söndag 23 februari 2014

Dan Josefsson tycks ha gjort samma resa som Sven Å Christianson – men i andra färdriktningen

”Journalisten Dan Josefsson har gjort gällande att [Sven Å] Christianson gett vetenskaplig legitimitet till att [Thomas] Quick haft bortträngda minnen av de mord han erkänt och därmed bidragit till de fällande domarna”, skriver professor Sven Å Christianson själv, tillsammans med justitierådet Göran Lambertz, i en något sen replik (DN Debatt 2014-02-18) på Josefsson bok Mannen som slutade ljuga: berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick (Lind & Co, 2013). Så var det inte alls, hävdar nu Christianson och Lambertz, utan Thomas Quick (numera Sture Bergwall) hade bara ”en motvillighet att minnas och berätta i en offentlig kontext”, och de fortsätter:
Josefsson är lekman på området och kan kanske ursäktas för att inte förstå skillnaden mellan bortträngda minnen och ett avsiktligt avvärjande av minnen från den medvetna uppmärksamheten. Denna distinktion är viktig och har inte funnits med i debatten.
Denna spetsfundiga invändning betyder, i klartext, att bortträngning och bortträngda minnen inte är samma sak som dissociation – splittring eller sammanhangsbrott i vanligtvis integrerade psykiska funktioner, såsom medvetande, minne – och dissociativ amnesi – oförmåga att minnas personlig information som följd av dissociation.
Invändningen är både irrelevant och förledande. I psykoterapi i allmänhet, och i detta sammanhang i synnerhet, har skillnaden i terminologi liten betydelse; i sak handlar det i allt väsentligt om ett och detsamma. Följande fotnot ur Frieda Fromm-Reichmanns Intensiv psykoterapi (Natur och Kultur, 1981, s. 82) belyser detta väl:
Bortträngning och dissociering är de viktigaste processer som används för att spärra yttre händelser eller inre tankar och känslor från medvetenhet och för att hindra deras återkallande i medvetandet. Följaktligen används i denna bok genomgående »bortträngning» och »dissociering» för att täcka alla funktioner som tjänar detta ändamål och som därför är föremål för tolkande psykoterapi.
Men det var då det. Idag, då psykoanalys och psykodynamisk psykoterapi förlorat sin forna nimbus, och särskilt efter de rättsprocesser som den skandalomsusade rörelsen för recovered memory therapy (återgestalningsterapi) föranledde i USA och som Josefsson beskrivit så väl i sin bok, är det många som finner trängande skäl till att försöka upprätthålla en falsk distinktion mellan bortträngning och dissociation. Det handlar helt enkelt om vilka signaler man vill sända, som det brukar heta. Den som talar om bortträngning och om återvinning av bortträngda minnen, och därmed tydligt signalerar en psykodynamisk hemvist, den får nämligen varningslampor att blinka lite varstans, vilket varken är bra för affärerna eller för forskningsanslagen. Däremot, den som väsentligen talar om samma sak men i termer av dissociation och av återhämtad eller förbättrad mentaliseringsförmåga, och därmed snarare signalerar en hemvist i den dyrkade anknytningsteorin, den går det vanligtvis i båda avseendena betydligt bättre för.
Teorin om bortträngning och bortträngda minnen är således inte död, den har bara flyttat och lever numera i högsta välmåga på annan ort. Vid det här laget, efter det gedigna utredningsarbete som han har genomfört för sin bok, är naturligtvis också Dan Josefsson helt på det klara med detta. I sin replik (DN Debatt 2014-02-20) på Christiansons och Lambertz’ artikel, poängterar han därför återigen, helt korrekt, att det inte finns några vetenskapligt godtagbara belägg för att ”vi människor ’tränger bort’ traumatiska minnen”, oavsett vad vi nu vill kalla detta, och fortsätter följdriktigt:
I debatten om bortträngning används ofta alternativa begrepp som ”dissociation”, ”blockering”, ”avvärjande” och liknande. Men det man syftar på är bortträngning av traumatiska minnen, …
Helt riktigt, men det är väl något av ödets ironi, att just Dan Josefsson också skulle vara den som för bara några år sedan förankrade dissociation i svensk poppsykologi och myntade för detta den klatschiga benämningen ”nödbromsen”, i sin bästsäljande bok Den mörka hemligheten (Natur och Kultur, 2011), författad tillsammans med hans terapeut Egil Linge. Där kan man läsa följande (s. 61–2):
En del smärtsamma minnen och obehagliga känslor från det förflutna kan vara så påflugna att vi inte kommer undan dem hur mycket vi än försöker undvika vissa situationer och tankar. I det läget finns det ytterligare en metod som vi helt omedvetet kan ta till för att skydda oss. Den kallas för dissociation, vilket kan översättas med bortkoppling och är motsatsen till association. När vi går in i ett dissociativt tillstånd stängs våra känslor av. Dissociationen är därmed som ett slags inre nödbroms som vi omedvetet drar i när vi inte kan komma undan smärtsamma minnen och känslor på något annat sätt.
Jag låter citatet tala för sig själv; det kan väl inte undgå någon att han därmed också med nödvändighet implicerar sig själv och sina egna tidigare böcker, då han i sin nya bok, med hjälp av ”flera av världens främsta minnesforskare, och … i över 500 fotnoter och 300 referenser”, med rätta kritiserar ”bortträngningshypotesen” sönder och samman. Dan Josefsson tycks alltså ha gjort samma resa som Sven Å Christianson – men i andra färdriktningen. Och det har i alla fall inte funnits med i debatten.