onsdag 18 april 2012

Till bilden av Breivik

”Det är uppenbart att karln är tokig”, säger professor Sten Levander till DN och talar om bilden av Anders Behring Breivik som nu kompletteras offentligt under den pågående rättegången mot honom i Oslo. Naturligtvis är han det, men det uppenbara står förvisso inte alltid obestritt. Och så är det i detta fall, olyckligtvis.

Att Breivik själv bestrider det uppenbara ligger i sakens natur. Den som lider av en vanföreställning (paranoia) i psykiatrisk mening vidhåller sin övertygelse, trots att man är ensam om sin föreställning och ”i trots av vad snart sagt alla andra människor skulle hävda, och trots att det föreligger okontroversiella och uppenbara bevis på att övertygelsen är felaktig” (1). Sannolikt lider Breivik av just sådana vanföreställningar om sin egen roll och betydelse för i samtiden brännbara politiska och kulturella kontroverser, och sannolikt har han också utfört sina bestialiska dåd under inflytande av dessa grandiosa vanföreställningar. Breiviks uppförande och argumentation i rätten styrker den uppfattningen.

Att Breiviks bevekelsegrunder för sina dåd skulle komma att tas bokstavligen och utnyttjas på den politiska marknaden ligger kanske också i sakens natur. Vi dras alla till ämnen och företeelser som ligger i tiden; så också paranoiker. Förr ansåg sig paranoiker med storhetsvansinne ofta vara smorda religiösa förkunnare; idag är de snarare utvalda med ett politiskt uppsåt. Förr fick de budskapet genom Bibeln, änglar och demoner, men det var långt före sms, Internet och sociala medier. Och i alla tider har folk haft svårt att skilja det ena från det andra, och dömt därefter.

Att vi idag tycker oss veta bättre är psykiatrins största landvinning. Därför ligger det inte i sakens natur, eller borde i alla fall inte göra det, att den rättspsykiatriska expertisen har varit så osäker och famlande i sin bedömning av Breiviks verklighetsuppfattning. Det är visserligen svårt att göra en psykiatrisk bedömning av en person som, av naturliga skäl, inte vill medverka till en sådan. Men det är lika svårt att förstå vilken verklighetsförankring som man vid den senaste bedömningen har tyckt sig kunna se i Breiviks bevekelsegrunder, och som inte har kunnat påvisas i Norges genom tiderna största brottsutredning.

Denna osäkerhet har spridit sig till den norska domstolen, där man tycks ta många av Breiviks absurda villkor ad notam. Där erbjuds han möjlighet att trollbinda en hel värld i sina grandiosa vanföreställningar. Och till ingen annan ”nytta”, eftersom det i praktiken inte kommer att påverka påföljden. Det är ett ovärdigt skådespel som vi nu bevittnar i vad som må vara sista akten i sorgespelet Breivik men kanske också prologen till psykiatrins uttåg ur våra domstolar.

1. American Psychiatric Association. MINI-D IV. Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV. Stockholm: Pilgrim Press; 1995.