torsdag 20 januari 2011

Den gode psykologen

- I thought [säger den något förbluffade klienten till sin psykolog] you psychologists were in the business of promoting positive thinking.
- We are [invänder psykologen] in the business of promoting accurate thinking.

Dialogen är hämtad ur Noam Shpancers överraskande intressanta, välskrivna, gripande och bitvis mycket roliga debutroman The Good Psychologist (Henry Holt, 2010, s. 84) och uttrycker i ett nötskal romanens centrala tema: hur man kan lyssna, reflektera och lära sig tänka korrekt om sig själv och livet i stort ur psykologisk synvinkel. Den gode psykologen (vars namn man aldrig lär känna) är i denna historia, likt Shpancer själv, en medelålders psykolog verksam både som universitetslärare och som privatpraktiserande psykoterapeut med inriktning på ångeststörningar.

Allting börjar när psykologen en eftermiddag sitter i sitt mottagningsrum, med armbågarna på bordet och med ansiktet begravt i sina händer och önskar att hans nya patient, inbokad till klockan fyra, inte skall dyka upp. Vanligen bokar han inte in några besök senare än klockan tre. Men i det här fallet har han gjort en eftergift:
Her voice, cheerless and scattered like a motel room abandoned in haste, raised a vague curiosity in him. Small concessions, he likes to tell his clients, are like pocket change: it’s what most of us have to work with, in the final analysis. Our small change is our daily habits and routines, our everyday, and the measures of one’s life emerges, in the final analysis, from the sum of these everydays.
Och, som man naturligtvis anar direkt, blir denna patient, som inte alls uteblir, och hennes bekymmer en av huvudtrådarna i romanen, tillsammans med ett lika kärleksfullt som konfliktfyllt förhållande mellan psykologen och en kvinnlig kollega. Dessa båda relationer löper inte bara parallellt i romanens yttre handling, utan bildar också vad vi psykologer brukar kalla en parallellprocess, det vill säga psykologiska processer vars inte fullt medvetna men snarlika motiv och bevekelsegrunder kan interagera med varandra i en psykoterapi. Sådana processer, när de äger rum mellan patient och terapeut, kan leda till betydande problem i behandlingsförloppet, vilket också sker här, skildrat på ett realistiskt, trovärdigt och fascinerande sätt.

Jag skall inte avslöja mer av handlingen eftersom det här är en roman som lika skickligt som en deckare bygger på spänningen i vad som händer härnäst, med den stora fördelen framför deckaren att man här också får lära sig vad det kan innebära att verkligen tänka korrekt i psykologiska sammanhang. Låt mig i alla fall nämna en ingrediens i ett sådant tänkande och som denna roman så utomordentligt bra gestaltar nödvändigheten av: befrielsen från barndomens falska tyranni, här förklarad under en föreläsning för studenterna på universitetet:
   - This fundamental maxim, that the child is the father of the man, as Wordsworth said, is a blight on psychology and an obstacle in therapy. This idea, fundamental to Freud and his followers, … seeps and invades the therapy room, where both the psychologist and the client have convinced themselves that the key to now is in the distant part, and the more distant the past the greater its power. Like a fantasy of a foreign land, far away and hence exotic and alluring, childhood too tempts us to seek in it the keys to our present-day turmoil       
The psychologist stops, takes a deep breath, and leans against the computer desk. The class stares at him silently.
   - So what are you saying, the pink-haired girl asks finally, that childhood is not important?
   - Important, yes. Decisive, no. Informative, yes. Determinative, no. And here the good psychologist must be doubly cautious, because the client is bound to walk into the office already loaded with this particular narrative: the key to my trouble now lies in my experiences then. And the temptation is great to give the client what he wants, support his assumptions, buttress his worldview, which is after all a psychological worldview (s. 176-77).
Bevare oss för sådana psykologer i vars händer det aldrig är för sent att få en olycklig barndom. Låt oss hellre sätta vår tilltro till dem som vid behov kan hjälpa oss att nå ett lyckligt och fullödigt liv oavsett hur vår barndom en gång såg ut. The Good Psychologist ger en mycket läsvärd och trovärdig skildring av hur en sådan psykolog och en sådan psykoterapi kan se ut. Rekommenderas varmt, och väl värd en översättning till svenska.

Kan pedofili botas?

Kan pedofili botas? Den frågan ställs av Jan Josefsson efter Uppdrag gransknings program Den nye grannen. Svaret på frågan är entydigt: Nej, det finns inget som tyder på att en sådan sexuell läggning skulle kunna gå att förändra, lika lite som det går att förändra homosexuell och heterosexuell läggning. Det säger åtminstone en av de främsta kännarna på området, Michael C. Seto vid University of Toronto, Canada (1).

Det finns heller inget behandlingsprogram för pedofili som har den ambitionen. Målsättningen är istället att med psykologiska medel försöka öka personens kontroll över sina sexuella impulser, ytterst naturligtvis för att förhindra sexuella övergrepp på barn. De pålitliga utvärderingar som hittills har gjorts av sådana behandlingsprogram tyder dock tyvärr på mycket svag om ens någon framgång.

Inte heller farmakologisk behandling med antihormonella medel är särskilt verkningsfull. Här finns bland annat problem med följsamhet i behandlingen och det är inte ovanligt att personer helt enkelt vägrar en sådan behandling. Kirurgisk kastration är inte heller någon patentlösning; vissa män behåller trots ett sådant ingrepp erektionsförmåga, och alla kan, även efter kastration, naturligtvis ägna sig åt sådana övergrepp som inte involverar penis. Det bör också påpekas att det finns kvinnliga pedofiler, även om det är ovanligt.

Här finns således ett stort behov av forskning och utveckling. Preventiva åtgärder, såsom att informera barn om var gränsen mellan acceptabel och icke acceptabel beröring går, och vad man som barn skall göra om någon överskrider den gränsen, är naturligtvis också viktigt. Andra exempel på preventiva åtgärder är program som ute i samhället försöker ge stöd och yttre kontroll till personer med pedofil läggning, med varierande framgång.

Hur rädd bör man vara för pedofiler? 

Psykiatriskt definieras pedofili som ett bestående sexuellt intresse för barn yngre än pubertetsåldern, som antingen tar sig uttryck i sexuella fantasier, begär, tankar eller beteenden. Pedofili kan alltså diagnosticeras utan att personen ifråga någon gång har haft sexuell kontakt med ett barn, på samma sätt som heterosexuell eller homosexuell läggning kan bestämmas hos personer som lever helt i celibat. Sannolikt förekommer en pedofil läggning hos högst 5 % av (den vuxna) befolkningen, men det exakta talet är av naturliga skäl svårt att fastställa.

Av allt att döma är det en liten minoritet av personer med pedofil läggning som begår handlingar som bedöms som sexuella övergrepp. Men bland dem som faktiskt har begått sådana övergrepp anses återfallsrisken vara stor. Risken för övergrepp anses också vara förhöjd hos pedofiler som tidigare begått brott av annat slag, som har antisociala tendenser, som missbrukar alkohol eller narkotika, eller som har liten respekt för rådande normer och lagar i allmänhet.

”In contrast", skriver Seto (1, p. 398), ”one would predict that pedophiles who are reflective, sensitive to the feelings of others, averse to risk, abstain from alcohol or drug use, and endorse attitudes and beliefs supportive of norms and the laws would be unlikely to commit contact sexual offenses against children.”

Vi får hoppas att det är så.

1. Seto MC. Pedophilia. Annual Review of Clinical Psychology. 2009;5:391-407.

tisdag 18 januari 2011

Tröst för fula

Om du är snygg, då är du också smartast, skriver Aftonbladet, och har uppenbarligen fått det hela om bakfoten. Aftonbladet refererar en brittisk studie som visat, att personer som uppfattas som vackra har en något högre intelligenskvot (IQ) i genomsnitt jämfört med icke så vackra. Även om det nu vore så, är det ett allvarligt misstag att tro, vilket Aftonbladet uppenbarligen gör, att alla ”vackra” är mer intelligenta än ”fula”. Det har jag försökt att visa med den här figuren.


Intelligens är en normalfördelad egenskap. Det innebär att ett diagram som visar IQ-värden för ett stort antal människor kommer att anta en klockformig kurva med symmetrisk fördelning kring medelvärdet, såsom i figuren.
Den här figuren visar inte riktiga utan simulerade (alltså påhittade men realistiska) IQ-värden för två, likaledes påhittade grupper: ”fula” respektive ”vackra” människor. Den genomsnittliga skillnaden i IQ poäng mellan grupperna är 13, det vill säga den skillnad som den brittiska studien redovisar. Vi ser då att den röda fördelningen för de ”vackra” är något skjuten till höger jämfört med den blå fördelningen för de ”fula”. Det innebär att vi hittar fler ”vackra” bland de riktigt höga IQ-värdena än vad vi hittar ”fula”. Men figuren visar ju också tydligt, att många ”fula” är betydligt intelligentare än många ”vackra”. Svag-, normal- och högbegåvade finns alltså i båda grupperna.
Det går helt enkelt inte att säga något om en enskild individs intelligensnivå enbart med ledning av hur attraktiv personen ser ut. Och det är jag helt övertygad om att forskarna bakom den brittiska studien som Aftonbladet hänvisar till skulle hålla med mig om.

måndag 10 januari 2011

Flit lönar sig

"Flickor lägger ner mera tid, arbete och engagemang i skolarbetet [än pojkar]. Här finns förstås en viktig förklaring till betygsskillnaderna [mellan flickor och pojkar]. Hur begåvad man än är, måste man också läsa på, anstränga sig att förstå och lägga ner tid på att lära sig." Så skriver Anna Ekström, ordförande i delegationen för jämställdhet i skolan, i debattartikeln Könsroller begränsning i skolan (SvD Brännpunkt 2011-01-10).

Att flit och självdisciplin utgör de viktigaste faktorerna för framgång i skolan, och i livet i stort, har bekräftas i studier av särskilt begåvade barn. En av de viktigaste och längsta av dessa studier inleddes redan 1921 av den amerikanske psykologen Lewis Terman (1877-1956), som också var en av de stora inom intelligensmätningsområdet.

Terman följde cirka 1500 barn, både pojkar och flickor, från barndomen och framåt. Samtliga barn hade en intelligenskvot som låg inom den högsta procenten av intelligensfördelningen och var alltså från början begåvningsmässigt helt jämförbara.

När andra forskare långt senare jämförde de 100 mest framgångrika med dem som det gått sämst för i Termans kohort fann man, att de mest framgångrika individerna hade odlat sina intressen, varit ambitiösa och social aktiva, och blivit uppmanade därtill av sina föräldrar, medan de minst framgångrika mer eller mindre bara tagit dagarna som de kommit. Dessa resultat ligger också i linje med andra och senare liknande studier.

Flit och självdisciplin har alltså ett långt starkare samband med skolprestationer än vad begåvningsmått i termer av intelligenskvot har. Om nu flickor i allmänhet är mer flitiga i skolan och har mer självdisciplin än pojkar, och denna skillnad går att hänföra till skillnader i könsroller, såsom delegationen för jämställdhet hävdar, vore det kanske av värde att försöka förstå vad i den kvinnliga könsrollen som kan ge dessa positiva karaktärsegenskaper. En sådan kunskap kanske även pojkar skulle kunna dra nytta av.

Tyvärr kan jag inte se att delegationen för jämställdhet i skolan har ägnat så mycket tankar åt den positiva aspekten. Skillnaden förklaras framför allt i negativa termer; pojkar är oftare än flickor offer för en ”antipluggkultur”. Och så hastar man vidare till områden där flickor på något sätt har det sämre än pojkar, till områden där flickor på något sätt inte lyckas vara som pojkar.

tisdag 4 januari 2011

Fobimani

Psykisk sjukdom har länge varit förknippat med oförnuft, vanföreställningar och bristande verklighetsuppfattning, och därmed något skamligt. Dessa associationer utnyttjats flitigt i det sociala livet när vi, genom att tillskriva människor psykiatriska diagnoser, försöker misstänkliggöra våra meningsmotståndare och orimlighetsförklara andra uppfattningar och preferenser än dem vi själva har.

Personlighetsstörningarna, särskilt narcissim, känns ju numera väldigt åttital i sammanhanget, medan fobierna än så länge håller sig betydligt fräschare. Därför kan människor som på något sätt avviker från den påbjudna sexualmoralen eller som inte oreserverat faller till föga för den publika homosexuella livsstilen misstänkas lida av sexualfobi respektive homofobi. Misstänksamhet och ängslan mellan människor från vitt skilda kulturer och språkområden är säkert symptom på xenofobi. De psykiatriker som motverkar en alltför neurologisk inriktning av psykiatrin diagnosticeras pejorativt av sina kolleger med neurofobi (1).  Och, som kanske det senaste skottet på fobiträdet (min Microsoft Word 2007 markerar åtminstone termen som en felstavning), människor som hyser negativa attityder till islam och muslimer har nog insjuknat i den islamofobi (2, 3) som nu med epidemisk hastighet sägs drabba allt fler, inte minst i vårt land.
Ingen av dessa beteckningar har naturligtvis något som helst med fobi i psykiatrisk mening att göra. Och de är inte heller avsedda att upplysa utan att avleda, att ogiltigförklara och skambelägga sådana åsikter och uppfattningar som är obekväma eller politiskt inkorrekta.
Mattias Gardells nyligen publicerade bok Islamofobi (4), dramatiskt signerad ”Valnatten, den 19 september 2010”, är bara en i raden av sådana ansatser. Men denna stridsskrift om den ”islamofobiska kunskapsregimen med dess månghundraåriga historia” och dess vanföreställningar om islam i allmänhet och muslimer i synnerhet, faller dock på eget grepp. Få böcker torde nämligen komma med en så tydlig varudeklaration som Gardell har försett sin bok med (s. 45): ”Den kunskap vi har om islam och muslimer är således inte oskyldig, objektiv eller neutral, utan invävd i rådande maktordningar och politiska perspektiv.” Läst med det i åtanke blir denna exposé över islamofobins symptomatologi och epidemiologi både underhållande och faktiskt riktigt avslöjande, om än kanske inte riktigt så som Gardell hade tänkt sig.
1. Bullimore E, Fletcher P, Jones PB. Why psychiatry can't afford to be neurophobic. British Journal of Psychiatry. 2009;194:293-5.
2. Commission on British Muslims and Islamophobia. Islamophobia: Issues, challenges and action. Stoke on Trent: Trentham Books; 2004.
3. Otterbeck J, Bevelander P. Islamofobi - en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet. Stockholm: Forum för levande historia; 2006.
4. Gardell M. Islamofobi. Stockholm: Leopard förlag; 2010.


lördag 1 januari 2011

Självmordsterrorism - ur psykologisk synvinkel

Religiöst motiverade våldsaktioner kan inte avfärdas som akter av förvirring, manipulation och psykologi, skriver Kaj Schueler i SvD 2010-12-31, med anledning av debatten efter självmordsattentatet på Drottninggatan i Stockholm och förberedelserna till terrorbrott mot tidningarna Köpenhamn. Sådana brott förklaras bättre genom den farliga attraktionskraft som all religiös (och politisk) extremism äger, genom att förklara världen och ondskan i den, genom att tydligt peka ut fienden och genom att måla upp en utopisk paradisisk framtid, menar Schueler.

Att religiös extremism verkligen har en attraktionskraft, bland annat av de skäl som Schueler anför, är ju uppenbart bara genom det stora antal människor världen över som bekänner sig till sådana rörelser. Det är också uppenbart att sådan extremism i muslimsk tappning utgör en nödvändig förutsättning för den våg av självmordsterrorism som plågat världen under de senaste 10 åren. Utan religiös extremism, ingen självmordsterrorism.

Men steget från religiös extremism till självmordsterrorism är ändå i praktiken väldigt långt. Om så inte vore fallet, skulle antalet faktiska självmordsterrorister vara betydligt större än vad det i själva verket är. Under åren 1981 till 2008 begicks c:a 2 600 attentat världen över av självmordsterrorister, enligt en israelisk studie (1). Denna siffra kan till exempel jämföras med att runt en tredjedel av befolkningen i Pakistan, alltså närmare 60 miljoner människor, gav sitt stöd till Usama Bin Laden och att nästan lika många ansåg att självmordsattacker bland civila kunde vara berättigade, enligt en opinionsundersökning från november 2005 (2). Opinionsundersökningar under den så kallade Intifadan i början av 2000-talet visar på samma sak; trots att majoritet av den palestinska befolkningen uttryckte stöd för självmordsterrorism, var det ytterst få bland dessa som var beredda att själva utföra sådana dåd (1).

För att förstå självmordsterrorismen måste vi nog, för att parafrasera Schueler, ta självmordsterrorismen för vad den är: ett cyniskt och ondskefullt utnyttjande av personlighetsmässigt svaga, emotionellt labila, olyckliga och psykiskt störda personer för i grund och botten rent politiska syften. Och självmordsterroristernas egna bevekelsegrunder står då följaktligen snarare att finna i resultatet av fatal manipulation, förvirring och psykisk sjukdom än i skrämmande extrem religiös fromhet.

Detta är naturligtvis ett mycket svårforskat ämnesområde, men den psykologiska forskning som ändå finns tycks tyda på att det verkligen förhåller sig på det sättet. En framstående forskare på området, Adam Lankford vid University of Alabama, gör i en nyligen publicerad översiktsartikel (3) den kvalificerade bedömningen att själmordsterrorister tycks drivas av flera välkända riskfaktorer för självmord: 1) en stark längtan att undfly den värld de lever i; 2) en önskan att undkomma moraliskt ansvar för sina handlingar; 3) en oförmåga att bemästra vad man uppfattar som en kritisk belägenhet, och 4) en låg självkänsla.

Den tidigare anförda israeliska studien (1), i vilken man lyckats jämföra en grupp självmordsterrorister med organisatörer av självmordsattacker, bekräftar den här bilden: depressiva drag, klinisk depression och andra psykiska störningar var vanliga bland självmordsterroristerna men ovanliga i den andra gruppen; närmare hälften av självmordsterroristerna bedömdes som självmordsbenägna, medan ingen i den andra gruppen hade sådana tendenser; självmordsterroristerna hade svårare än de andra terroristerna att bemästra stress och att hantera sina känslor och behov; och självmordsterroristerna hade oftare personlighetsdrag som gjorde dem lättledda och känsliga för påverkan från andra.

Det psykologiska perspektivet på självmordsterrorism ger, om det är korrekt, en rimlig förklaring till det annars besynnerliga faktum att självmordsterrorister, så att säga, bränner av allt, inklusive sig själva, i en enda smäll, när de egentligen skulle kunna vara så mycket mer ”effektiva” genom att gång på gång placera ut den ena bomben efter den andra, så länge friheten eller livet räcker. Särskilt i europeiska länder, där allmänheten inte har en aning om vad som kan vara misstänksamt beteende, skulle väl en sådan strategi vara långt mer rationell, om uttrycket tillåts i sammanhanget. Den strategin har ju prövats tidigare, med betydande "framgång", av bland andra IRA.

Det psykologiska perspektivet ger också vägledning om hur vi skall kunna förebygga den här avskyvärda formen av religiöst motiverat våld. Det gäller bland annat för anhöriga, vänner och bekanta, och kanske särskilt för ledare för och medlemmar i religiösa församlingar, att känna till att en förändring mot en mer intensiv eller extrem religiös utövning, särskilt hos unga och sökande individer, verkligen kan vara tecken på emotionella problem och psykisk labilitet snarare än fromhet, något som i så fall i hög grad ökar risken för att gå i fällan för ondskefulla rekryterare till självmordsterrorism. Genom att människor i sådana personers omgivning i tid inser och kan skilja på vad som är vad, kan vi minska risken för att någon i vårt land hamnar i den fällan. Det ligger verkligen i allas vårt intresse.

1. Merari A, Diamant I, Bibi A, Broshi Y, Zakin G. Personality characteristics of "self martyrs"/"suicide bombers" and organizers of suicide attacks. Terrorism and Political Violence. 2010;22:87-101.
2. Terror Free Tomorrow. A dramatic change of public opinion in the Muslim world. Results from a new poll in Pakistan: Terror Free Tomorrow. 2005.
3. Lankford A. Do suicide terrorists exhibit clinically suicidal risk factors? A review of initial evidence and call for future research. Aggression and Violent Behavior. 2010;15:334-40.

Tillägg 2011-01-02: Självmordsbombningen på Drottninggatan i Stockholm skulle kanske han kunnat förhindras om de oroande tecken som självmordsbombarens hustru såg hos maken hade tolkats ur ett psykologiskt istället för ett religiöst perspektiv.