tisdag 4 januari 2011

Fobimani

Psykisk sjukdom har länge varit förknippat med oförnuft, vanföreställningar och bristande verklighetsuppfattning, och därmed något skamligt. Dessa associationer utnyttjats flitigt i det sociala livet när vi, genom att tillskriva människor psykiatriska diagnoser, försöker misstänkliggöra våra meningsmotståndare och orimlighetsförklara andra uppfattningar och preferenser än dem vi själva har.

Personlighetsstörningarna, särskilt narcissim, känns ju numera väldigt åttital i sammanhanget, medan fobierna än så länge håller sig betydligt fräschare. Därför kan människor som på något sätt avviker från den påbjudna sexualmoralen eller som inte oreserverat faller till föga för den publika homosexuella livsstilen misstänkas lida av sexualfobi respektive homofobi. Misstänksamhet och ängslan mellan människor från vitt skilda kulturer och språkområden är säkert symptom på xenofobi. De psykiatriker som motverkar en alltför neurologisk inriktning av psykiatrin diagnosticeras pejorativt av sina kolleger med neurofobi (1).  Och, som kanske det senaste skottet på fobiträdet (min Microsoft Word 2007 markerar åtminstone termen som en felstavning), människor som hyser negativa attityder till islam och muslimer har nog insjuknat i den islamofobi (2, 3) som nu med epidemisk hastighet sägs drabba allt fler, inte minst i vårt land.
Ingen av dessa beteckningar har naturligtvis något som helst med fobi i psykiatrisk mening att göra. Och de är inte heller avsedda att upplysa utan att avleda, att ogiltigförklara och skambelägga sådana åsikter och uppfattningar som är obekväma eller politiskt inkorrekta.
Mattias Gardells nyligen publicerade bok Islamofobi (4), dramatiskt signerad ”Valnatten, den 19 september 2010”, är bara en i raden av sådana ansatser. Men denna stridsskrift om den ”islamofobiska kunskapsregimen med dess månghundraåriga historia” och dess vanföreställningar om islam i allmänhet och muslimer i synnerhet, faller dock på eget grepp. Få böcker torde nämligen komma med en så tydlig varudeklaration som Gardell har försett sin bok med (s. 45): ”Den kunskap vi har om islam och muslimer är således inte oskyldig, objektiv eller neutral, utan invävd i rådande maktordningar och politiska perspektiv.” Läst med det i åtanke blir denna exposé över islamofobins symptomatologi och epidemiologi både underhållande och faktiskt riktigt avslöjande, om än kanske inte riktigt så som Gardell hade tänkt sig.
1. Bullimore E, Fletcher P, Jones PB. Why psychiatry can't afford to be neurophobic. British Journal of Psychiatry. 2009;194:293-5.
2. Commission on British Muslims and Islamophobia. Islamophobia: Issues, challenges and action. Stoke on Trent: Trentham Books; 2004.
3. Otterbeck J, Bevelander P. Islamofobi - en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet. Stockholm: Forum för levande historia; 2006.
4. Gardell M. Islamofobi. Stockholm: Leopard förlag; 2010.