lördag 1 oktober 2011

Hur otrovärdigt och endimensionellt får det bli i deckargenren?


”Du har så rätt, bror! Skulle vi detektiver i Amerika, England, Australien … bära oss så fumligt åt som romandetektiverna, då dröjde det icke länge innan skälmarne blefve oss öfvermäktiga”, säger en utländsk gäst vid groggbordet på Operakällaren till den gamle stockholmsdetektiven Gunnar Holm, som i ett anfall av yrkesindignation spytt galla över de importerade detektivskildringarnas fullständiga otrovärdighet. Genom Gunnar Holm, en av de första svenska romandetektiverna, ville deckarförfattaren Axel Kerfve i romanen Gunnar Holms minnen (1899-1900) skildra ”verkliga bilder ur en verklig detektivs liv”, till skillnad från den ”importerade overkliga smörjan”.

Men nu ter sig Holms eget uppträdande fasligt verklighets-främmande, anser några sentida kritiker. Och det är väl dessvärre en träffande karaktäristik för flertalet svenska romandetektiver även efter Gunnar Holm, trots att ambitionen allt som oftast varit rakt den motsatta.

Frågan är om inte det senaste tillskottet bland svenska roman-detektiver, Saga Norén i SVT:s nya serie Bron, ändå tar priset i otrovärdighet. Hon är … lite speciell, som hennes kolleger säger, och det är sannerligen ingen överdrift.

Här har vi något så udda och otroligt som en erfaren kriminalkommissarie med tydliga drag av Aspergers syndrom, en neuropsykiatrisk utvecklingsstörning besläktad med autism. Hos denna kriminalkommissarie yttrar sig detta bland annat som, och jag kan faktiskt utan att göra rollkaraktären orättvisa citera direkt ur de diagnostiska kriterierna för Aspergers syndrom: påtagligt bristande förmåga att använda ögonkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester som ett led i den sociala interaktionen; en oförmåga att etablera relationer på ett adekvat sätt; en brist på spontan vilja att dela glädje eller aktiviteter med andra; monomana, snäva intressen i tillvaron; och en uppenbar brist på social och emotionell ömsesidighet. Kort sagt, Saga Norén är en kriminal-kommissarie med monomant intresse för kriminalteknik men med påtagligt nedsatt förmåga till social interaktion och betydande svårigheter att förstå och leva sig in i hur andra tänker och känner.

Jag tror att man även utan psykiatrisk utbildning lätt inser, att en kriminalpolis med sådana drag som de mest framträdande egenskaperna skulle ha ännu svårare, för att inte säga helt sakna förutsättningar, att i verkligheten framgångsrikt leda en mordutredning än vad de tungsinta melankoliker, kortstubinta koleriker, traumatiserade våldtäktsoffer och desillusionerade alkoholister som annars befolkar deckargenren skulle ha.

Men om nu manusförfattarna verkligen ville skildra en kriminalpolis med tydliga drag av Aspergers syndrom, borde de nog i alla fall inte som nu, uppenbarligen ordagrant, hämtat karaktärsanvis-ningarna för Saga Norén direkt från sidan 46 i Diagnostiska kriterier för psykiska störningar enligt DSM-IV, och nöjt sig med det. Därmed har de inte bara åstadkommit en fullständigt otrovärdig kriminalpolis, utan också en särdeles endimensionell personkaraktäristik, till och med för deckargenren.

Förvisso är det allt svårare att göra sig hörd i det tilltagande mediebruset, som gärningsmannen i Bron klichéartat uttrycker det. Men varför måste vägen till uppmärksamhet och ett namn inom den samtida svenska kulturen allt oftare gå via psykiatrisk lytesdramatik och förvrängda psykopato-grafier, på bekostnad av människor med verkliga psykiska störningar och funktionsnedsättningar?