycks notera vad sångerna handlar om. Men var så säker, det går inte spårlöst förbi utan finns i bakhuvudet någonstans och bidrar, som i Dylans fall oftare än sällan, mer till pessimism, svartsyn och den negativa uppbyggligheten i allmänhet än vad som i längden är bra för den psykiska hälsan.Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-9486953754595554662012-08-18T14:30:00.000+02:002012-08-19T08:08:35.602+02:00Arbetslös - med livet som insats<blockquote class="tr_bq">
"Genom sänkt skatt och förändringar i ersättningssystemen har vi stärkt drivkrafterna till arbete och breddat vägarna tillbaka till arbetsmarknaden. Alla som kan och vill jobba ska kunna försörja sig på eget arbete. […] Arbetslinjen har återupprättats. Sysselsättningen har ökat, utanförskapet minskat, många färre är i dag sjukskrivna och i motsats till vid tidigare kriser har människor stannat kvar på arbetsmarknaden."</blockquote>
Så sammanfattar <b>statsminister Reinfeldt</b> idag på <a href="http://www.dn.se/debatt/moderaterna-tackar-ja-till-annie-loofs-inbjudan" target="_blank">DN Debatt</a> det kanske mest väsentliga resultatet av regeringens åtgärder: möjligheten till eget arbete har stärkts. I den mån det stämmer är det ett viktigt resultat, inte bara ur försörjningssynvinkel: Att ha ett eget arbete har också avgörande betydelse för social samhörighet, självkänsla och välbefinnande, rent ut sagt, för lyckan. Arbetslöshet är nämligen, vid sidan av ohälsa, den allra värsta "lyckotjuven". Inget av alla vardagseländen som kan drabba oss är så traumatiskt och negativt för välbefinnandet som arbetslöshet. Det har såväl den ekonomiska som den psykologiska lyckoforskningen världen över entydigt visat, oavsett om vi talar om USA, de nordiska länderna, centralasien, Afrika eller Latinamerika (för en bra översikt, se Graham, C., <i>Happiness around the world</i>, Oxford University Press 2009).<br />
<br />
Nu visar också en ny brittisk studie (<a href="http://www.bmj.com/content/345/bmj.e5142" target="_blank"><i>BMJ</i> 2012;345:e5142</a>) att den snabbt växande arbetslösheten i England under senare år bokstavligen till och med har kostat många människor livet. Som framgår av figuren, som är hämtad från studien, finns ett starkt samband mellan antal självmord (suicide) och antal arbetslösa (unemployed) i England under perioden 2000-10; de båda kurvorna följer tydligt varandra.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhuf0PkuS9eImsgTWZzmKMVMJHys0SbkNGL5MVIn2HU-WroknhxikTmV9oHdha8VpErkqFY0Bna_FS3plOlBp1n2W5MhmtTwNRMDJwyF8EOXc_krA4t4Tge65ew5tIMV6KR1Zpqg8Onevw/s1600/F1.medium.gif" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhuf0PkuS9eImsgTWZzmKMVMJHys0SbkNGL5MVIn2HU-WroknhxikTmV9oHdha8VpErkqFY0Bna_FS3plOlBp1n2W5MhmtTwNRMDJwyF8EOXc_krA4t4Tge65ew5tIMV6KR1Zpqg8Onevw/s400/F1.medium.gif" width="316" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Trender i antal självmord och arbetslöshetsstödsansökningar i England, 2000-10, efter kön</td></tr>
</tbody></table>
<br />
Vi ser också en nedåtgående trend i antalet självmord fram till år 2007, då den åter tycks vända uppåt, i synnerhet för män, samtidigt som arbetslösheten stiger kraftigt. Efter en statistisk trendanalys gör forskarna uppskattningen, att hela 40 % av ökningen av självmorden bland män, i reda tal 329 liv, från 2007 direkt kan tillskrivas ökningen av arbetslösheten under samma tid.<br />
<br />
Det här är en viktig studie, med betydande politiska implikationer, och i slutet av sin artikel diskuterar forskarna själva några av dessa implikationer. Jag citerar:<br />
<br />
"Firstly, our study indicates that although the initial economic shock of recession does increase suicide risk, policies that promote re-employment could reverse this trend. […] … some commentators have suggested that the government should promote employment, particularly in deprived areas, through state led social investment in infrastructure, industry, education, early years support, and improved working conditions."<br />
<br />
Dessa förslag från de brittiska forskarna är väl exempel på just sådana åtgärder som har varit, och fortsätter att vara, en del av den svenska regeringens arsenal för att minska arbetslösheten. Framgångsrika här, är det väl i så fall inte att undra på att <b>David Cameron</b> och den brittiska regeringen nu alltmer riktar sin blick mot vårt land för att hitta lösningar på sina egna sociala problem.Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-7857640763254592902012-06-21T13:43:00.000+02:002012-06-21T14:42:32.866+02:00Ingen rädder för vargen härMänniskan har i alla tider fruktat och hatat vargen, emblematisk för blodtörst, grymhet och ondska. Men idag har allt detta blivit omodernt. Nu är den korrekta och påbjudna inställningen: Vargen skall vi inte vara rädda för, utan rädda om.<br />
<br />
Här har djurparkerna, kanske i synnerhet Kolmården, fått en pedagogisk uppgift, att genom närkontakt med varg få alla vantrogna att hörsamma påbudet. Och så går plötslig, som vore det oväntat, allting fel på det mest tragiska sätt när en 30-årig djurskötare dödas.<br />
<br />
Vi som lever i länder som Sverige har svårt att inse att människor än idag kan, och faktiskt blir, dödade och uppätna av andra djur. Ser vi till länder där kontakten mellan människor och det vilda är mer påtaglig än här, är skräcken att bli attackerad och uppäten av djur som orm, haj, panter, lejon, tiger, leopard, puma, björn och varg inte alls ogrundad. Bara vad gäller angrepp av varg på människa listar Wikipedia 186 fall med dödlig utgång sedan 1981, den senaste i Kolmården inkluderad. Och oftast har offren varit barn och kvinnor.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhFd4tsdEjZW_v9rrFwl-bCCI0Ek5a3M_phVRuaxZHY1Jvp8S9eDfO-_PljAVDRvIWF2csbnFSzZSIg_x7n0oU9tH9K7vLoIiWzkl2TNGu_oCwLblAofYfmRwSXXi8BWLdw2lKVI-xu1iY/s1600/redhood+perrault.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="248" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhFd4tsdEjZW_v9rrFwl-bCCI0Ek5a3M_phVRuaxZHY1Jvp8S9eDfO-_PljAVDRvIWF2csbnFSzZSIg_x7n0oU9tH9K7vLoIiWzkl2TNGu_oCwLblAofYfmRwSXXi8BWLdw2lKVI-xu1iY/s320/redhood+perrault.jpg" width="320" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
Vi är så vana att se oss själva sittande på toppen av näringskedjan, att vi förleds att tro att det alltid har varit så. Det må ha varit sant under de senaste 500 åren, men 500 år är bara ett ögonblick i ett evolutionär perspektiv. Under de 7 miljoner år som mänskliga varelser har vandrat på jorden har vi så gott som hela tiden snarare varit bytet än rovdjuret, visar antropologerna Donna Hart och Robert Sussman övertygande i sin bok <i>Man the Hunted. Primates, Predators, and Human Evolution</i> (Westview Press, 2009).<br />
<br />
Det är i allmänhet inget vi tänker på i det moderna, urbana livet, så fjärran från allt vad vildmark och vilda djur heter. Och inte heller lyssnar vi särskilt gärna på dem med egna erfarenheter av faror i det vilda. Det är nog mest vidskepelse, säger vi, grundad på okunskap. Men när vi hör att någon i närkontakt av tredje graden med varg verkligen fått sätta livet till, då slår nog ändå hjärtat lite hårdare på oss alla. Då väcks något av den uråldriga, instinktiva fruktan för vargen även hos oss moderna människor, vi som är ättlingar till dem som var lycksosamma och kloka nog att ta vägledning också av en sådan fruktan.<br />
<br />
Vi kan försöka ignorera vår fruktan och låta vårt förhållande till vargar helt styras av politiskt önsketänkande, oftast uttänkt på tryggt avstånd från både vargar och folk som berörs av dem. Dock vet vi ju redan nu att priset för detta kan bli mycket högt, och då inte bara i skattekronor räknat.<br />
<br />
Men vi kan också erkänna och ta vägledning av vår befogade fruktan, och freda folk och fä från varg som drar sig alltför nära inpå hus och hägn. Med en sådan känslomässig vägledning skulle nog ingen heller ge sig in bland vargar i fångenskap och tro sig kunna vända ryggen till. Och på köpet kanske vi både skulle kunna få vargar i vildmarken, där de hör hemma, och en lösning på vargfrågan som också gemene man skulle kunna vara nöjd med.Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-32362400238056188192012-04-18T15:07:00.000+02:002012-04-18T15:49:14.993+02:00Till bilden av Breivik”Det är uppenbart att karln är tokig”, säger professor <b>Sten Levander</b> till <a href="http://www.dn.se/nyheter/varlden/det-ar-uppenbart-att-han-ar-tokig" target="_blank">DN</a> och talar om bilden av <b>Anders Behring Breivik</b> som nu kompletteras offentligt under den pågående rättegången mot honom i Oslo. Naturligtvis är han det, men det uppenbara står förvisso inte alltid obestritt. Och så är det i detta fall, olyckligtvis.<br />
<br />
Att Breivik själv bestrider det uppenbara ligger i sakens natur. Den som lider av en vanföreställning (paranoia) i psykiatrisk mening vidhåller sin övertygelse, trots att man är ensam om sin föreställning och ”i trots av vad snart sagt alla andra människor skulle hävda, och trots att det föreligger okontroversiella och uppenbara bevis på att övertygelsen är felaktig” (1). Sannolikt lider Breivik av just sådana vanföreställningar om sin egen roll och betydelse för i samtiden brännbara politiska och kulturella kontroverser, och sannolikt har han också utfört sina bestialiska dåd under inflytande av dessa grandiosa vanföreställningar. Breiviks uppförande och argumentation i rätten styrker den uppfattningen.<br />
<br />
Att Breiviks bevekelsegrunder för sina dåd skulle komma att tas bokstavligen och utnyttjas på den politiska marknaden ligger kanske också i sakens natur. Vi dras alla till ämnen och företeelser som ligger i tiden; så också paranoiker. Förr ansåg sig paranoiker med storhetsvansinne ofta vara smorda religiösa förkunnare; idag är de snarare utvalda med ett politiskt uppsåt. Förr fick de budskapet genom Bibeln, änglar och demoner, men det var långt före sms, Internet och sociala medier. Och i alla tider har folk haft svårt att skilja det ena från det andra, och dömt därefter.<br />
<br />
Att vi idag tycker oss veta bättre är psykiatrins största landvinning. Därför ligger det inte i sakens natur, eller borde i alla fall inte göra det, att den rättspsykiatriska expertisen har varit så osäker och famlande i sin bedömning av Breiviks verklighetsuppfattning. Det är visserligen svårt att göra en psykiatrisk bedömning av en person som, av naturliga skäl, inte vill medverka till en sådan. Men det är lika svårt att förstå vilken verklighetsförankring som man vid den senaste bedömningen har tyckt sig kunna se i Breiviks bevekelsegrunder, och som inte har kunnat påvisas i Norges genom tiderna största brottsutredning.<br />
<br />
Denna osäkerhet har spridit sig till den norska domstolen, där man tycks ta många av Breiviks absurda villkor ad notam. Där erbjuds han möjlighet att trollbinda en hel värld i sina grandiosa vanföreställningar. Och till ingen annan ”nytta”, eftersom det i praktiken inte kommer att påverka påföljden. Det är ett ovärdigt skådespel som vi nu bevittnar i vad som må vara sista akten i sorgespelet Breivik men kanske också prologen till psykiatrins uttåg ur våra domstolar.<br />
<br />
1.<span class="Apple-tab-span" style="white-space: pre;"> </span>American Psychiatric Association. MINI-D IV. Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV. Stockholm: Pilgrim Press; 1995.Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-2203077057633836432012-03-14T09:32:00.000+01:002012-04-18T16:11:43.735+02:00Mycket väsen för ingenting<i>Psykoanalytisk långtidsterapi har inga hälsomässiga fördelar jämfört med mindre resurskrävande psykoterapiformer, visar en ny forskningsstudie.</i><br />
<blockquote class="tr_bq">
”Det finns många sätt att bedriva psykoterapi. Alla som leder till tillfrisknande är bra. … [Och] jag vågar påstå att den [psyko]analytiska psykoterapimetoden är den som verkar mest inträngande, leder längst och genom vilken man uppnår den största förändringen hos den sjuke.” <i>Sigmund Freud, 1905</i> (1)</blockquote>
<span class="Apple-style-span" style="font-size: large;">Psykoanalytisk terapi är resurskrävande</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;">Freuds psykoanalytiska terapi är inte bara den äldsta typen av psykoterapi i modern mening. Den är också den mest långvariga. I sin mest intensiva form, så kallad psykoanalys, ges behandlingen 3-5 gånger i veckan under 4-6 år. I en modifierad och betydligt vanligare form, så kallad psykoanalytisk psykoterapi, är besöksfrekvensen inte lika hög; vanligtvis 1-2 gånger i veckan under 2-4 år. Att längden varierar så mycket beror på, att den här typen av psykoterapi påbörjas utan fixerat slutdatum.</span><br />
<br />
Vad kan en sådan behandling kosta? Om man utgår från medelkostnaden för ett besök hos en psykolog i offentlig psykiatri, som enligt SKL (2) är c:a 2 000 kronor, hamnar vårdkostnaden för en psykoanalytisk psykoterapi i spannet 160 000 – 640 000 kronor. Om terapeuten är en offentligt anställd läkare blir kostnaden i stort sett den dubbla. Socialstyrelsen uppskattar (3) att c:a 14 procent av patienter i psykiatrisk öppenvård behandlas med psykoanalytisk psykoterapi eller därmed jämställd terapi.<br />
<br />
Ren psykoanalys ges sannolikt endast hos privatpraktiserande psykoterapeuter. Om terapeuten är en privatpraktiserande läkare kan kostnaden för en psykoanalys uppskattas till c:a 260 000 kronor årligen, baserat på medelarvodet per besök enligt den nationella taxan för läkarvårdsersättning (4). Psykoanalytisk psykoterapi, och i än högre grad psykoanalys, är med andra ord en kostnadskrävande form av psykologisk behandling, oavsett hur den bekostas.<br />
<br />
<span class="Apple-style-span" style="font-size: large;">Dokumenterad nytta saknas</span><br />
För att kunna försvara användandet av en så resurskrävande behandling borde nyttan vara mycket väl dokumenterad. Men så är det förvånansvärt nog inte. Alla berörda har, likt Freud, bara påstått eller tagit för givet, att psykoanalytisk behandling i båda dess former är den typ av psykoterapi ”som verkar mest inträngande, leder längst och genom vilken man uppnår den största förändringen”. Och det har faktisk räckt, hur konstigt det än kan låta; pengar och patienter strömmade till ändå, decennium efter decennium. Vi hör det direkt från hästen mun när Glen Gabbard, en av samtidens mest namnkunnige företrädare för psykoanalys och psykoanalytisk psykoterapi, uppriktigt erkänner: ”Psychoanalysts and psychodynamic therapists were complacent for years. Patients lined up at their doors, so research was seen as peripheral to the practice of therapy” (5, s. 18).<br />
<br />
<span class="Apple-style-span" style="font-size: large;">Mindre resurskrävande terapi ger god effekt</span><br />
Företrädare för kognitiv beteendeterapi (KBT) hade det inte lika förspänt, och kunde därför inte heller vara lika tillbakalutade och ointresserade av psykoterapiforskning som sina psykoanalytiska kolleger. Deras möda gav resultat. Från 1980-talet och framåt har ett stort antal enskilda forskningsstudier av hög kvalitet, liksom sammanställningar av sådana studier (så kallade meta-analyser), övertygande visat att KBT är en framgångsrik behandling vid många typer av psykiska sjukdomar och beteendestörningar.<br />
<br />
Dessutom är KBT, med behandlingsprogram på endast 10-20 behandlingstimmar för flertalet av de vanligaste psykiska störningarna, betydligt mindre resurskrävande än psykoanalytisk psykoterapi. Vid en ekonomisk jämförelse kostar en KBT behandling i runda tal mellan 6 och 12 procent av vad en psykoanalytisk psykoterapi enligt ovan kostar.<br />
<br />
<span class="Apple-style-span" style="font-size: large;">Gamla sanningar prövas</span><br />
Först med kniven på strupen har även psykoanalytiskt inriktade terapeuters intresse för psykoterapiforskning vaknat och nu, mer än 70 år efter Freuds död och ett oräkneligt antal psykoanalytiska psykoterapitimmar senare, finns för första gången tillförlitliga utvärderingsstudier, så kallade randomiserade kontrollerade försök (RCT), som gör att vi kan bilda oss en uppfattning om huruvida psykoanalytisk psykoterapi verkligen leder längst och uppnår större förändringar än andra typer av psykoterapi. En holländsk forskargrupp, Yolba Smit, Marcus Huibers och medarbetare (6), har nu efter alla konstens regler gjort en systematisk sammanställning och analys av alla sådana utvärderingsstudier, och resultatet av deras analys är minst sagt intressant.<br />
<br />
<span class="Apple-style-span" style="font-size: large;">Långtidsterapi visar sig vara ineffektiv</span><br />
När Smit och medarbetare jämförde effekter av psykoanalytisk långtidspsykoterapi (antingen psykoanalys eller psykoanalytisk psykoterapi enligt ovan) med kortare och mindre resurskrävande former av behandlingar (här kallad ”kontrollbehandling”), kunde de inte finna några som helst fördelar med psykoanalytisk långtidspsykoterapi. Huvudresultatet av deras analys framgår av figuren nedan, som skall läsas på följande sätt:<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiHjsNRpvEPQg8-MMud9_nMBGwLrBvXkMEIWHuIYdfU8nI682P3ONhcW1PkdgKT-kSwF893Q_02P8jXiQgs_x_9fbJrKsyKKFqPmUWHhYA5VBdq6fY0dMI1X8R5xWKLVub2Z4tHMKl88sQ/s1600/Fig+Smit+et+al+2012+Table+3.001.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="640" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiHjsNRpvEPQg8-MMud9_nMBGwLrBvXkMEIWHuIYdfU8nI682P3ONhcW1PkdgKT-kSwF893Q_02P8jXiQgs_x_9fbJrKsyKKFqPmUWHhYA5VBdq6fY0dMI1X8R5xWKLVub2Z4tHMKl88sQ/s640/Fig+Smit+et+al+2012+Table+3.001.png" width="480" /></a></div>
<br />
Romberna (de svarta fyrkanterna) visar den <i>genomsnittliga skillnaden i effekt </i>mellan psykoanalytisk långtidsterapi och kontrollbehandling med avseende på tillfrisknande, huvudproblem, psykiska symptom, personlighetsstörning, social funktion, livskvalitet och alla dessa sammantagna (”effektivitet totalt”). Om skillnaden är positiv och romben ligger till höger om noll, då är psykoanalytisk långtidsterapi mer effektiv (bättre) än kontrollbehandlingen. Om skillnaden är negativ och romben ligger till vänster om noll, då är omvänt kontrollbehandlingen mer effektiv (bättre) än psykoanalytisk långtidspsykoterapi.<br />
<br />
Utan att gå in på tekniska detaljer kan man säga, att en effektskillnad som närmar sig eller är större än 1 (antingen -1 eller +1) i allmänhet är en stor och betydelsefull skillnad.<br />
<br />
Runt statistiska värden finns alltid en viss osäkerhet, så även i detta fall. Lyckligtvis kan man mäta och visa hur stor den osäkerheten är. Det gör man med <i>konfidensintervall</i>, vilket är det intervall som med viss angiven sannolikhet (vanligen 95 procents sannolikhet) innefattar det sanna värdet. Bredden på konfidensintervallet visar det statistiska värdets osäkerhet; ju bredare konfidensintervall desto osäkrare är värdet. I figuren visas konfidensintervall med 95 procents sannolikhet för respektive effektstorlek som vågräta streck på båda sidor om romberna.<br />
<br />
För att man med rimlig säkerhet skall kunna avgöra huruvida någon av terapiformerna är väsentligen bättre än den andra, måste alltså effektskillnaden vara ganska stor (närma sig -1 eller +1 eller mer) och konfidensintervallet vara smalt. Dessutom måste både värdet för effektskillnaden och <i>hela</i> konfidensintervallet ligga på den ena eller den andra sidan om noll.<br />
<br />
Som framgår av figuren var effektskillnaderna små, med undantag för psykiska symptom där effektstorleken uppmättes till 0,69. Det innebär att psykoanalytisk långtidspsykoterapi hade en genomsnittligt bättre effekt på psykiska symptom jämfört med kontrollbehandlingen. Samtidigt fanns en betydande osäkerhet runt det uppmätta värdet, vilket framgår av det mycket breda konfidensintervallet, vars nedre och övre gräns ligger på -0,19 respektive 1,57. I och med att konfidensintervallet överlappar noll kan man alltså inte, trots den måttligt höga effektstorleken, dra slutsatsen att psykoanalytisk långtidspsykoterapi hade bättre effekt på psykiska symptom än vad kontrollbehandlingen hade. Förhållandena var desamma också med avseende på tillfrisknande, huvudproblem, personlighetsstörning, social funktion och livskvalitet.<br />
<br />
Forskarnas slutsats var alltså, att psykoanalytisk långtidspsykoterapi inte i något avseende är mer effektiv än kortare och mindre resurskrävande behandlingar.<br />
<br />
<span class="Apple-style-span" style="font-size: large;">Kan man lita på resultatet?</span><br />
Smit och medarbetares metaanalys (6), som jag har rapporterat här, är tveklöst den mest tillförlitliga metaanalysen av psykoanalytisk psykoterapi jämfört med de tre tidigare som gjorts under de senaste åren (7-9). Men alla metaanalyser står och faller med de underliggande studier som analysen bygger på. Smit och medarbetare pekar också på, att kvaliteten på de underliggande studier som fanns tillgängliga och som ingår i deras metaanalys inte alltid var så god som man hade kunnat önska. Bland annat hade flera av studierna inte tillräckligt lång uppföljningstid efter behandlingsslut, alltför få resultatmått under behandlingens gång trots behandlingstider på flera år, och bristande kontroll över eller rapportering av tilläggsbehandlingar, såsom psykofarmaka, och andra förväxlingsfaktorer som kan försvåra tolkningen av resultatet.<br />
<br />
Kanske mest anmärkningsvärt var att kontrollbehandlingarna som man jämförde den psykoanalytiska långtidspsykoterapin med inte sällan var undermålig ur behandlingssynpunkt. Detta kan tyda på, menar Smit och medarbetare, att psykoanalytisk långtidspsykoterapi ofta jämförs med så kallade ”halmdockor”, det vill säga, relativt okvalificerade och ospecificerade insatser med förväntat låg effekt, såsom stödsamtal och regelbunden kontakt med psykiatrisköterska i bostaden. Vid sådana jämförelser framstår inte oväntat den psykoanalytiska långtidsterapin som mer verkningsfull, men tappar betydligt i effektivitet vid jämförelser med kvalificerade behandlingsmetoder, såsom KBT, schemafokuserad kognitiv terapi och dialektisk beteendeterapi. Mot den bakgrunden, menar forskarna, kanske deras metaanalys snarare överskattar än underskattar den psykoanalytiska långtidspsykoterapins effektivitet.<br />
<br />
För att kunna göra en ännu mer tillförlitlig metaanalys än den Smit och medarbetare nu gjort krävs ett kvalitativt bättre underlag att analysera, och forskarna ger i slutet av sin artikel flera förslag till hur utvärderingsstudier av långtidspsykoterapi framöver kan göras bättre.<br />
<br />
<span class="Apple-style-span" style="font-size: large;">Mer hoppingivande behandlingar finns</span><br />
Men frågan är om det är värt det. Det är länge sedan det var sant, ”att förmågan att skapa en respektfull kontakt och ett rimligt hopp hos patienten är mera avgörande för resultatet än terapimetoden”(10, s. 234). Om det nu någonsin var sant. Ingen kan framgångsrikt bedriva psykoterapi, oavsett metod, utan en respektfull kontakt med patienten. Och den som därutöver är rustad med den mest löftesrika terapimetoden, är väl också den som har den största chansen att ingjuta rimligt hopp hos patienten. Idag finns många empiriskt välunderbyggda och effektiva behandlingsmetoder, såväl farmakologiska som psykologiska, för flertalet av de psykiska störningarna; och de flesta till en bråkdel av kostnaden för en psykoanalytisk långtidsterapi med osäkert utfall. För den som vill orientera sig om dessa nya och mer hoppingivande behandlingar rekommenderar jag den auktoritativa handboken <i>A guide to treatments that work</i> (11), vars förord påminner oss: ”In the absence of science, opinion prevails.” <br />
<br />
1.<span class="Apple-style-span" style="white-space: pre;"> </span>Freud S. Om psykoterapi. In: Svensson M, editor. Psykoanalytisk teori. Stockholm: Prisma; 1977. p. 26-37.<br />
2.<span class="Apple-style-span" style="white-space: pre;"> </span>Sveriges Kommuner och Landsting. KPP Psykiatri. Mycket mer än kostnad per patient. Stockholm: SKL; 2010.<br />
3.<span class="Apple-style-span" style="white-space: pre;"> </span>Socialstyrelsen. Öppna jämförelser och utvärdering 2010. Psykiatrisk vård - ett steg på vägen. Stockholm: Socialstyrelssen; 2010.<br />
4.<span class="Apple-style-span" style="white-space: pre;"> </span>Sveriges Kommuner och Landsting. Privata läkare och sjukgymnaster i öppen vård med ersättning enligt nationell taxa 2010. Stockholm: SKL; 2011.<br />
5.<span class="Apple-style-span" style="white-space: pre;"> </span>Gabbard GO. Lont-term psychodynamic psychotherapy. A basic text. Second ed. Washington DC: American Psychiatric Association; 2010.<br />
6.<span class="Apple-style-span" style="white-space: pre;"> </span>Smit Y, Huibers MJH, Ionnidis JPA, van Dyck R, van Tilburg W, Arntz A. The effectiveness of long-term psychoanalytic psychotherapy - A meta-analysis of randomized controlled trials. Clinical Psychology Review. 2012;32:81-92.<br />
7.<span class="Apple-style-span" style="white-space: pre;"> </span>de Maat S, de Jonghe F, Schoevers R, Dekker J. The effectiveness of long-term psychoanalytic therapy: a systematic review of empirical studies. Harvard Review of Psychiatry. 2009;17:1-23.<br />
8.<span class="Apple-style-span" style="white-space: pre;"> </span>Leichsenring F, Rabung S. Effectivness of long-term psychodynamic psychotherapy. A meta-analysis. JAMA. 2008;300:1551-65.<br />
9.<span class="Apple-style-span" style="white-space: pre;"> </span>Leichsenring F, Rabung S. Long-term psychodynamic psychotherapy in complex mental disorders: update of a meta-analysis. British Journal of Psychiatry. 2011;199:15-22.<br />
10.<span class="Apple-style-span" style="white-space: pre;"> </span>Cullberg J. Mitt psykiatriska liv. Memoarer. Stockholm: Natur och Kultur; 2007.<br />
11.<span class="Apple-style-span" style="white-space: pre;"> </span>Nathan PE, Gorman JM. A guide to treatments that work. Third ed. New York: Oxford University Press; 2007.Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-61849372308827722362012-03-06T10:48:00.003+01:002012-03-06T10:50:26.898+01:00Ett kontraproduktivt ställningstagande?<div>
”Hon, han, hen. Töntigt, naturligt eller politiskt korrekt?”, frågar sig <a href="http://blog.svd.se/politikdirekt/2012/03/sabuni-ser-inga-nackdelar-med-ordet-hen/" target="_blank">SvD i dagens tidning</a> och vänder sig till jämställdhetsminister <b>Nyamko Sabuni</b> (fp) för att få vägledning. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Det könsneutrala ”hen” är ett välkommet initiativ, säger, något förvånande, Sabuni, som hoppas, ”att det kan vara ett nytt fräscht grepp för att åstadkomma jämställdhet”. … ”Tror man att könsnormer kan motverkas genom att använda hen, i stället för han eller hon, så är väl det bra. Det är bra att man plockar fram i ljuset det man kan tycka är ett hinder i jämställdhetsutvecklingen. … Det skall bli intressant att se om det här så småningom leder till resultat, eller om det förblir status quo.”</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Om jämställdheten ökar, eller om den förblir vad den är, genom en sådan språkförändring tycks vara alternativet. Några nackdelar kan jämställdhetsministern inte ”på rak arm” peka på. Det får mig osökt att tänka på en varning som zoologiprofessorn och etologen <b>Sverre Sjölander</b> utfärdade för ett antal år sedan (1, s. 39), apropå den i politiken så gångbara uppfattningen att vårt beteende är rent miljöbetingat och varför ställningstaganden i den riktningen kan vara politiskt kontraproduktiva. Jag citerar:</div>
<div>
<blockquote class="tr_bq">
<br />
Därför att folk har en tendens att genomskåda ”söndagsskolesanningar”, försöken från en bildad elit att styra populasens åsikter i önskad riktning. Man kommer helt enkelt inte att tro på bedyranden att alla kan sjunga, att pojkar och flickor utvecklas likadant mentalt, att begåvning väsentligen är en miljöeffekt, att könet eller barndomen bara är en konstruktion som precis lika gärna kunde vara helt annorlunda. Och man kommer att utveckla sina egna åsikter, som inte sällan kan bli precis så fascistiska och rasistiska som vi försöker förhindra. Den som i likhet med mig träffar mängder av ”vanliga” människor vet hur spridda sådana åsikter är, liksom folk mycket väl vet vilka personer (sociologer, psykologer, journalister) som man aldrig framför sina politiskt inkorrekta åsikter till. Den som bara rör sig i rätt kretsar och bara får höra korrekta åsikter kan nog få en rätt skev bild av hur det egentligen ser ut i samhället, på den här fronten. </blockquote>
</div>
<div>
<br /></div>
<div>
1. Sjölander S. Vårt djuriska arv. Om människans biologiska natur. Nora: Nya Doxa; 2004.</div>Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-72926598516805279622011-12-22T23:15:00.000+01:002011-12-23T00:41:28.616+01:00Både begriplig och lovvärd satsning på KBT<div>
Regeringens satsning på enbart kognitiv beteendeterapi (KBT) vid psykisk ohälsa är obegriplig, skriver företrädare för en annan, just nu inte lika gynnad, psykoterapeutisk riktning på <a href="http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/satsning-pa-kbt-har-kvavt-andra-terapier_6727397.svd" target="_blank">SvD Brännpunkt</a>. Jag förstår att det kan framstå så för dessa företrädare för psykodynamisk terapi, en inriktning för vilken pengakranen har stått öppen i decennier utan något som helst krav på dokumenterad nytta som motprestation. Och någon sådan dokumentation finns inte heller, vid någon av de psykiska störningarna, av vad jag kan läsa ut av två auktoritativa forskningsöversikter (1, 2).</div>
<div>
<br /></div>
<div>
För KBT däremot är nyttan väldokumenterad vid ett flertal psykiska ohälsotillstånd. Det gäller inte minst vid ångest och lätt till medelsvår depression, där KBT sedan förra året är den typ av behandling, vid sidan av läkemedel, som Socialstyrelsen därför i första hand rekommenderar i sina nationella riktlinjer för hälso- och sjukvården.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Tyvärr har sjukvården, på grund av långdragen kompetensbrist, svårt att erbjuda KBT i den utsträckning som är önskvärd. Socialstyrelsens granskning av den psykiatriska öppenvården som genomfördes i slutet av 2009 visade, att i genomsnitt endast 27 procent av patienter med ångest- eller depressionsdiagnos erhåller KBT, med stor variation mellan landstingen (se figur nedan). Och då är inte primärvården inräknad, där andelen gissningsvis är ännu mycket mindre.</div>
<div>
<br /></div>
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="http://3.bp.blogspot.com/-M1C7oORZpr0/TvOp_hj-3zI/AAAAAAAAAHo/ocV_xbhP7RY/s1600/Diagram215.png" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" height="273" src="http://3.bp.blogspot.com/-M1C7oORZpr0/TvOp_hj-3zI/AAAAAAAAAHo/ocV_xbhP7RY/s400/Diagram215.png" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">(Socialstyrelsen 2010-6-6, s. 56)</td></tr>
</tbody></table>
<div>
Mot den bakgrunden är det inte bara högst begripligt utan också mycket lovvärt att regeringen nu gör vad den kan för att åstadkomma en förändring. Att sjukvården sedan tycks förslösa en stor del av de inom rehabiliteringsgarantin anslagna medlen på <a href="http://urpsykologisksynvinkel.blogspot.com/2011/12/barfotaterapeuter-gor-ingen-succe.html">annat än regelrätt KBT</a> är verkligen beklagligt. Men är det verkligen regeringen som vi skall lasta för det? </div>
<div>
<br /></div>
<div>
1. Chambless DL, Ollendick TH. Empirically supported psychological interventions: controversies and evidence. Annual Review of Psychology. 2001;52:685-716.</div>
<div>
2. Nathan PE, Gorman JM. A guide to treatments that work. Third ed. New York: Oxford University Press; 2007.</div>Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-58598527710268262852011-12-19T12:38:00.000+01:002011-12-19T13:08:50.966+01:00Barfotaterapeuter gör ingen succé<div>
Med rehabiliteringsgarantin har regeringen den vällovliga ambitionen att öka tillgängligheten till kognitiv beteendeterapi (KBT) vid lätt till måttlig ångest och depression, tillstånd som obehandlade bidrar till sänkt arbetsförmåga och står för en stor del av sjukfrånvaron. Karolinska institutets utvärdering av satsningen under de första två åren ger dock skäl till oro över att behandlingen inte ger de positiva effekter på arbetsförmåga som regeringen hoppas på.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
<a href="http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=130&a=126865&l=sv&newsdep=130" target="_blank">KI:s utredning visar</a>, att patienter som behandlats med KBT för lätt till måttlig ångest, depression eller stress, hade en genomsnittligt <i>högre</i> sjukfrånvaro under hela uppföljningstiden än patienter i en jämförbar referensgrupp som inte behandlats med KBT. Dessutom fick en ansenlig andel av KBT-patienterna sjukfrånvaro först under behandlingens gång och som i vissa fall kvarstod vid behandlingens slut. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Det är resultat som man inte har skäl att vänta sig, eftersom nyttan av KBT vid dessa tillstånd är mycket väl dokumenterad. Förutsatt, naturligtvis, att behandlingen utförs på föreskrivet sätt av en tillräckligt kvalificerad terapeut. Och där har vi nog den springande punkten.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
KI:s utvärdering har inte undersökt om terapeuternas kompetens kan vara en faktor av betydelse för resultatet. Sådant bör man i allmänhet ha koll på vid effektvärdering, men i det här fallet kan man tycka att det också fanns särskilda skäl därtill. <a href="http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2010/2010-6-8" target="_blank">Socialstyrelsen</a> tittade nämligen på kompetensnivån hos KBT-behandlare inom ramen för rehabiliteringsgarantin under 2009 och resultatet var alarmerande:</div>
<div>
<ul>
<li>endast 44 % av behandlarna var legitimerade psykologer eller legitimerade psykoterapeuter fullt utbildade i KBT, medan</li>
<li>34 % var andra yrkeskategorier med endast orienterande grundutbildning i KBT, och</li>
<li>22 % var andra yrkeskategorier med i bästa fall en 5-veckors introduktionskurs i KBT</li>
</ul>
<div>
Inte mycket talar för att förhållandena har förbättrats nämnvärt under 2010. Det innebär sannolikt, att mindre än hälften av patienterna inom rehabiliteringsgarantin har haft lyckan att behandlas av formellt kompetenta terapeuter, och att så många som var femte har haft oturen att hamna hos terapeuter vars kompetens i KBT inte varit värd namnet. Vore det förvånande om detta också skulle vara skäl till att många patienter hoppat av behandlingen redan efter några gånger, att över hälften av behandlingsserierna har omfattat färre än 9 behandlingstillfällen, och att den förväntade effekten i allt för många fall har uteblivit, och i vissa fall till och med blivit den motsatta?</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Om nu rehabiliteringsgarantin med hänvisning till detta "är en flopp", som <a href="http://www.svd.se/nyheter/inrikes/regeringen-morkade-floppat-rehabprogram_6707491.svd" target="_blank">SvD påstår</a>, vem är då den skyldige? Regeringen är ansvarig såtillvida, att man föll undan för kraven från Sveriges kommuner och landsting (SKL) att även tillåta medverkan av okvalificerade behandlare för att SKL skulle underteckna avtalet om rehabiliteringsgarantin. Flera av Sveriges främsta experter på KBT, däribland professor <b>Lars-Göran Öst</b> och professor <b>Gerhard Andersson</b> vid Stockholms respektive Uppsala universitet, liksom Psykologförbundet, varnade då för att detta skulle kunna få allvarliga konsekvenser för utfallet. De tycks nu ha fått rätt, och det med råge.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Men vem hade kunnat ana att sjukvården, här i huvudsak primärvården, till största delen skulle komma att använda de av regeringen anslagna medlen för "kompetensutveckling" av kreti och pleti bland redan anställda. Att så har varit fallet framgår med önskvärd tydlighet inte bara av Socialstyrelsens och KI:s uppföljningar och utvärderingar, utan också av SKL:s fortlöpande rapportering och de enskilda landstingens redogörelser. Det har visserligen skapat ett uppsving för utbildningsföretag inom området, men för den stora grupp av patienter som har skickats till terapeuter med ringa eller ingen förmåga att vara till nytta, trots kompetensutveckling på miljardnivå, har utfallet uppenbarligen inte varit lika vinstgivande.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Det är svårt att tro att vårdgivare, offentliga eller privata, skulle komma undan med något så undermåligt som detta inom något annat område av hälso- och sjukvården. Eller ens komma på tanken. Hur troligt är det, på en skala från 0-10, att någon skulle remitteras till en psykolog för undersökning och behandling av bröstcancer eller prostatacancer? Ja men, om vi slänger in en 5-veckors introduktionskurs i onkologi då?</div>
</div>Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-53643729519206257862011-12-13T20:43:00.000+01:002011-12-13T20:43:07.700+01:00Schizofreni - heterogen och svårprognostiserad sjukdom<div>
När schizofreni nu debatteras flitigt i samband med Anders Behring Breivik kan man kanske få intrycket att schizofreni är en lättdiagnostiserad sjukdom som antingen är på det ena eller på det andra tydliga sättet. Så är det inte alls. Schizofreni är i själva verket en sjukdom vars konstellation av symptom varierar högst påtagligt från individ till individ. Hörselhallucinationer, vanföreställningar och störningar i tankeförlopp är visserligen mycket vanliga symptom vid schizofreni, men en rad andra förekommer också. Inget av de förekommande symptomen är heller så typiskt (patognomont) att det kan tas till intäkt för en säker diagnos. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Sjukdomen har dessutom ett heterogent förlopp och utfallet är anmärkningsvärt svårt att prognostisera. Som tumregel gäller dock, att en plötslig och hastig debut, med framträdande affektiva eller paranoida inslag, utan tidigare psykiska störningar och en god social anpassning innan debuten, är förhållanden som talar för en god prognos. Om däremot debuten kommer smygande, vid unga år, med påtagliga inslag av känslomässig avflackning, kognitiva störningar, energi- och initiativlöshet, mot bakgrund av bristfällig social anpassning, är prognosen i allmänhet sämre. Ändå kan man aldrig från början veta hur utfallet faktiskt blir på sikt.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Långtidsuppföljning av personer med schizofreni upp till 15 år tyder på, att ungefär 25 procent tillfrisknar helt inom de första åren efter debuten utan att återinsjukna, att 15 procent fortsatt bär en latent psykos men är symptomfria vid kontinuerlig läkemedelsbehandling, och att resterande 60 procent hamnar i ett kroniskt sjukdomstillstånd, med återkommande psykotiska skov och kvarstående symptom och psykiska funktionsnedsättningar även lång tid efter sjukdomens debut (1). Det hör till saken att dessa procentsatser delvis är beroende av hur behandlingen har sett ut; att utfallet blir bättre om behandlingen är bättre, är väl inte direkt oväntat. I dag finns välgrundade förhoppningar om att utsikterna för särskilt den senaste gruppen kan förbättras genom optimerad medicinering och utökade och mer effektiva rehabiliteringsinsatser.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Man beräknar att omkring 50 000 personer i Sverige för närvarande har diagnosen schizofreni. De allra flesta av dessa har behov av kontinuerlig psykiatrisk vård och behandling, och en mycket stor grupp har dessutom behov av såväl försörjningsstöd som sociala insatser, såsom boende- och sysselsättningsstöd. För väldigt många gäller behoven livet ut och det säger sig själv att insatsernas kvalitet och flexibilitet då är helt avgörande för dessa människors livskvalitet. Efter mer än 30 år som psykolog inom psykiatrin, varav många år med ansvar för uppföljning och utvärdering av vårdens innehåll och resultat, vet jag också av egen erfarenhet, att väldigt mycket tyvärr återstår att göra både vad gäller sjukvårdande behandling och sociala insatser.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
1. an der Heiden W, Häfner H. The epidemiology of onset and course of schizoprenia. European Archives of Psychiatry and Clinical Neuroscience. 2000;250:292-303.</div>Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-67620353617992878812011-12-10T14:24:00.001+01:002011-12-10T18:43:24.977+01:00Vanföreställningar och politiska övertygelserNär den rättspsykiatriska bedömningen av <b>Anders Behring Breivik</b> mynnar ut i att han lider av schizofrena vanföreställningar, tycks man ”bortse från att politisk extremism ofta bygger på just vanföreställningar”, skriver <b>Mustafa Can</b> i <a href="http://www.svd.se/kultur/breivik-diagnosen-ar-naiv_6692426.svd" target="_blank">Svenska Dagbladet</a> och förväxlar därmed på ett olyckligt sätt den psykiatriska innebörden av ”vanföreställning” med den vardagliga innebörden. Det är han dessvärre inte ensam om i den debatt om Breiviks psykiska hälsa som uppstått efter att den rättspsykiatriska bedömningen av Breivik har blivit offentlig.<br />
<br />
Vanföreställningar i <i>vardaglig mening</i> är helt enkelt felaktiga föreställningar som, trots att de omfattas av många människor, är tämligen motståndskraftiga mot förnuftsargument. Och att politisk, liksom religiös, extremism i olika tappningar kan vila på vanföreställningar i den meningen kan nog alla hitta exempel på.
<br />
<br />
En vanföreställning i <i>psykiatrisk mening</i> är däremot inte bara en felaktig utan till och med en orimlig föreställning, som inte kan korrigeras på logisk väg, och som personen vidhåller trots att allt och alla talar däremot. Så här definieras ”vanföreställning” i de diagnostiska kriterier som används i dagens psykiatri (1, s. 291):<br />
<blockquote class="tr_bq">
En felaktig övertygelse som baseras på felaktiga slutsatser rörande den yttre verkligheten, och som bestämt vidhålles, i trots av vad snart sagt alla andra människor skulle hävda, och trots att det föreligger okontroversiella och uppenbara bevis på att övertygelsen är felaktig. Övertygelsen är inte sådan att den vanligen accepteras av andra medlemmar av individens kulturella eller subkulturella gemenskap (t ex det är inte någon religiös trosföreställning). </blockquote>
Följaktligen kan inte en politisk övertygelse, lika lite som en religiös trosföreställning, vara en vanföreställning i <i>psykiatrisk mening</i>, eftersom en politisk övertygelse är något som man delar med många andra och som accepteras och erkänns av andra inom den kulturella gemenskapen som just en politisk övertygelse (men som naturligtvis inte alla inom gemenskapen för den delen behöver dela). Detta gäller kanske i ännu högre grad för en politisk ideologi (såsom liberalism, kommunism), med dess mer grundläggande samhällsåskådning och vidhängande värderingar och handlingsnormer, omkring vilken en än bredare koncensus vanligen råder än runt en enskild politisk övertygelse eller inriktning.<br />
<br />
Vad gäller Breivik torde varken hans politiska övertygelser, eller den politiska ideologi som dessa kan tänkas bottna i, följaktligen vara det som de rättspsykiatriska bedömarna har tagit fasta på, om de nu anser att hans tänkande domineras av schizofrena vanföreställningar. Det vore, som många redan påpekat, minst sagt förskräckande om politiska övertygelser och ideologier överhuvudtaget skulle vara föremål för psykiatriska bedömningar i ett demokratiskt land som Norge. Och så är det, av allt att döma, inte heller i det här fallet.<br />
<br />
Det hindrar inte att hans politiska övertygelser ändå med nödvändighet diskuteras i det rättspsykiatriska underlaget, eftersom Breiviks politiska åsikter uppenbarligen ingick som komponenter i hans system av vanföreställningar (förutsatt att den psykiatriska bedömningen är korrekt) och utgjorde en del av bevekelsegrunden för dåden. Sådant är inte ovanligt i rättspsykiatriska sammanhang. Vanföreställningar i psykiatrisk mening har faktiskt ofta en mer eller mindre tydlig politisk anknytning Men i sådana fall är det den egna självcentrerade och självpåtagna rollen i sammanhanget som ger vanföreställningarna dess psykotiska valör och inte de politiska komponenterna i sig, hur än extrema eller osympatiska dessa än kan te sig. Ett berömt fall kan tjäna som exempel på hur det kan te sig (2).<br />
<br />
<b>John Nash</b> (f. 1928), matematiskt geni och framgångsrik forskare vid Princeton och senare vid MIT, drabbades i början av 1958 av fullt utvecklad paranoid schizofreni (med nutidens diagnostiska terminologi). En dag gick han fram till några kolleger på arbetet och med New York Times i handen pekade han på en artikel på första sidan. Här, menade han, kommunicerade makter från yttre rymden eller möjligen främmande regeringar med honom i krypterad form genom tidningen. Meddelandet var endast avsett för honom, och kunde också bara uppfattas av honom, och rörde hans avgörande roll för världens fortsatta öde.<br />
<br />
Det visade sig senare, att Nash ansåg sig vara ledare för en kommitté som hade till uppgift att forma en världsomspännande regering. Han motarbetades dock av kommunistiska makter, menade han, och tyckte sig se hur campus vid MIT, och snart hela Boston, befolkades alltmer av män med röda slipsar, det vill säga kryptokommunister, som bevakade och hotade honom och hans uppdrag. Han skrev brev till samtliga ambassader i Washington, D.C., för att informera om den blivande världsregeringen och att han inom kort skulle vända sig direkt till statscheferna i ett tal.<br />
<br />
Under 1958 blev Nash alltmer indragen i sina vanföreställningar och ägnade natt efter natt åt att rita obegripliga kartor och diagram på väggarna i sin bostad och att skriva brev till utländska ambassader, FN, påven och till och med FBI för att informera om sig själv, ”the prince of peace”, och den stora rörelse för världsfred som han var ledare för.<br />
<br />
På våren 1959 blev Nashs situation fullständigt omöjlig, både privat och på arbetet, och han gick då slutligen med på psykiatrisk behandling. Den akuta psykosen och dess vanföreställningar klingade så småningom av men Nash förde därefter mest ett skugglikt och ensamt liv under flera decennier. Runt 1990 ägde en märkbar förbättring rum och 1994 tilldelades John Nash Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sina insatser inom spelteori.<br />
<br />
Vi kan i Nashs fall se hur hans grandiosa vanföreställningar om sig själv och de sammanhang han tycker sig ingå i, har anknytningar till politiska frågor och uppfattningar som var högst aktuella vid den tiden: McCartyismens antikommunistiska misstänksamhet, det kalla kriget, internationella fredssträvanden under FN:s ledning, och så vidare.<br />
<br />
Paralleller till Breivik och politiska rörelser och uppfattningar i vår tid kan ju tyckas uppenbara: invandrings- och flyktingpolitiska stridigheter, USA:s och allierades krig mot terrorism, kulturellt och religiöst färgade konflikter, för att nämna några. Inte i någon av dessa sammanhang har Breivik den minsta roll, lika lite som John Nash hade det på sin tid. Att John Nash faktiskt var övertygad om motsatsen, och att Breivik möjligen också kan vara det, är skrämmande: så övertygande kan en psykotisk vanföreställning vara för den som är i dess grepp att den inte låter sig rubbas, även om ett helt folk tycks ställa sig i vägen.<br />
<br />
1. American Psychiatric Association. MINI-D IV. Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV. Stockholm: Pilgrim Press; 1995.<br />
2. Nasar S. A beautiful mind. New York: Simon & Schuster; 1998.Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-92010312745303159882011-12-07T20:39:00.001+01:002011-12-07T21:05:17.169+01:00Det är en viss metod i galenskapen<style>
<!--
/* Font Definitions */
@font-face
{font-family:"MS 明朝";
panose-1:0 0 0 0 0 0 0 0 0 0;
mso-font-charset:128;
mso-generic-font-family:roman;
mso-font-format:other;
mso-font-pitch:fixed;
mso-font-signature:1 134676480 16 0 131072 0;}
@font-face
{font-family:"MS 明朝";
panose-1:0 0 0 0 0 0 0 0 0 0;
mso-font-charset:128;
mso-generic-font-family:roman;
mso-font-format:other;
mso-font-pitch:fixed;
mso-font-signature:1 134676480 16 0 131072 0;}
@font-face
{font-family:Cambria;
panose-1:2 4 5 3 5 4 6 3 2 4;
mso-font-charset:0;
mso-generic-font-family:auto;
mso-font-pitch:variable;
mso-font-signature:3 0 0 0 1 0;}
/* Style Definitions */
p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal
{mso-style-unhide:no;
mso-style-qformat:yes;
mso-style-parent:"";
margin:0cm;
margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:12.0pt;
font-family:Cambria;
mso-ascii-font-family:Cambria;
mso-ascii-theme-font:minor-latin;
mso-fareast-font-family:"MS 明朝";
mso-fareast-theme-font:minor-fareast;
mso-hansi-font-family:Cambria;
mso-hansi-theme-font:minor-latin;
mso-bidi-font-family:"Times New Roman";
mso-bidi-theme-font:minor-bidi;}
.MsoChpDefault
{mso-style-type:export-only;
mso-default-props:yes;
font-family:Cambria;
mso-ascii-font-family:Cambria;
mso-ascii-theme-font:minor-latin;
mso-fareast-font-family:"MS 明朝";
mso-fareast-theme-font:minor-fareast;
mso-hansi-font-family:Cambria;
mso-hansi-theme-font:minor-latin;
mso-bidi-font-family:"Times New Roman";
mso-bidi-theme-font:minor-bidi;}
@page WordSection1
{size:595.0pt 842.0pt;
margin:70.85pt 70.85pt 70.85pt 70.85pt;
mso-header-margin:35.4pt;
mso-footer-margin:35.4pt;
mso-paper-source:0;}
div.WordSection1
{page:WordSection1;}
-->
</style>
<br/>
<div class="MsoNormal">
En person med schizofreni kan inte under flera år vara så
”skärpt och målmedveten i sin systematiska inriktning” som <b>Anders Behring
Breivik</b> uppenbarligen har varit i planläggningen och genomförandet av
terrordåden i Norge, anser psykiatriprofessor <b>Johan Cullberg</b> i <a href="http://www.dn.se/debatt/breivik-ar-tillrackligt-frisk-for-att-straffas" target="_blank">Dagens Nyheter</a>. ”Den
förmågan är i sig tillräcklig för att underkänna schizofrenidiagnosen”, skriver
han, med anledning av att Breivik anses lida av paranoid schizofreni. Cullberg
ger här och i artikeln för övrigt en, tycks det mig, mer endimensionell och
stereotyp bild av schizofrenisjukdomen än vad han annars brukar göra, och det
finns en hel del rättspsykiatrisk kunskap som talar emot Cullbergs uppfattning.</div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Det är inte vanligt, men heller inte helt sällsynt, att
personer med schizofreni begår våldsbrott, särskilt om sjukdomstillståndet är
obehandlat. Studier av samband mellan schizofreni och mord från en rad länder
visar sammantaget, att personer med schizofreni utgör mellan 5 och 18 procent
(i genomsnitt 9 procent) av dem som döms för mord (<a href="http://www.blogger.com/blogger.g?blogID=1268296965907639890#_ENREF_1" title="Torrey, 2011 #43"><span style="color: windowtext; text-decoration: none;">1</span></a>). En färsk studie från
Australien (<a href="http://www.blogger.com/blogger.g?blogID=1268296965907639890#_ENREF_2" title="Bennett, 2011 #44"><span style="color: windowtext; text-decoration: none;">2</span></a>) som bekräftar dessa siffror
ger vid handen, att schizofreni bland dem som begått mord är 13 gånger
vanligare än i normalbefolkningen, och nära 12 gånger vanligare om man
samtidigt också väger in drogmissbruk.</div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Motiven till sådana dåd finner man oftast i de
vanföreställningar som är karaktäristiska för schizofreni i allmänhet, och för
paranoid schizofreni i synnerhet. Men trots sin sjukdom har dessa förövare i
många fall visat sig vara kapabla att i förväg göra upp en plan, att förse sig
med vad som behövs för att utföra planen, och har kunnat invänta rätt ögonblick
och rätt plats samt därefter kunnat undanröja spår, för att under en tid undgå
rättvisan.</div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Vanföreställningar av schizofren art är ofta sådana som
Cullberg ger exempel på i sin artikel, ”att man är utsatt för strålning från
ufo:n, hypnos från grannhuset, för komplott av CIA eller styrs via
tv-hallåornas blinkningar och handrörelser”, det vill säga vanföreställningar
om att man kontrolleras utifrån. Men som motiv till våldsbrott är två andra
typer av vanföreställningar mer vanliga: dels förföljelseidéer, det vill säga
att man själv eller någon närstående, attackeras, trakasseras, luras, förföljs
eller motarbetas, och dels erotomana, och med dessa besläktade, grandiosa
vanföreställningar om sin egen betydelse med avseende på sådant som makt,
kunskaper, identitet eller speciella förhållanden till gudar eller kända
personer. Om den norska rättspsykiatriska bedömningen av Breivik är korrekt, så
är det väl snarast den senaste typen av vanföreställningar som karakteriserar
hans paranoida schizofreni, att döma av vad som kommit fram i medierna om hans
bevekelsegrund till sina dåd. Vid paranoid schizofreni är vanföreställningarna
ofta systematiserade till hela trossystem, som i väldigt hög grad styr
personens hela liv, inte olikt det som tycks ha varit fallit med Breivik
(underlaget för den rättspsykiatriska bedömningen finns sammanfattade <a href="http://www.dagbladet.no/2011/12/04/nyheter/innenriks/terror/anders_behring_breivik/paranoid_schizofren/19272534/" target="_blank">här</a>).</div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Ett exempel på erotomana och grandiosa vanföreställningar av
schizofren art hittar vi hos den för mordförsöket på president Ronald Reagan
1981 uppmärksammade personen <b>John Hinckley </b>(f. 1955). Hinckley blev erotiskt
besatt av skådespelerskan <b>Jodie Foster</b> efter att ha sett henne i rollen som
prostituerad tonåring i filmen <i>Taxi Driver,</i> där den psykiskt sjuke
huvudpersonen, spelad av Robert de Niro, planerar ett attentat på en
presidentkandidat. Hinckley gjorde sedan allt för att komma i kontakt med henne
och bosatte sig i närheten av henne allt eftersom hon flyttade runt i USA. När
Foster skrev in sig på Yale, följde också Hinckley efter och skrev in sig själv
på universitet. Han skrev dikter och meddelanden till Foster men lyckades inte
fånga hennes uppmärksamhet. Flera av Hinckleys planer på hur han skulle kunna göra intryck på Foster, såsom att kapa ett
flygplan eller ta livet av sig själv i hennes närvaro, förkastades innan han
bestämde sig för att mörda en president, med Lee Harvey Oswald som förebild.
För en tid förföljde han den sittande Jimmy Carter från stat till stat men blev
innan han hann göra något gripen och åtalad för vapeninnehav. När Ronald Reagan
tillträdde tog Hinckley sikte på honom och lyckas angripa honom i Washington DC
den 30 mars 1981. Strax innan dådet skrev Hinckley följande till Jodie Foster:</div>
<br />
<blockquote class="tr_bq">
<div class="MsoNormal">
Over the past seven months I've left you dozens of poems,
letters and love messages in the faint hope that you could develop an interest
in me. Although we talked on the phone a couple of times I never had the nerve
to simply approach you and introduce myself. [...] the reason I'm going ahead
with this attempt now is because I cannot wait any longer to impress you.</div>
</blockquote>
<br />
<div class="MsoNormal">
Vid rättegången 1982, där Hinckley stod åtalad för 13 brott,
frikändes han med hänvisning till psykisk sjukdom (not guilty by reason of
insanity) – diagnosen var schizofreni – och överlämnades till psykiatrisk
slutenvård, från vilken han ännu inte är utskriven. Trots det var hans dåd
planerat i förväg och på sådant sätt att det inte tyder på några exekutiva
funktionsnedsättningar. Han hade också fullt klart för sig att dådet var mot
lagen och gjorde allt för att dölja båda sitt vapen och sina intentioner intill
det avgörande ögonblicket. Att han skulle bli ökänd för sitt dåd stod naturligtvis
också klart för honom; det var ju i själva verket poängen. Detta var
världshistoriens största kärleksgåva, skrev han kort efter domen, och det sägs
att han var mycket upprörd över att Jodie Foster inte uppskattade gåvan.</div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
1. Torrey EF. Stigma and
violence: Isn't it time to connect the dots? Schizophrenia Bulletin.
2011;37:892-6.</div>
<div class="MsoNormal">
2. Bennett DJ, Ogloff JRP, Mullen PE, Thomas SDM,
Wallace C, Short T. Schizophrenia disorders, substance abuse and prior
offending in a sequential series of 435 homicides. Acta Psychiatrica
Scandinavica. 2011;124:226-33.</div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-81428338830336992382011-10-01T18:39:00.000+02:002011-10-04T18:25:44.431+02:00Hur otrovärdigt och endimensionellt får det bli i deckargenren?<style>
<!--
/* Font Definitions */
@font-face
{font-family:Cambria;
panose-1:2 4 5 3 5 4 6 3 2 4;
mso-font-charset:0;
mso-generic-font-family:auto;
mso-font-pitch:variable;
mso-font-signature:3 0 0 0 1 0;}
/* Style Definitions */
p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal
{mso-style-parent:"";
margin:0cm;
margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:12.0pt;
font-family:"Times New Roman";
mso-ascii-font-family:Cambria;
mso-ascii-theme-font:minor-latin;
mso-fareast-font-family:Cambria;
mso-fareast-theme-font:minor-latin;
mso-hansi-font-family:Cambria;
mso-hansi-theme-font:minor-latin;
mso-bidi-font-family:"Times New Roman";
mso-bidi-theme-font:minor-bidi;
mso-fareast-language:EN-US;}
@page Section1
{size:595.0pt 842.0pt;
margin:70.85pt 70.85pt 70.85pt 70.85pt;
mso-header-margin:35.4pt;
mso-footer-margin:35.4pt;
mso-paper-source:0;}
div.Section1
{page:Section1;}
-->
</style>
<br />
<div class="MsoNormal">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;">”Du har så rätt, bror! Skulle vi detektiver i Amerika,
England, Australien … bära oss så fumligt åt som romandetektiverna, då dröjde
det icke länge innan skälmarne blefve oss öfvermäktiga”, säger en utländsk gäst
vid groggbordet på Operakällaren till den gamle stockholmsdetektiven Gunnar
Holm, som i ett anfall av yrkesindignation spytt galla över de importerade
detektivskildringarnas fullständiga otrovärdighet. Genom Gunnar Holm, en av de
första svenska romandetektiverna, ville deckarförfattaren Axel Kerfve i romanen
<i style="mso-bidi-font-style: normal;">Gunnar Holms minnen</i> (1899-1900)
skildra ”verkliga bilder ur en verklig detektivs liv”, till skillnad från den ”importerade
overkliga smörjan”. </span></div>
<div class="MsoNormal">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;"><br /></span></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiljl6G3OX5Tr8KCiRygCSUs07ECfSKlfYGogjvOA-U7EGXY5X5x5dgHLb1szuUWVxrJU2TbdUuwuxkzIFLX1JdtCIf0omhQ5N_JsjGClPgMn4JZ8uaDS2hiGn-U7yEeAr3O9GTli3HW-o/s1600/Sventon002.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;"><img border="0" height="200" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiljl6G3OX5Tr8KCiRygCSUs07ECfSKlfYGogjvOA-U7EGXY5X5x5dgHLb1szuUWVxrJU2TbdUuwuxkzIFLX1JdtCIf0omhQ5N_JsjGClPgMn4JZ8uaDS2hiGn-U7yEeAr3O9GTli3HW-o/s200/Sventon002.jpg" width="196" /></span></a></div>
<div class="MsoNormal">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;">Men nu ter sig Holms eget uppträdande fasligt
verklighets-främmande, anser några sentida kritiker. Och det är väl dessvärre en
träffande karaktäristik för flertalet svenska romandetektiver även efter Gunnar
Holm, trots att ambitionen allt som oftast varit rakt den motsatta.</span></div>
<div class="MsoNormal">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;"><br /></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;">Frågan är om inte det senaste tillskottet bland svenska
roman-detektiver, Saga Norén i <a href="http://svt.se/2.74611/1.2150564/bron">SVT:s nya serie <i style="mso-bidi-font-style: normal;">Bron</i></a>, ändå tar priset i otrovärdighet. Hon är … lite speciell, som
hennes kolleger säger, och det är sannerligen ingen överdrift. </span></div>
<div class="MsoNormal">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;"><br /></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;">Här har vi något så udda och otroligt som en erfaren
kriminalkommissarie med tydliga drag av Aspergers syndrom, en neuropsykiatrisk
utvecklingsstörning besläktad med autism. Hos denna kriminalkommissarie yttrar
sig detta bland annat som, och jag kan faktiskt utan att göra rollkaraktären
orättvisa citera direkt ur de diagnostiska kriterierna för Aspergers syndrom:
påtagligt bristande förmåga att använda ögonkontakt, ansiktsuttryck,
kroppshållning och gester som ett led i den sociala interaktionen; en oförmåga
att etablera relationer på ett adekvat sätt; en brist på spontan vilja att dela
glädje eller aktiviteter med andra; monomana, snäva intressen i tillvaron; och en
uppenbar brist på social och emotionell ömsesidighet. Kort sagt, Saga Norén är en
kriminal-kommissarie med monomant intresse för kriminalteknik men med påtagligt
nedsatt förmåga till social interaktion och betydande svårigheter att förstå
och leva sig in i hur andra tänker och känner.</span></div>
<div class="MsoNormal">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;"><br /></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;">Jag tror att man även utan psykiatrisk utbildning lätt
inser, att en kriminalpolis med sådana drag som de mest framträdande egenskaperna
skulle ha ännu svårare, för att inte säga helt sakna förutsättningar, att i
verkligheten framgångsrikt leda en mordutredning än vad de tungsinta
melankoliker, kortstubinta koleriker, traumatiserade våldtäktsoffer och
desillusionerade alkoholister som annars befolkar deckargenren skulle ha. </span></div>
<div class="MsoNormal">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;"><br /></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;">Men om nu manusförfattarna verkligen ville skildra en
kriminalpolis med tydliga drag av Aspergers syndrom, borde de nog i alla fall
inte som nu, uppenbarligen ordagrant, hämtat karaktärsanvis-ningarna för Saga
Norén direkt från sidan 46 i <i style="mso-bidi-font-style: normal;">Diagnostiska
kriterier för psykiska störningar enligt DSM-IV,</i> och nöjt sig med det.
Därmed har de inte bara åstadkommit en fullständigt otrovärdig kriminalpolis,
utan också en särdeles endimensionell personkaraktäristik, till och med för
deckargenren.</span></div>
<div class="MsoNormal">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;"><br /></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: inherit;">Förvisso är det allt svårare att göra sig hörd i det
tilltagande mediebruset, som gärningsmannen i <i style="mso-bidi-font-style: normal;">Bron</i> klichéartat uttrycker det. Men varför måste vägen till
uppmärksamhet och ett namn inom den samtida svenska kulturen allt oftare gå via
psykiatrisk lytesdramatik och förvrängda psykopato-grafier, på bekostnad av människor
med verkliga psykiska störningar och funktionsnedsättningar?</span></div>
Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-3285115607402022782011-09-21T22:00:00.000+02:002013-06-28T12:11:14.894+02:00I trygghetsnarkomanernas land?Det är oförskämt mot barn att inte låta dem klättra i träd eller leka snöbollskrig och att tvinga dem att bära hjälm i tio meter höga backar, säger psykiatern <b>David Eberhard</b>, med anledning av att skolor i Bromma som en säkerhetsåtgärd har infört <a href="http://www.svd.se/nyheter/inrikes/oforskamt-mot-barn_6480696.svd">förbud mot trädklättring under skoltid</a>. Säkerhetstänkandet har gått alldeles för långt, menar han, och riskerar oavsiktligt att göra större skada än nytta ur barnens perspektiv. Ett annat, lika aktuellt exempel på samma överbeskyddande attityd är att sätta <a href="http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1547843/Dagisbarn-ska-sparas-med-GPS.html">GPS-sändare på alla dagisbarn</a>.<br />
<br />
Och visst har Eberhard rätt, även om jag inte ger mycket för hans förklaringar till fenomenet (nationellt paniksyndrom, trygghetsnarkomani, och andra pseudopsykiatriska sjukdomar och störningar i samhällsapparaten som upprätthålls av forskarsamhället, media och myndigheters egenintressen i maskopi mot den övriga befolkningen; se <i>I trygghetsnarko-manernas land</i>, Prisma 2006). Låt mig peka på några mindre långsökta, psykobiologiska faktorer som kan ligga bakom vår oro för barnen och vår därmed sammanhängande tendens till att överbeskydda dem.<br />
<br />
Under knappa och oberäkneliga resurser tenderar folk att skaffa många barn för att försäkra sig om att åtminstone något överlever. När däremot tillgången på resurserna är goda och mer förutsägbara gäller det omvända; folk tenderar att skaffa få barn, vilka man vårdar och skyddar väl och satsar mycket på i form av utbildning och förutsättningar för ett gott framtida liv. Under så goda levnadsförhållanden som vi i allmänhet har i Sverige, gäller den senare reproduktionsstrategien i en utsträckning som aldrig förr. I vårt land föds också allt färre barn relativt befolkningsantalet; år 1910 föddes 2 455 barn per 100 000 inv., år 1970 var siffran 1 363, och förra året, 2010, var vi nere i 1 228 barn per 100 000 inv., dvs en halvering under loppet av hundra år (en kraftigt minskad barnadödlighet under denna period måste naturligtvis också tas med i beräkningen).<br />
<br />
Ett barn får därmed, så att säga, ett högre individuellt värde för föräldrar idag än för hundra år sedan. Och kanske behöver vi inte ens gå så långt tillbaka i tiden för att få en skillnad i detta avseende. Under bara de senaste fyrtio åren har nämligen också andra förändringar ägt rum som bidrar till en sådan värdeökning.<br />
<br />
Genomsnittsåldern när kvinnor föder sitt första barn har ökat markant sedan 1970. Då var genomsnittsåldern för förstföderskor i Sverige 24,02 år. År 2010 hade den siffran ökat till 28,91 år, en skillnad på 4,89 år. Ser man enbart till Stockholm, där faktorer som påverkar tidpunkten för det första barnet ser annorlunda ut än i övriga delar av landet, var skillnaderna mellan 1970 (då förstföderskorna i genomsnitt var 25,06 år gamla) och 2010 (31,16 år) hela 6,1 år i genomsnitt. Det är en dramatisk åldersförskjutning under kort tid, en förskjutning som i hög grad påverkar fertiliteten, dvs kvinnors möjlighet att bli gravida, både tids- och kvalitetsmässigt.<br />
<br />
Fertiliteten ligger på topp i början av tjugoårsåldern och sjunker sedan ganska så snabbt. Vid 35 års ålder har fertiliteten sjunkit till cirka 50 procent av vad den var vid 20 års ålder och vid 40 år återstår endast runt 10 procent. <span style="color: red;">[Tillägg 2013-06-28:</span> Denna hittills rådande uppfattning om förändringar i fertilitet med stigande ålder börjar nu ifrågasättas. <a href="http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2013/07/how-long-can-you-wait-to-have-a-baby/309374/" target="_blank"><span id="goog_1895725568"></span>Se Jean Twenges intressanta artikel i ämnet<span id="goog_1895725569"></span></a>.<span style="color: red;">]</span> Det innebär i praktiken, att många kvinnor som är 30 år eller äldre när de får sitt första barn, och de blir som sagt allt fler, av medvetet val eller av naturens gång inte får några ytterligare barn. Är det så svårt att se, att dessa barn utan syskon får oersättliga värden för sina mödrar, med allt vad det innebär av oro när de inte är under direkt uppsikt?<br />
<br />
Och allt större värde också för sina fäder, bör man skynda sig att tillägga. Jag fick själv mitt första barn 1977, då vi pappor sedan en tid förväntades gå på så kallade psykoprofylaxkurser tillsammans med våra respektive inför förlossningen, där vi förstås förväntades vara aktivt närvarande. Sedan, när barnet väl var i hamn i det trygga hemmet, skulle vi naturligtvis också delta i den vardagliga omvårdnaden, trots att få av oss hade egna förebilder att falla tillbaka på. Det man inte kunde fick man väl lära sig, mer med det var det väl inte. Jag kan dock intyga att man som pappa kände sig ganska så udda på den öppna förskolan i stockholmsförorten tillsammans med idel mammor och dagmammor; halvt beundrad, halvt misstänksamt observerad. Men visst, engagemang i familj och barn fick vi ju på annat sätt än vad jag minns att pappor i min fars generation hade.<br />
<br />
Idag är ju fäders roll i omvårdnaden sedan länge etablerad, både formellt och i praktiken. Det innebär att fäder satsar allt mer, psykologiskt och tidsmässigt, i sina barn än vad som var vanligt för bara fyrtio, femtio år sedan. Och i takt med att förstföderskorna blir allt äldre blir även förstagångspapporna allt äldre; silverryggarna med barn och fru i tjugoårsåldern tillhör en utdöende art och fler och fler män inser också att de inte kommer att få mer än ett, eller kanske två barn i livet. Behöver jag säga vad det kan betyda känslomässigt även för män?<br />
<br />
Barnet, i vissa fall barnen, blir därför ett livsprojekt på liv och död för såväl mödrar som fäder. Och Gud förbjude att något händer detta (dessa) vårt (våra) enda barn! Så går tankarna: Den nye killen i dagispersonalen - vad vet man egentligen om honom? Och hur är det med den hänsynslösa trafiken utanför, den otäckt höga klätterställningen som man kan ramla ner från, den hårda isen som man slå sig fördärvad mot? De glömmer väl inte att sätta på honom hjälmen och vantarna under uteleken? Och hoppas, hoppas han får vara med och leka nu! Åh, om jag bara vore där!<br />
<br />
Och så på väg hem, i trängseln på tunnelbanan, läser man på mobiltelefonens lilla skärm om olyckor, sjukdomar och övergrepp, i nordöstra Kina, Varberg eller någon annan stans i den krympande, alltmer hotfulla världen. Alarmnivån närmar sig orange. När sedan den älskade lille sonen sitter och gråter på bänken innanför entrén, med ett ordentligt skrapsår på både armen och kinden, är det då så konstigt att man utbrister:<br />
<blockquote>
Kan inte i alla fall någon djävel förbjuda dessa förbannade trädklättringar som ungarna tydligen måste ägna sig åt! Och var fan var personalen! Jag orkar inte med det här gång på gång! Det går bara inte! Det måste bli ett stopp, och det är NU!</blockquote>
Är det sarkasmer om nationellt paniksyndrom och trygghetsnarkomani som man då behöver höra? Eller moraliseringar om bristande personlig ansvar?<br />
<br />
Strävan efter en trygg miljö för barn är naturligtvis mycket lovvärd. Med det är uppenbart att dagens småbarnsföräldrar, och personal i daghem och skolor, behöver lite hjälp och vägledning i att göra riskbedömningar och att hitta den rätta avvägningen mellan för stora och för små skyddsåtgärder. Vad som kan hända rent fysiskt om man gör för lite har de flesta inga svårigheter att se. Men vad man oavsiktligt kan åstadkomma om man gör för mycket är betydligt svårare att inse. Och det är den senare aspekten som David Eberhard med rätta är bekymrad över och vill belysa med sina psykiatriska paralleller: Ett överdrivet säkerhets-tänkande kan, likt undvikandebeteenden vid paniksyndrom och agorafobi (torgskräck), på sikt bli det som verkligen skapar problem och hinder i livsföringen.<br />
<br />
[Sista stycket, som föll bort vid publiceringen, tillagt 110923, då även några smärre revi-deringar av texten för övrigt gjordes. Befolkningsstatistik från SCB.]Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-45864796921283108342011-08-06T23:10:00.004+02:002011-08-06T23:20:09.484+02:00Bedrägliga mentala modeller styr i klimatfrågan<div class="MsoNormal">För att kunna förstå komplicerade fysiska fenomen, särskilt fenomen som vi inte kan iaktta direkt, tar vi ofta hjälp av mentala modeller som i sin tur bygger på företeelser som vi redan är bekanta med. Till exempel kan vi föreställa oss en elektrisk ström som ett vattenflöde, där strömmen flödar genom elkabeln likt vatten i en vattenledning. Att på så sätt genom liknelser och analogier återföra det komplicerade på det enkla kan underlätta förståelse, och det trots att modellerna ofta, som i det här exemplet, inte alls är fysikaliskt korrekta. </div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal">Men enkla mentala modeller kan naturligtvis även leda till missförstånd. Klimatfrågan tycks, inte oväntat, vara ett område där enkla, bedrägligt enkla, mentala modeller försvårar allmänhetens insikt i problematiken. För här handlar det sannerligen om komplicerade fysiska fenomen som är verkligt svåra att begripa, inte minst genom att klimat, och i än högre grad klimatförändring, är statistiska förhållanden som vi inte kan uppleva direkt. I sådana lägen försöker vi, som sagt, att hitta något mer bekant och konkret att bygga våra tankemodeller med. Och vad ligger då närmare till hands som mentala modeller för klimat och klimatförändringar än väder och väderleksförändringar?</div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal">I våra mentala modeller av klimat och klimatförändring har vi därför svårt att skilja mellan väder och klimat. Det visar en amerikansk studie (1) gjord 2009. I studien fick 248 välutbildade personer (93 % med examen motsvarande vårt gymnasium och 62 % med examen från högskola eller universitet, vilket är betydligt högre än folkgenomsnittet i USA) ta ställning till sanningshalten i påståenden om klimat och väder. Det korrekta påståendet ”klimat är genomsnittligt väder” ansåg 41 % vara ett inkorrekt påstående, medan 40 % ansåg att det omvända, inkorrekta påståendet ”väder är genomsnittligt klimat” är ett korrekt påstående. Det inkorrekta påståendet ”klimat är i stort sett samma sak som väder” ansåg 35 % vara korrekt, och hela 69 % ansåg att det inkorrekta påståendet ”klimatet förändras från år till år” är korrekt. </div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal">Någon motsvarande svensk studie finns inte, mig veterligen, men jag misstänker att vi svenskar har lika lätt att förväxla väder och klimat som amerikanerna uppenbarligen har. Hur många av oss har till exempel under de senaste svinkalla vintrarna inte hört folk säga (eller kanske rent av själv sagt), mer eller mindre på allvar:<br />
- Å så säger man att vi har en global uppvärmning. Den tycks i alla fall inte ha drabbat oss! </div><div class="MsoNormal">- Neej, om det vore så väl ändå!”</div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal">Samma amerikanska studie, liksom andra studier (2), visar att den gängse mentala modellen för klimatförändring inte heller lyckas särskilja klimatpåverkan och klimatförändring från förorening av luft och miljö i allmänhet. Till exempel anser många, felaktigt, att återvinning av hushållssopor och hårdare regleringar av luftföroreningar kan bidra till att bromsa klimatförändringen. Svårigheter att göra den viktiga åtskillnaden mellan klimatförändring och miljöförorening leder också vidare till den felaktiga slutsatsen, och den futila förhoppningen, att man på något sätt kan ”rena” luften från växthusgaser och att växthusgaser kan försvinna på liknande sätt som vanliga luftföroreningar. </div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal">Föroreningsmodellen har ett stort genomslag i Sverige, inte minst i massmedia. <a href="http://www.svd.se/nyheter/inrikes/import-doljer-co2-utslapp_6371804.svd">Senast idag citerar Svenska Dagbladet</a> okritiskt en forskare som uttrycker sig så här med anledning av att till Sverige importerade varor har bidragit till koldioxidutsläpp i andra länder:</div><blockquote><div class="MsoNormal"> Sverige är duktigt på att städa sin egen bakgård, men i själva verket har man bara slängt över skräpet till grannen, som inte är lika ordningssam. … Ni har slängt mer över staketet än vad ni städat på hemmaplan. … Samtidigt som de rika ländernas egen tillverkning blir renare blir konsumtionen smutsigare.</div></blockquote><div class="MsoNormal"></div><div class="MsoNormal">Föroreningsmodellen präglar också den svenska terminologin i sammanhanget. Uttryck som ”utsläpp av växthusgaser” och ”klimatutsläpp” för väl snarast tankarna till farliga ämnen som släpps ut i naturen, men som borde ha förblivit instängda. Gångbara termer som ”grön”, ”hållbar”, ”förnyelsebar” kontrasteras intuitivt mot mentala bilder av en brun, förödd och plundrad värld.</div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal">Vi ser också föroreningsmodellen tydligt i den svenska klimatpolitiska debatten, till och med på högsta nivå. Så här uttryckte sig till exempel miljöminister <b>Andreas Carlgren</b> nyligen i debattartikeln <a href="http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sa-blir-sverige-fritt-fran-utslapp_6336094.svd"><i style="mso-bidi-font-style: normal;">Så blir Sverige fritt från utsläpp</i></a> i Svenska Dagbladet:</div><blockquote><div class="MsoNormal">Vi behöver veta att hela samhället ställs på fötter, att vi tillsammans utvecklas på ett sätt som är hållbart för jordens klimat och våra barn och barnbarn. Det behövs länder som går före och visar att det går att minska utsläppen … Sverige ska vara ett land som samlar och drar med sig andra länder i utvecklingen mot en grön ekonomi och en grön framtid. Vi skall klara det som många bara drömmer om – möjligheten att leva ett rikare liv samtidigt som vi förorenar mindre … Och därför tar vi nu nästa steg. Idag startar regeringen ett omfattande arbete för en färdplan till ett Sverige utan klimatutsläpp.</div></blockquote>Oppositionen kör med samma retorik. Socialdemokraterna <b>Matilda Ernkrans</b> (ordförande för riksdagens miljö- och jordbruksutskott) och <b>Sara Karlsson</b> (ledamot i samma utskott) kritiserar regeringen för att man satsar pengar som ”troligen inte lett till någon positiv klimateffekt.” (<a href="http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/regeringen-fuskar-bort-omstallning_6260208.svd">SvD2011-06-21</a>). Här har vi uppenbarligen miljöpolitiska företrädare på högsta ort som inte tycks vara långt från uppfattningen att klimatet ändras från år till år.<br />
<div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal">Dessa felaktiga mentala modeller, vädermodellen och föroreningsmodellen, är så vanliga att när man väl har fått syn på dem en första gång så ser man dem överallt. Det är djupt beklagligt, eftersom de gör det svårt att förstå klimatproblematiken och dess orsaker och vad man kan och bör göra för om möjligt påverka den globala uppvärmningen. Tyvärr är dock dessa modeller, kanske framför allt föroreningsmodellen, högst gångbara inom politiken, eftersom de skrämmer och väcker engagemang, och därmed potentiellt röster. </div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal">Men vad händer när folk utifrån felaktiga premisser börjar efterfråga påtagliga resultat av de politiskt styrda klimatprogrammen, som ”utan tvekan kommer att kräva en stor omställning av vårt samhälle”, enligt miljöminister Andreas Carlgren (<a href="http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/regeringen-okar-takten-i-klimatarbetet_6358594.svd">SvD 2011-07-30</a>)? När inte bara ledamöter inom miljö- och jordbruksutskottet utan också vanligt folk (såkallade väljare) börjar efterfråga ”positiva klimateffekter” inom loppet av en mandatperiod? Risken som de nu ansvariga politikerna löper för att behöva stå till svars för något vars eventuella effekter ligger långt fram i tiden är visserligen liten. Så ur den aspekten är väl klimatfrågan fortfarande den perfekta politiska frågan. Men att rida på folks oförmåga att förstå en av vår tids svåraste frågor för att nå kortsiktiga politiska vinster kan i längden snarare komma att minska än öka förutsättningarna för att vi skall kunna göra något effektivt åt den hotande klimatförändringen.</div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal">1. Reynolds TW, Bostrom A, Read D, Morgan MG. Now what do people know about global climate change? Survey studies of educated laypeople. Risk Analysis. 2010;30:1520-38.</div><div class="MsoNormal">2. Weber EU, Stern PC. Public understanding of climate change in the United States. American Psychologist. 2011;66:315-28.</div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal"><br />
</div>Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-60236899436676103942011-07-16T11:17:00.001+02:002011-07-16T11:17:30.264+02:00Pojken och mannenJust som jag, lustigt nog, under bilfärden tänker över <a href="http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/manligt-och-kvinnligt/den-typiske-pojken-ovanligare-an-vi-tror_6293872.svd">debatten om att förskolan inte tillräckligt motverkar traditionella könsroller</a>, får jag syn på den lille krabaten, inte många år gammal, som hukande över styrstången för att minska luftmotståndet trampar sin näpna lilla cykel för allt vad tygen håller nerför backen på cykelbanan, helt uppslukad av sin jakt efter den hisnande farten. Försöker han kanske också tävla med mig, med den stora bilen som glider förbi på vägen bara några meter vid sidan om? Jag ser mig oroligt omkring efter föräldrar eller äldre syskon, men några sådana syns inte till. Och inte några andra heller, att imponera på, att ta efter, att försöka leva upp till. Där är bara denna pojke som på egen hand, lika lustfyllt som otvunget, följer ett givet spår, som mäter sina egna krafter, som i sin lek på liv och död sträcker sig efter oupphinnelig snabbhet. Vem vill förmena honom detta? Vem har <i style="mso-bidi-font-style: normal;">rätt </i>att vilja förmena honom detta?Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-57952174616870083762011-06-05T16:29:00.002+02:002011-06-15T21:08:34.551+02:00En gäckande minGoogles nyligen lanserade tjänst, <i><a href="http://www.googleartproject.com/">the Art Project</a></i>, har redan beskrivits som revolutionerande för våra möjligheter att ta del av världens konstskatter. <i style="mso-bidi-font-style: normal;">The Art Project</i> låter oss bland annat på ett unikt sätt komma nära mästerverken för att studera dessa i detalj, närmare än vad som oftast är fysiskt möjligt där de hänger på plats och ställe, och ”upptäcka dolda hemligheter” som det heter i marknadsföringen.<br />
<div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal">Själv upptäckte jag något som jag inte tidigare sett i <i style="mso-bidi-font-style: normal;">The Awakening Conscience</i> (1853-4) av <b style="mso-bidi-font-weight: normal;">William Holman Hunt</b>, trots att jag har stått direkt inför målningen många gånger på Tate Britain i London. Bilden skildrar ett par, en man och hans hålldam, vid pianot, då något ord i sången ”Oft in the stilly night” plötsligt väckt kvinnans insikt om sitt förspillda liv och minnet av en försvunnen oskuld, och som fått henne att i vånda fara upp ur mannens knä. </div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgMQXQUCLqN50ozJlHArQVPze8kcmgh4D5t_NwmPBYWfnFk743PN3fY7MBTaEjrrNs8gJgztMaiRWAVN4PLYD6sfrngbJ_H5OYAX21g9gTZ1Sjny2-hwPwXutAUgGQ5a93_pgbvr73crRs/s1600/awf.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgMQXQUCLqN50ozJlHArQVPze8kcmgh4D5t_NwmPBYWfnFk743PN3fY7MBTaEjrrNs8gJgztMaiRWAVN4PLYD6sfrngbJ_H5OYAX21g9gTZ1Sjny2-hwPwXutAUgGQ5a93_pgbvr73crRs/s1600/awf.jpg" /></a></div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal"><o:p> </o:p>Mannens minspel avslöjar att han varken förstår eller ser vad som händer; han tycks snarast befinna sig i en fortsatt lättsam, närmast jovialisk sinnestämning, i stark kontrast till kvinnans ångerfulla lamslagenhet, och låter vänsterhanden spela vidare. Det är naturligtvis en kontrast som Hunt hade avsett; han ville med denna bild uttryckligen visa hur samvetets röst kan tala till själen mitt i livets villervalla (<a href="http://www.blogger.com/post-create.g?blogID=1268296965907639890#_ENREF_1" title="Hunt, 1905 #28"><span style="color: windowtext; text-decoration: none;">1, s. 347</span></a>), här genom en lättjefull sång, enfaldigt framförd av älskaren som är omedveten om att han förmedlar ett gudomligt budskap. Och han spelar bara vidare, ovetande om att han därigenom bara intensifierar hennes botfärdighet (<a href="http://www.blogger.com/post-create.g?blogID=1268296965907639890#_ENREF_2" title="Hunt, 1905 #29"><span style="color: windowtext; text-decoration: none;">2, s. 430</span></a>).</div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal">Men en närmare granskning av målningen via <i style="mso-bidi-font-style: normal;">the Art Project</i> avslöjar också en annan, ”dold” dimension. Tittar man riktigt noga på mannens uttryck, mer närgående än vad som är möjligt när man står inför målningen på Tate, så förvandlas överraskande den jovialiska minen till stålblank, oförställd vrede. Nu liknar han i själva verket mer den ondskefullt grinande katten som leker med sparven under bordet än en lättjefull älskare. </div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjRzBACPjtgquBHvaxgwTu4UQY9re98V_KOaLCVVcGKaMdwvQI7TYQ9fa-b8U5xHhbk_8uBcFLGj967PWAgEYvHXC3pDlIsV6xJ-ERGzdcAL6mrv6NzdddKjgeQnjfkJQElVI-FmZjYvhw/s1600/awd.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="303" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjRzBACPjtgquBHvaxgwTu4UQY9re98V_KOaLCVVcGKaMdwvQI7TYQ9fa-b8U5xHhbk_8uBcFLGj967PWAgEYvHXC3pDlIsV6xJ-ERGzdcAL6mrv6NzdddKjgeQnjfkJQElVI-FmZjYvhw/s400/awd.jpg" width="400" /></a></div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal"><o:p> </o:p>Denna dimension betonar att målningens budskap inte begränsar sig till ett religiöst moraliserande utan också omfattar en kritik mot bristande jämställdhet mellan kvinnor och män i samhället i allmänhet. Den så kallade kvinnofrågan debatterades livligt i mitten av 1800-talets England och <b>Alfred Tennyson</b>, en poet som i hög grad uppskattades av prerafaeliterna, hade 1850 publicerat en reviderad version av en av de litterära nyckeltexterna i denna debatt, <i><a href="http://classiclit.about.com/library/bl-etexts/atennyson/bl-aten-princess.htm">The Princess</a></i>. I denna långa dikt går Tennyson till angrepp mot kvinnans orättvisa särställning och målar upp en vision av ett framtida samhälle där kvinnor och män är helt jämställda:</div><div class="MsoNormal"><br />
</div>Not like to like, but like in difference.<br />
<div>Yet in the long years liker must they grow;<br />
The man be more of woman, she of man;<br />
He gain in sweetness and in moral height,<br />
Nor lose the wrestling thews that throw the world;<br />
She mental breadth, nor fail in childward care,<br />
Nor lose the childlike in the larger mind;<br />
Till at the last she set herself to man,<br />
Like perfect music unto noble words;<br />
And so these twain, upon the skirts of Time,<br />
Sit side by side, full-summed in all their powers,<br />
Dispensing harvest, sowing the To-be,<br />
Self-reverent each and reverencing each,<br />
Distinct in individualities,<br />
But like each other even as those who love.<br />
<div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal">Att sången ”Tears, Idle Tears” ingår som en del i Tennysons <i style="mso-bidi-font-style: normal;">The Princess</i>, och vars tonsättning av <b>Edward Lear</b> finns avbildad liggande på golvet i målningens nedre vänstra hörn, kan inte ha undgått någon i den publik som såg målningen utställd på Royal Academy i London 1854. <i style="mso-bidi-font-style: normal;">The Princess</i> var nämligen, trots dålig kritik, mycket omtyckt och bidrog i hög grad till Tennysons popularitet bland allmänheten (<a href="http://www.blogger.com/post-create.g?blogID=1268296965907639890#_ENREF_3" title="Wynne-Davies, 1989 #30"><span style="color: windowtext; text-decoration: none;">3</span></a>). Så den samtida publiken fattade säkert galoppen, även om vi numera har lite svårt att hänga med utan att gå till litteraturen – och till <i style="mso-bidi-font-style: normal;">the Art Project</i>.</div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal"><a href="http://www.blogger.com/post-edit.g?blogID=1268296965907639890&postID=5795217461687008376" name="_ENREF_1">1. Hunt WH. Pre-Rapahelitism and the Pre-Rapahelite Brotherhood. Vol. I. London: Macmillan & Co; 1905.</a><o:p></o:p></div><div class="MsoNormal"><a href="http://www.blogger.com/post-edit.g?blogID=1268296965907639890&postID=5795217461687008376" name="_ENREF_2">2. Hunt WH. Pre-Rapahelitism and the Pre-Rapahelite Brotherhood. Vol. II. London: Macmillan & Co; 1905.</a><o:p></o:p></div><div class="MsoNormal"><a href="http://www.blogger.com/post-edit.g?blogID=1268296965907639890&postID=5795217461687008376" name="_ENREF_3">3. Wynne-Davies M. Bloomsbury guide to English literature. London: Bloomsbury; 1989.</a><o:p></o:p></div><div class="MsoNormal"><br />
</div><div class="MsoNormal"><br />
</div></div>Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-81617316452352435042011-01-20T14:13:00.001+01:002011-01-20T14:23:33.891+01:00Den gode psykologen- I thought [säger den något förbluffade klienten till sin psykolog] you psychologists were in the business of promoting positive thinking.<br />
- We are [invänder psykologen] in the business of promoting accurate thinking.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjYhUJWG5_7JesIiBYjgSuL1kRW4feX8EAOP8AI1pjsR1q_bJVu1nzFSgLUsYXHaIvEa4biO9oD7SQbV_LejqZVO8i_osNvGg0yn8PAoPp-19Ilj67_H1M9_R-adCTvOE6OS9flc0JxXM0/s1600/9780805092592.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="200" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjYhUJWG5_7JesIiBYjgSuL1kRW4feX8EAOP8AI1pjsR1q_bJVu1nzFSgLUsYXHaIvEa4biO9oD7SQbV_LejqZVO8i_osNvGg0yn8PAoPp-19Ilj67_H1M9_R-adCTvOE6OS9flc0JxXM0/s200/9780805092592.jpg" width="133" /></a></div>Dialogen är hämtad ur <b>Noam Shpancers</b> överraskande intressanta, välskrivna, gripande och bitvis mycket roliga debutroman <i>The Good Psychologist</i> (Henry Holt, 2010, s. 84) och uttrycker i ett nötskal romanens centrala tema: hur man kan lyssna, reflektera och lära sig tänka korrekt om sig själv och livet i stort ur psykologisk synvinkel. Den gode psykologen (vars namn man aldrig lär känna) är i denna historia, likt Shpancer själv, en medelålders psykolog verksam både som universitetslärare och som privatpraktiserande psykoterapeut med inriktning på ångeststörningar.<br />
<br />
Allting börjar när psykologen en eftermiddag sitter i sitt mottagningsrum, med armbågarna på bordet och med ansiktet begravt i sina händer och önskar att hans nya patient, inbokad till klockan fyra, inte skall dyka upp. Vanligen bokar han inte in några besök senare än klockan tre. Men i det här fallet har han gjort en eftergift:<br />
<blockquote>Her voice, cheerless and scattered like a motel room abandoned in haste, raised a vague curiosity in him. Small concessions, he likes to tell his clients, are like pocket change: it’s what most of us have to work with, in the final analysis. Our small change is our daily habits and routines, our everyday, and the measures of one’s life emerges, in the final analysis, from the sum of these everydays.</blockquote>Och, som man naturligtvis anar direkt, blir denna patient, som inte alls uteblir, och hennes bekymmer en av huvudtrådarna i romanen, tillsammans med ett lika kärleksfullt som konfliktfyllt förhållande mellan psykologen och en kvinnlig kollega. Dessa båda relationer löper inte bara parallellt i romanens yttre handling, utan bildar också vad vi psykologer brukar kalla en parallellprocess, det vill säga psykologiska processer vars inte fullt medvetna men snarlika motiv och bevekelsegrunder kan interagera med varandra i en psykoterapi. Sådana processer, när de äger rum mellan patient och terapeut, kan leda till betydande problem i behandlingsförloppet, vilket också sker här, skildrat på ett realistiskt, trovärdigt och fascinerande sätt.<br />
<br />
Jag skall inte avslöja mer av handlingen eftersom det här är en roman som lika skickligt som en deckare bygger på spänningen i vad som händer härnäst, med den stora fördelen framför deckaren att man här också får lära sig vad det kan innebära att verkligen tänka korrekt i psykologiska sammanhang. Låt mig i alla fall nämna en ingrediens i ett sådant tänkande och som denna roman så utomordentligt bra gestaltar nödvändigheten av: befrielsen från barndomens falska tyranni, här förklarad under en föreläsning för studenterna på universitetet:<br />
<blockquote> - This fundamental maxim, that the child is the father of the man, as Wordsworth said, is a blight on psychology and an obstacle in therapy. This idea, fundamental to Freud and his followers, … seeps and invades the therapy room, where both the psychologist and the client have convinced themselves that the key to now is in the distant part, and the more distant the past the greater its power. Like a fantasy of a foreign land, far away and hence exotic and alluring, childhood too tempts us to seek in it the keys to our present-day turmoil </blockquote><blockquote>The psychologist stops, takes a deep breath, and leans against the computer desk. The class stares at him silently.</blockquote><blockquote> - So what are you saying, the pink-haired girl asks finally, that childhood is not important?</blockquote><blockquote> - Important, yes. Decisive, no. Informative, yes. Determinative, no. And here the good psychologist must be doubly cautious, because the client is bound to walk into the office already loaded with this particular narrative: the key to my trouble <i>now</i> lies in my experiences <i>then</i>. And the temptation is great to give the client what he wants, support his assumptions, buttress his worldview, which is after all a psychological worldview (s. 176-77).</blockquote>Bevare oss för sådana psykologer i vars händer det aldrig är för sent att få en olycklig barndom. Låt oss hellre sätta vår tilltro till dem som vid behov kan hjälpa oss att nå ett lyckligt och fullödigt liv oavsett hur vår barndom en gång såg ut. <i>The Good Psychologist</i> ger en mycket läsvärd och trovärdig skildring av hur en sådan psykolog och en sådan psykoterapi kan se ut. Rekommenderas varmt, och väl värd en översättning till svenska.<br />
<div><br />
</div>Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-86373887304738415972011-01-20T01:38:00.001+01:002011-01-20T09:16:47.077+01:00Kan pedofili botas?Kan pedofili botas? Den frågan ställs av <b>Jan Josefsson</b> efter Uppdrag gransknings program <a href="http://svt.se/2.149876/1.2295724/pedofil_fick_egen_lagenhet_-_dar_nya_overgrepp_begicks?lid=puff_2269513&lpos=rubrik">Den nye grannen</a>. Svaret på frågan är entydigt: Nej, det finns inget som tyder på att en sådan sexuell läggning skulle kunna gå att förändra, lika lite som det går att förändra homosexuell och heterosexuell läggning. Det säger åtminstone en av de främsta kännarna på området, <b>Michael C. Seto</b> vid University of Toronto, Canada (1).<br />
<br />
Det finns heller inget behandlingsprogram för pedofili som har den ambitionen. Målsättningen är istället att med psykologiska medel försöka öka personens kontroll över sina sexuella impulser, ytterst naturligtvis för att förhindra sexuella övergrepp på barn. De pålitliga utvärderingar som hittills har gjorts av sådana behandlingsprogram tyder dock tyvärr på mycket svag om ens någon framgång.<br />
<br />
Inte heller farmakologisk behandling med antihormonella medel är särskilt verkningsfull. Här finns bland annat problem med följsamhet i behandlingen och det är inte ovanligt att personer helt enkelt vägrar en sådan behandling. Kirurgisk kastration är inte heller någon patentlösning; vissa män behåller trots ett sådant ingrepp erektionsförmåga, och alla kan, även efter kastration, naturligtvis ägna sig åt sådana övergrepp som inte involverar penis. Det bör också påpekas att det finns kvinnliga pedofiler, även om det är ovanligt.<br />
<br />
Här finns således ett stort behov av forskning och utveckling. Preventiva åtgärder, såsom att informera barn om var gränsen mellan acceptabel och icke acceptabel beröring går, och vad man som barn skall göra om någon överskrider den gränsen, är naturligtvis också viktigt. Andra exempel på preventiva åtgärder är program som ute i samhället försöker ge stöd och yttre kontroll till personer med pedofil läggning, med varierande framgång.<br />
<br />
<b>Hur rädd bör man vara för pedofiler? </b><br />
<br />
Psykiatriskt definieras pedofili som ett bestående sexuellt intresse för barn yngre än pubertetsåldern, som antingen tar sig uttryck i sexuella fantasier, begär, tankar eller beteenden. Pedofili kan alltså diagnosticeras utan att personen ifråga någon gång har haft sexuell kontakt med ett barn, på samma sätt som heterosexuell eller homosexuell läggning kan bestämmas hos personer som lever helt i celibat. Sannolikt förekommer en pedofil läggning hos högst 5 % av (den vuxna) befolkningen, men det exakta talet är av naturliga skäl svårt att fastställa.<br />
<br />
Av allt att döma är det en liten minoritet av personer med pedofil läggning som begår handlingar som bedöms som sexuella övergrepp. Men bland dem som faktiskt har begått sådana övergrepp anses återfallsrisken vara stor. Risken för övergrepp anses också vara förhöjd hos pedofiler som tidigare begått brott av annat slag, som har antisociala tendenser, som missbrukar alkohol eller narkotika, eller som har liten respekt för rådande normer och lagar i allmänhet.<br />
<br />
”In contrast", skriver Seto (1, p. 398), ”one would predict that pedophiles who are reflective, sensitive to the feelings of others, averse to risk, abstain from alcohol or drug use, and endorse attitudes and beliefs supportive of norms and the laws would be unlikely to commit contact sexual offenses against children.”<br />
<br />
Vi får hoppas att det är så. <br />
<br />
1.<span class="Apple-tab-span" style="white-space: pre;"> </span>Seto MC. Pedophilia. Annual Review of Clinical Psychology. 2009;5:391-407.Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-11072450069721011862011-01-18T15:16:00.001+01:002011-07-16T11:26:02.370+02:00Tröst för fula<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;"><span style="font-family: Calibri;">Om du är snygg, då är du också smartast, skriver <a href="http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article8420371.ab">Aftonbladet</a>, och har uppenbarligen fått det hela om bakfoten. Aftonbladet refererar en brittisk studie som visat, att personer som uppfattas som vackra har en något högre intelligenskvot (IQ) <i style="mso-bidi-font-style: normal;">i genomsnitt</i> jämfört med icke så vackra. Även om det nu vore så, är det ett allvarligt misstag att tro, vilket Aftonbladet uppenbarligen gör, att alla ”vackra” är mer intelligenta än ”fula”. Det har jag försökt att visa med den här figuren.</span></div><div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;"><br />
</div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjThIAKubnj2kbeA0h4XcayPDTa2Bafjo21iI7GPUcGptBQMTJRBCRHXUb6mbgDnHZQhnGzf6dgaoYP7Kv6FTydpZejOIuHMUyNICqLhhVq2rl-U3-CzxdvUR0J3tymf9p3WGPwMpVk3gc/s1600/IQ.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="300" n4="true" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjThIAKubnj2kbeA0h4XcayPDTa2Bafjo21iI7GPUcGptBQMTJRBCRHXUb6mbgDnHZQhnGzf6dgaoYP7Kv6FTydpZejOIuHMUyNICqLhhVq2rl-U3-CzxdvUR0J3tymf9p3WGPwMpVk3gc/s400/IQ.png" width="400" /></a></div><div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;"><br />
</div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"></div><div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;"><span style="font-family: Calibri;">Intelligens är en normalfördelad egenskap. Det innebär att ett diagram som visar IQ-värden för ett stort antal människor kommer att anta en klockformig kurva med symmetrisk fördelning kring medelvärdet, såsom i figuren. </span></div><div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;"><span style="font-family: Calibri;">Den här figuren visar inte riktiga utan simulerade (alltså påhittade men realistiska) IQ-värden för två, likaledes påhittade grupper: ”fula” respektive ”vackra” människor. Den genomsnittliga skillnaden i IQ poäng mellan grupperna är 13, det vill säga den skillnad som den brittiska studien redovisar. Vi ser då att den röda fördelningen för de ”vackra” är något skjuten till höger jämfört med den blå fördelningen för de ”fula”. Det innebär att vi hittar fler ”vackra” bland de riktigt höga IQ-värdena än vad vi hittar ”fula”. Men figuren visar ju också tydligt, att många ”fula” är betydligt intelligentare än många ”vackra”. Svag-, normal- och högbegåvade finns alltså i båda grupperna. </span></div><span style="font-family: Calibri, sans-serif; font-size: 11pt; line-height: 115%;">Det går helt enkelt inte att säga något om en enskild individs intelligensnivå enbart med ledning av hur attraktiv personen ser ut. Och det är jag helt övertygad om att forskarna bakom den brittiska studien som Aftonbladet hänvisar till skulle hålla med mig om.</span>Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-76044072210097353032011-01-10T22:48:00.000+01:002011-01-10T22:48:43.781+01:00Flit lönar sig"Flickor lägger ner mera tid, arbete och engagemang i skolarbetet [än pojkar]. Här finns förstås en viktig förklaring till betygsskillnaderna [mellan flickor och pojkar]. Hur begåvad man än är, måste man också läsa på, anstränga sig att förstå och lägga ner tid på att lära sig." Så skriver <b>Anna Ekström</b>, ordförande i delegationen för jämställdhet i skolan, i debattartikeln <i><a href="http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/konsroller-begransning-i-skolan_5854201.svd">Könsroller begränsning i skolan</a></i> (SvD Brännpunkt 2011-01-10).<br />
<br />
Att flit och självdisciplin utgör de viktigaste faktorerna för framgång i skolan, och i livet i stort, har bekräftas i studier av särskilt begåvade barn. En av de viktigaste och längsta av dessa studier inleddes redan 1921 av den amerikanske psykologen <b>Lewis Terman</b> (1877-1956), som också var en av de stora inom intelligensmätningsområdet.<br />
<br />
Terman följde cirka 1500 barn, både pojkar och flickor, från barndomen och framåt. Samtliga barn hade en intelligenskvot som låg inom den högsta procenten av intelligensfördelningen och var alltså från början begåvningsmässigt helt jämförbara.<br />
<br />
När andra forskare långt senare jämförde de 100 mest framgångrika med dem som det gått sämst för i Termans kohort fann man, att de mest framgångrika individerna hade odlat sina intressen, varit ambitiösa och social aktiva, och blivit uppmanade därtill av sina föräldrar, medan de minst framgångrika mer eller mindre bara tagit dagarna som de kommit. Dessa resultat ligger också i linje med andra och senare liknande studier.<br />
<br />
Flit och självdisciplin har alltså ett långt starkare samband med skolprestationer än vad begåvningsmått i termer av intelligenskvot har. Om nu flickor i allmänhet är mer flitiga i skolan och har mer självdisciplin än pojkar, och denna skillnad går att hänföra till skillnader i könsroller, såsom delegationen för jämställdhet hävdar, vore det kanske av värde att försöka förstå vad i den kvinnliga könsrollen som kan ge dessa positiva karaktärsegenskaper. En sådan kunskap kanske även pojkar skulle kunna dra nytta av.<br />
<br />
Tyvärr kan jag inte se att delegationen för jämställdhet i skolan har ägnat så mycket tankar åt den positiva aspekten. Skillnaden förklaras framför allt i negativa termer; pojkar är oftare än flickor offer för en ”antipluggkultur”. Och så hastar man vidare till områden där flickor på något sätt har det sämre än pojkar, till områden där flickor på något sätt inte lyckas vara som pojkar.Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-1268296965907639890.post-53642474724474071502011-01-04T19:17:00.000+01:002011-01-04T19:17:54.273+01:00Fobimani<span style="font-family: Calibri;">Psykisk sjukdom har länge varit förknippat med oförnuft, vanföreställningar och bristande verklighetsuppfattning, och därmed något skamligt. Dessa associationer utnyttjats flitigt i det sociala livet när vi, genom att tillskriva människor psykiatriska diagnoser, försöker misstänkliggöra våra meningsmotståndare och orimlighetsförklara andra uppfattningar och preferenser än dem vi själva har.</span><br />
<br />
<div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;"><span style="font-family: Calibri;">Personlighetsstörningarna, särskilt narcissim, känns ju numera väldigt åttital i sammanhanget, medan fobierna än så länge håller sig betydligt fräschare. Därför kan människor som på något sätt avviker från den påbjudna sexualmoralen eller som inte oreserverat faller till föga för den publika homosexuella livsstilen misstänkas lida av <em>sexualfobi</em> respektive <em>homofobi</em>. Misstänksamhet och ängslan mellan människor från vitt skilda kulturer och språkområden är säkert symptom på <em>xenofobi</em>. De psykiatriker som motverkar en alltför neurologisk inriktning av psykiatrin diagnosticeras pejorativt av sina kolleger med <em>neurofobi</em> <span style="mso-no-proof: yes;">(1)</span>. <span style="mso-spacerun: yes;"> </span>Och, som kanske det senaste skottet på fobiträdet (min Microsoft Word 2007 markerar åtminstone termen som en felstavning), människor som hyser negativa attityder till islam och muslimer har nog insjuknat i den <em>islamofobi</em> <span style="mso-no-proof: yes;">(2, 3)</span> som nu med epidemisk hastighet sägs drabba allt fler, inte minst i vårt land.</span></div><div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;"><span style="font-family: Calibri;">Ingen av dessa beteckningar har naturligtvis något som helst med fobi i psykiatrisk mening att göra. Och de är inte heller avsedda att upplysa utan att avleda, att ogiltigförklara och skambelägga sådana åsikter och uppfattningar som är obekväma eller politiskt inkorrekta. </span></div><div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;"><span style="font-family: Calibri;"><strong>Mattias Gardells</strong> nyligen publicerade bok <em>Islamofobi</em> <span style="mso-no-proof: yes;">(4)</span>, dramatiskt signerad ”Valnatten, den 19 september 2010”, är bara en i raden av sådana ansatser. Men denna stridsskrift om den ”islamofobiska kunskapsregimen med dess månghundraåriga historia” och dess vanföreställningar om islam i allmänhet och muslimer i synnerhet, faller dock på eget grepp. Få böcker torde nämligen komma med en så tydlig varudeklaration som Gardell har försett sin bok med (s. 45): ”Den kunskap vi har om islam och muslimer är således inte oskyldig, objektiv eller neutral, utan invävd i rådande maktordningar och politiska perspektiv.” Läst med det i åtanke blir denna exposé över islamofobins symptomatologi och epidemiologi både underhållande och faktiskt riktigt avslöjande, om än kanske inte riktigt så som Gardell hade tänkt sig. </span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;"><span lang="EN-US" style="mso-ansi-language: EN-US; mso-ascii-font-family: Calibri; mso-hansi-font-family: Calibri; mso-no-proof: yes;"><span style="font-family: Calibri;">1. Bullimore E, Fletcher P, Jones PB. Why psychiatry can't afford to be neurophobic. British Journal of Psychiatry. 2009;194:293-5.</span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;"><span style="font-family: Calibri;"><span lang="EN-US" style="mso-ansi-language: EN-US; mso-ascii-font-family: Calibri; mso-hansi-font-family: Calibri; mso-no-proof: yes;">2. Commission on British Muslims and Islamophobia. Islamophobia: Issues, challenges and action. </span><span style="mso-ascii-font-family: Calibri; mso-hansi-font-family: Calibri; mso-no-proof: yes;">Stoke on Trent: Trentham Books; 2004.</span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;"><span style="mso-ascii-font-family: Calibri; mso-hansi-font-family: Calibri; mso-no-proof: yes;"><span style="font-family: Calibri;">3. Otterbeck J, Bevelander P. Islamofobi - en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet. Stockholm: Forum för levande historia; 2006.</span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt;"><span style="mso-ascii-font-family: Calibri; mso-hansi-font-family: Calibri; mso-no-proof: yes;"><span style="font-family: Calibri;">4. Gardell M. Islamofobi. Stockholm: Leopard förlag; 2010.</span></span></div><div class="MsoNormal" style="line-height: normal; margin: 0cm 0cm 0pt 36pt; text-indent: -36pt;"><br />
</div><div class="MsoNormal" style="margin: 0cm 0cm 10pt;"><br />
</div>Erik Wennströmhttp://www.blogger.com/profile/09792291734286206711noreply@blogger.com