onsdag 7 december 2011

Det är en viss metod i galenskapen


En person med schizofreni kan inte under flera år vara så ”skärpt och målmedveten i sin systematiska inriktning” som Anders Behring Breivik uppenbarligen har varit i planläggningen och genomförandet av terrordåden i Norge, anser psykiatriprofessor Johan Cullberg i Dagens Nyheter. ”Den förmågan är i sig tillräcklig för att underkänna schizofrenidiagnosen”, skriver han, med anledning av att Breivik anses lida av paranoid schizofreni. Cullberg ger här och i artikeln för övrigt en, tycks det mig, mer endimensionell och stereotyp bild av schizofrenisjukdomen än vad han annars brukar göra, och det finns en hel del rättspsykiatrisk kunskap som talar emot Cullbergs uppfattning.

Det är inte vanligt, men heller inte helt sällsynt, att personer med schizofreni begår våldsbrott, särskilt om sjukdomstillståndet är obehandlat. Studier av samband mellan schizofreni och mord från en rad länder visar sammantaget, att personer med schizofreni utgör mellan 5 och 18 procent (i genomsnitt 9 procent) av dem som döms för mord (1). En färsk studie från Australien (2) som bekräftar dessa siffror ger vid handen, att schizofreni bland dem som begått mord är 13 gånger vanligare än i normalbefolkningen, och nära 12 gånger vanligare om man samtidigt också väger in drogmissbruk.

Motiven till sådana dåd finner man oftast i de vanföreställningar som är karaktäristiska för schizofreni i allmänhet, och för paranoid schizofreni i synnerhet. Men trots sin sjukdom har dessa förövare i många fall visat sig vara kapabla att i förväg göra upp en plan, att förse sig med vad som behövs för att utföra planen, och har kunnat invänta rätt ögonblick och rätt plats samt därefter kunnat undanröja spår, för att under en tid undgå rättvisan.

Vanföreställningar av schizofren art är ofta sådana som Cullberg ger exempel på i sin artikel, ”att man är utsatt för strålning från ufo:n, hypnos från grannhuset, för komplott av CIA eller styrs via tv-hallåornas blinkningar och handrörelser”, det vill säga vanföreställningar om att man kontrolleras utifrån. Men som motiv till våldsbrott är två andra typer av vanföreställningar mer vanliga: dels förföljelseidéer, det vill säga att man själv eller någon närstående, attackeras, trakasseras, luras, förföljs eller motarbetas, och dels erotomana, och med dessa besläktade, grandiosa vanföreställningar om sin egen betydelse med avseende på sådant som makt, kunskaper, identitet eller speciella förhållanden till gudar eller kända personer. Om den norska rättspsykiatriska bedömningen av Breivik är korrekt, så är det väl snarast den senaste typen av vanföreställningar som karakteriserar hans paranoida schizofreni, att döma av vad som kommit fram i medierna om hans bevekelsegrund till sina dåd. Vid paranoid schizofreni är vanföreställningarna ofta systematiserade till hela trossystem, som i väldigt hög grad styr personens hela liv, inte olikt det som tycks ha varit fallit med Breivik (underlaget för den rättspsykiatriska bedömningen finns sammanfattade här).

Ett exempel på erotomana och grandiosa vanföreställningar av schizofren art hittar vi hos den för mordförsöket på president Ronald Reagan 1981 uppmärksammade personen John Hinckley (f. 1955). Hinckley blev erotiskt besatt av skådespelerskan Jodie Foster efter att ha sett henne i rollen som prostituerad tonåring i filmen Taxi Driver, där den psykiskt sjuke huvudpersonen, spelad av Robert de Niro, planerar ett attentat på en presidentkandidat. Hinckley gjorde sedan allt för att komma i kontakt med henne och bosatte sig i närheten av henne allt eftersom hon flyttade runt i USA. När Foster skrev in sig på Yale, följde också Hinckley efter och skrev in sig själv på universitet. Han skrev dikter och meddelanden till Foster men lyckades inte fånga hennes uppmärksamhet. Flera av Hinckleys planer på hur han skulle kunna göra intryck på Foster, såsom att kapa ett flygplan eller ta livet av sig själv i hennes närvaro, förkastades innan han bestämde sig för att mörda en president, med Lee Harvey Oswald som förebild. För en tid förföljde han den sittande Jimmy Carter från stat till stat men blev innan han hann göra något gripen och åtalad för vapeninnehav. När Ronald Reagan tillträdde tog Hinckley sikte på honom och lyckas angripa honom i Washington DC den 30 mars 1981. Strax innan dådet skrev Hinckley följande till Jodie Foster:

Over the past seven months I've left you dozens of poems, letters and love messages in the faint hope that you could develop an interest in me. Although we talked on the phone a couple of times I never had the nerve to simply approach you and introduce myself. [...] the reason I'm going ahead with this attempt now is because I cannot wait any longer to impress you.

 Vid rättegången 1982, där Hinckley stod åtalad för 13 brott, frikändes han med hänvisning till psykisk sjukdom (not guilty by reason of insanity) – diagnosen var schizofreni – och överlämnades till psykiatrisk slutenvård, från vilken han ännu inte är utskriven. Trots det var hans dåd planerat i förväg och på sådant sätt att det inte tyder på några exekutiva funktionsnedsättningar. Han hade också fullt klart för sig att dådet var mot lagen och gjorde allt för att dölja båda sitt vapen och sina intentioner intill det avgörande ögonblicket. Att han skulle bli ökänd för sitt dåd stod naturligtvis också klart för honom; det var ju i själva verket poängen. Detta var världshistoriens största kärleksgåva, skrev han kort efter domen, och det sägs att han var mycket upprörd över att Jodie Foster inte uppskattade gåvan.

1. Torrey EF. Stigma and violence: Isn't it time to connect the dots? Schizophrenia Bulletin. 2011;37:892-6.
2. Bennett DJ, Ogloff JRP, Mullen PE, Thomas SDM, Wallace C, Short T. Schizophrenia disorders, substance abuse and prior offending in a sequential series of 435 homicides. Acta Psychiatrica Scandinavica. 2011;124:226-33.