lördag 10 december 2011

Vanföreställningar och politiska övertygelser

När den rättspsykiatriska bedömningen av Anders Behring Breivik mynnar ut i att han lider av schizofrena vanföreställningar, tycks man ”bortse från att politisk extremism ofta bygger på just vanföreställningar”, skriver Mustafa Can i Svenska Dagbladet och förväxlar därmed på ett olyckligt sätt den psykiatriska innebörden av ”vanföreställning” med den vardagliga innebörden. Det är han dessvärre inte ensam om i den debatt om Breiviks psykiska hälsa som uppstått efter att den rättspsykiatriska bedömningen av Breivik har blivit offentlig.

Vanföreställningar i vardaglig mening är helt enkelt felaktiga föreställningar som, trots att de omfattas av många människor, är tämligen motståndskraftiga mot förnuftsargument. Och att politisk, liksom religiös, extremism i olika tappningar kan vila på vanföreställningar i den meningen kan nog alla hitta exempel på.

En vanföreställning i psykiatrisk mening är däremot inte bara en felaktig utan till och med en orimlig föreställning, som inte kan korrigeras på logisk väg, och som personen vidhåller trots att allt och alla talar däremot. Så här definieras ”vanföreställning” i de diagnostiska kriterier som används i dagens psykiatri (1, s. 291):
En felaktig övertygelse som baseras på felaktiga slutsatser rörande den yttre verkligheten, och som bestämt vidhålles, i trots av vad snart sagt alla andra människor skulle hävda, och trots att det föreligger okontroversiella och uppenbara bevis på att övertygelsen är felaktig. Övertygelsen är inte sådan att den vanligen accepteras av andra medlemmar av individens kulturella eller subkulturella gemenskap (t ex det är inte någon religiös trosföreställning). 
Följaktligen kan inte en politisk övertygelse, lika lite som en religiös trosföreställning, vara en vanföreställning i psykiatrisk mening, eftersom en politisk övertygelse är något som man delar med många andra och som accepteras och erkänns av andra inom den kulturella gemenskapen som just en politisk övertygelse (men som naturligtvis inte alla inom gemenskapen för den delen behöver dela). Detta gäller kanske i ännu högre grad för en politisk ideologi (såsom liberalism, kommunism), med dess mer grundläggande samhällsåskådning och vidhängande värderingar och handlingsnormer, omkring vilken en än bredare koncensus vanligen råder än runt en enskild politisk övertygelse eller inriktning.

Vad gäller Breivik torde varken hans politiska övertygelser, eller den politiska ideologi som dessa kan tänkas bottna i, följaktligen vara det som de rättspsykiatriska bedömarna har tagit fasta på, om de nu anser att hans tänkande domineras av schizofrena vanföreställningar. Det vore, som många redan påpekat, minst sagt förskräckande om politiska övertygelser och ideologier överhuvudtaget skulle vara föremål för psykiatriska bedömningar i ett demokratiskt land som Norge. Och så är det, av allt att döma, inte heller i det här fallet.

Det hindrar inte att hans politiska övertygelser ändå med nödvändighet diskuteras i det rättspsykiatriska underlaget, eftersom Breiviks politiska åsikter uppenbarligen ingick som komponenter i hans system av vanföreställningar (förutsatt att den psykiatriska bedömningen är korrekt) och utgjorde en del av bevekelsegrunden för dåden. Sådant är inte ovanligt i rättspsykiatriska sammanhang. Vanföreställningar i psykiatrisk mening har faktiskt ofta en mer eller mindre tydlig politisk anknytning Men i sådana fall är det den egna självcentrerade och självpåtagna rollen i sammanhanget som ger vanföreställningarna dess psykotiska valör och inte de politiska komponenterna i sig, hur än extrema eller osympatiska dessa än kan te sig. Ett berömt fall kan tjäna som exempel på hur det kan te sig (2).

John Nash (f. 1928), matematiskt geni och framgångsrik forskare vid Princeton och senare vid MIT, drabbades i början av 1958 av fullt utvecklad paranoid schizofreni (med nutidens diagnostiska terminologi). En dag gick han fram till några kolleger på arbetet och med New York Times i handen pekade han på en artikel på första sidan. Här, menade han, kommunicerade makter från yttre rymden eller möjligen främmande regeringar med honom i krypterad form genom tidningen. Meddelandet var endast avsett för honom, och kunde också bara uppfattas av honom, och rörde hans avgörande roll för världens fortsatta öde.

Det visade sig senare, att Nash ansåg sig vara ledare för en kommitté som hade till uppgift att forma en världsomspännande regering. Han motarbetades dock av kommunistiska makter, menade han, och tyckte sig se hur campus vid MIT, och snart hela Boston, befolkades alltmer av män med röda slipsar, det vill säga kryptokommunister, som bevakade och hotade honom och hans uppdrag. Han skrev brev till samtliga ambassader i Washington, D.C., för att informera om den blivande världsregeringen och att han inom kort skulle vända sig direkt till statscheferna i ett tal.

Under 1958 blev Nash alltmer indragen i sina vanföreställningar och ägnade natt efter natt åt att rita obegripliga kartor och diagram på väggarna i sin bostad och att skriva brev till utländska ambassader, FN, påven och till och med FBI för att informera om sig själv, ”the prince of peace”, och den stora rörelse för världsfred som han var ledare för.

På våren 1959 blev Nashs situation fullständigt omöjlig, både privat och på arbetet, och han gick då slutligen med på psykiatrisk behandling. Den akuta psykosen och dess vanföreställningar klingade så småningom av men Nash förde därefter mest ett skugglikt och ensamt liv under flera decennier. Runt 1990 ägde en märkbar förbättring rum och 1994 tilldelades John Nash Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sina insatser inom spelteori.

Vi kan i Nashs fall se hur hans grandiosa vanföreställningar om sig själv och de sammanhang han tycker sig ingå i, har anknytningar till politiska frågor och uppfattningar som var högst aktuella vid den tiden: McCartyismens antikommunistiska misstänksamhet, det kalla kriget, internationella fredssträvanden under FN:s ledning, och så vidare.

Paralleller till Breivik och politiska rörelser och uppfattningar i vår tid kan ju tyckas uppenbara: invandrings- och flyktingpolitiska stridigheter, USA:s och allierades krig mot terrorism, kulturellt och religiöst färgade konflikter, för att nämna några. Inte i någon av dessa sammanhang har Breivik den minsta roll, lika lite som John Nash hade det på sin tid. Att John Nash faktiskt var övertygad om motsatsen, och att Breivik möjligen också kan vara det, är skrämmande: så övertygande kan en psykotisk vanföreställning vara för den som är i dess grepp att den inte låter sig rubbas, även om ett helt folk tycks ställa sig i vägen.

1. American Psychiatric Association. MINI-D IV. Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV. Stockholm: Pilgrim Press; 1995.
2. Nasar S. A beautiful mind. New York: Simon & Schuster; 1998.