söndag 16 september 2012

Dylans Tempest, stormigt värre

Bob Dylan har väl aldrig utgett sig för att vara någon muntergök precis, och det gör han inte heller skäl för på sin senaste platta, Tempest (som nu kan "avnjutas" på Spotify). Snarare tvärt om; mörkare och mer stormdrivna känslolägen än så här har han sällan tidigare serverat.

Det har väl också undgått få, eftersom musiken till de råa texterna oftast är kongenial. Men det gäller inte riktigt det andra spåret på skivan, Soon After Midnight, där en betagande melodi i mjuk country- och 50-tals poptappning lätt skymmer en tämligen ondskefull intrig. Så gott som alla recensenter vars recensioner jag läst har fastnat för den här sången och uppfattat den som en kärlekssång; "den vackraste kärleksballad Bob Dylan har gjort sedan 1997", skriver till exempel Nöjesguiden. Jag har bara hittat en enda recensent med en avvikande mening: "It's a classic Blood on the Tracks-era barb, vitriol mixed with real longing-- rage and love, rage at love", skriver Amanda Petrusich, Pitchfork, insiktsfullt. Och hon är på rätt spår, för den som vi har att göra med i denna sång är nog inte kärlekskrank i vanlig mening utan snarare erotisk besatt, där passion, svek och "allt det där som svartsjukan smitt ihop" (Shakespeare) förebådar hämnd med en ödesdiger utgång. En mardrömsversion av En midsommarnattsdröm.

Intressant nog är samtliga texttolkningar som jag har kunnat finna på nätet felaktiga på väsentliga punkter (skivan saknar texthäfte och texterna finns inte heller för närvarande på Bob Dylans officiella hemsida) och gör på olika sätt omtolkningar av vad Dylan faktiskt sjunger (vilket inte alltid är så lätt att höra) som passar med kärlekssångstolkningen. Efter många genomlyssningar anser jag att det här är den korrekta texten:
Up searching for phrases, to sing your praises
I need to tell someone
It’s soon after midnight, and my day has just begun 
A gal named Honey, took my money
She was passing by
It’s soon after midnight, and the moon is in my eye 
My heart is cheerful, it’s never fearful
I’ve been down on the killing floors
I’m in no great hurry, I’m not afraid of your fury
I’ve faced stronger walls than yours 
Charlotte’s a harlot, dresses in scarlet
Mary dresses in green
It’s soon after midnight, and I’ve got a date for the Fairy Queen 
They chirp and they chatter, what does it matter?
They're lyin' there dyin' in their blood
Two-Timing Slim, who’s ever heard of him?
I’ll drag his corpse through the mud 
It’s now or never, more than ever
When I met you, I didn’t think you would do
It’s soon after midnight, and I don’t want nobody but you
(Bob Dylan, Soon After Midnight, Tempest, 2012) 
Bevare dig för den som uppfattar detta som en ren kärlekssång!

Men bli ändå inte förvånad om du snart får höra någon som ringer in till P4 och ber dem spela Soon After Midnight "för världens bästa tjej". Det är inte mer obegripligt än att många tycker att det passar att spela giftiga sockerbitar som Stings Every Step You Take på bröllopsfesten, eller Lennons Imagine på en kyrklig begravning. För pop och rock kan, och har alltid kunnat som ingen annan musik, förmedla det giftiga med en skopa socker. Det är dess subversiva element, det som gör det möjligt att skicka ut snart sagt vilket budskap som helst för att nå varje litet skrymsle av tillvaron, bara förpackningen "låter bra". Och vi lyssnar, eller kan inte undgå att lyssna, och vi tar till oss och låter tanklöst allt detta snurra runt, runt som gör oss så distraherade att vi inte längre tycks notera vad sångerna handlar om. Men var så säker, det går inte spårlöst förbi utan finns i bakhuvudet någonstans och bidrar, som i Dylans fall oftare än sällan, mer till pessimism, svartsyn och den negativa uppbyggligheten i allmänhet än vad som i längden är bra för den psykiska hälsan.