onsdag 21 september 2011

I trygghetsnarkomanernas land?

Det är oförskämt mot barn att inte låta dem klättra i träd eller leka snöbollskrig och att tvinga dem att bära hjälm i tio meter höga backar, säger psykiatern David Eberhard, med anledning av att skolor i Bromma som en säkerhetsåtgärd har infört förbud mot trädklättring under skoltid. Säkerhetstänkandet har gått alldeles för långt, menar han, och riskerar oavsiktligt att göra större skada än nytta ur barnens perspektiv. Ett annat, lika aktuellt exempel på samma överbeskyddande attityd är att sätta GPS-sändare på alla dagisbarn.

Och visst har Eberhard rätt, även om jag inte ger mycket för hans förklaringar till fenomenet (nationellt paniksyndrom, trygghetsnarkomani, och andra pseudopsykiatriska sjukdomar och störningar i samhällsapparaten som upprätthålls av forskarsamhället, media och myndigheters egenintressen i maskopi mot den övriga befolkningen; se I trygghetsnarko-manernas land, Prisma 2006). Låt mig peka på några mindre långsökta, psykobiologiska faktorer som kan ligga bakom vår oro för barnen och vår därmed sammanhängande tendens till att överbeskydda dem.

Under knappa och oberäkneliga resurser tenderar folk att skaffa många barn för att försäkra sig om att åtminstone något överlever. När däremot tillgången på resurserna är goda och mer förutsägbara gäller det omvända; folk tenderar att skaffa få barn, vilka man vårdar och skyddar väl och satsar mycket på i form av utbildning och förutsättningar för ett gott framtida liv. Under så goda levnadsförhållanden som vi i allmänhet har i Sverige, gäller den senare reproduktionsstrategien i en utsträckning som aldrig förr. I vårt land föds också allt färre barn relativt befolkningsantalet; år 1910 föddes 2 455 barn per 100 000 inv., år 1970 var siffran 1 363, och förra året, 2010, var vi nere i 1 228 barn per 100 000 inv., dvs en halvering under loppet av hundra år (en kraftigt minskad barnadödlighet under denna period måste naturligtvis också tas med i beräkningen).

Ett barn får därmed, så att säga, ett högre individuellt värde för föräldrar idag än för hundra år sedan. Och kanske behöver vi inte ens gå så långt tillbaka i tiden för att få en skillnad i detta avseende. Under bara de senaste fyrtio åren har nämligen också andra förändringar ägt rum som bidrar till en sådan värdeökning.

Genomsnittsåldern när kvinnor föder sitt första barn har ökat markant sedan 1970. Då var genomsnittsåldern för förstföderskor i Sverige 24,02 år. År 2010 hade den siffran ökat till 28,91 år, en skillnad på 4,89 år. Ser man enbart till Stockholm, där faktorer som påverkar tidpunkten för det första barnet ser annorlunda ut än i övriga delar av landet, var skillnaderna mellan 1970 (då förstföderskorna i genomsnitt var 25,06 år gamla) och 2010 (31,16 år) hela 6,1 år i genomsnitt. Det är en dramatisk åldersförskjutning under kort tid, en förskjutning som i hög grad påverkar fertiliteten, dvs kvinnors möjlighet att bli gravida, både tids- och kvalitetsmässigt.

Fertiliteten ligger på topp i början av tjugoårsåldern och sjunker sedan ganska så snabbt. Vid 35 års ålder har fertiliteten sjunkit till cirka 50 procent av vad den var vid 20 års ålder och vid 40 år återstår endast runt 10 procent. [Tillägg 2013-06-28: Denna hittills rådande uppfattning om förändringar i fertilitet med stigande ålder börjar nu ifrågasättas. Se Jean Twenges intressanta artikel i ämnet.] Det innebär i praktiken, att många kvinnor som är 30 år eller äldre när de får sitt första barn, och de blir som sagt allt fler, av medvetet val eller av naturens gång inte får några ytterligare barn. Är det så svårt att se, att dessa barn utan syskon får oersättliga värden för sina mödrar, med allt vad det innebär av oro när de inte är under direkt uppsikt?

Och allt större värde också för sina fäder, bör man skynda sig att tillägga. Jag fick själv mitt första barn 1977, då vi pappor sedan en tid förväntades gå på så kallade psykoprofylaxkurser tillsammans med våra respektive inför förlossningen, där vi förstås förväntades vara aktivt närvarande. Sedan, när barnet väl var i hamn i det trygga hemmet, skulle vi naturligtvis också delta i den vardagliga omvårdnaden, trots att få av oss hade egna förebilder att falla tillbaka på. Det man inte kunde fick man väl lära sig, mer med det var det väl inte. Jag kan dock intyga att man som pappa kände sig ganska så udda på den öppna förskolan i stockholmsförorten tillsammans med idel mammor och dagmammor; halvt beundrad, halvt misstänksamt observerad. Men visst, engagemang i familj och barn fick vi ju på annat sätt än vad jag minns att pappor i min fars generation hade.

Idag är ju fäders roll i omvårdnaden sedan länge etablerad, både formellt och i praktiken. Det innebär att fäder satsar allt mer, psykologiskt och tidsmässigt, i sina barn än vad som var vanligt för bara fyrtio, femtio år sedan. Och i takt med att förstföderskorna blir allt äldre blir även förstagångspapporna allt äldre; silverryggarna med barn och fru i tjugoårsåldern tillhör en utdöende art och fler och fler män inser också att de inte kommer att få mer än ett, eller kanske två barn i livet. Behöver jag säga vad det kan betyda känslomässigt även för män?

Barnet, i vissa fall barnen, blir därför ett livsprojekt på liv och död för såväl mödrar som fäder. Och Gud förbjude att något händer detta (dessa) vårt (våra) enda barn! Så går tankarna: Den nye killen i dagispersonalen - vad vet man egentligen om honom? Och hur är det med den hänsynslösa trafiken utanför, den otäckt höga klätterställningen som man kan ramla ner från, den hårda isen som man slå sig fördärvad mot? De glömmer väl inte att sätta på honom hjälmen och vantarna under uteleken? Och hoppas, hoppas han får vara med och leka nu! Åh, om jag bara vore där!

Och så på väg hem, i trängseln på tunnelbanan, läser man på mobiltelefonens lilla skärm om olyckor, sjukdomar och övergrepp, i nordöstra Kina, Varberg eller någon annan stans i den krympande, alltmer hotfulla världen. Alarmnivån närmar sig orange. När sedan den älskade lille sonen sitter och gråter på bänken innanför entrén, med ett ordentligt skrapsår på både armen och kinden, är det då så konstigt att man utbrister:
Kan inte i alla fall någon djävel förbjuda dessa förbannade trädklättringar som ungarna tydligen måste ägna sig åt! Och var fan var personalen! Jag orkar inte med det här gång på gång! Det går bara inte! Det måste bli ett stopp, och det är NU!
Är det sarkasmer om nationellt paniksyndrom och trygghetsnarkomani som man då behöver höra? Eller moraliseringar om bristande personlig ansvar?

Strävan efter en trygg miljö för barn är naturligtvis mycket lovvärd. Med det är uppenbart att dagens småbarnsföräldrar, och personal i daghem och skolor, behöver lite hjälp och vägledning i att göra riskbedömningar och att hitta den rätta avvägningen mellan för stora och för små skyddsåtgärder. Vad som kan hända rent fysiskt om man gör för lite har de flesta inga svårigheter att se. Men vad man oavsiktligt kan åstadkomma om man gör för mycket är betydligt svårare att inse. Och det är den senare aspekten som David Eberhard med rätta är bekymrad över och vill belysa med sina psykiatriska paralleller: Ett överdrivet säkerhets-tänkande kan, likt undvikandebeteenden vid paniksyndrom och agorafobi (torgskräck), på sikt bli det som verkligen skapar problem och hinder i livsföringen.

[Sista stycket, som föll bort vid publiceringen, tillagt 110923, då även några smärre revi-deringar av texten för övrigt gjordes. Befolkningsstatistik från SCB.]