En person med schizofreni kan inte under flera år vara så
”skärpt och målmedveten i sin systematiska inriktning” som Anders Behring
Breivik uppenbarligen har varit i planläggningen och genomförandet av
terrordåden i Norge, anser psykiatriprofessor Johan Cullberg i Dagens Nyheter. ”Den
förmågan är i sig tillräcklig för att underkänna schizofrenidiagnosen”, skriver
han, med anledning av att Breivik anses lida av paranoid schizofreni. Cullberg
ger här och i artikeln för övrigt en, tycks det mig, mer endimensionell och
stereotyp bild av schizofrenisjukdomen än vad han annars brukar göra, och det
finns en hel del rättspsykiatrisk kunskap som talar emot Cullbergs uppfattning.
Det är inte vanligt, men heller inte helt sällsynt, att
personer med schizofreni begår våldsbrott, särskilt om sjukdomstillståndet är
obehandlat. Studier av samband mellan schizofreni och mord från en rad länder
visar sammantaget, att personer med schizofreni utgör mellan 5 och 18 procent
(i genomsnitt 9 procent) av dem som döms för mord (1). En färsk studie från
Australien (2) som bekräftar dessa siffror
ger vid handen, att schizofreni bland dem som begått mord är 13 gånger
vanligare än i normalbefolkningen, och nära 12 gånger vanligare om man
samtidigt också väger in drogmissbruk.
Motiven till sådana dåd finner man oftast i de
vanföreställningar som är karaktäristiska för schizofreni i allmänhet, och för
paranoid schizofreni i synnerhet. Men trots sin sjukdom har dessa förövare i
många fall visat sig vara kapabla att i förväg göra upp en plan, att förse sig
med vad som behövs för att utföra planen, och har kunnat invänta rätt ögonblick
och rätt plats samt därefter kunnat undanröja spår, för att under en tid undgå
rättvisan.
Vanföreställningar av schizofren art är ofta sådana som
Cullberg ger exempel på i sin artikel, ”att man är utsatt för strålning från
ufo:n, hypnos från grannhuset, för komplott av CIA eller styrs via
tv-hallåornas blinkningar och handrörelser”, det vill säga vanföreställningar
om att man kontrolleras utifrån. Men som motiv till våldsbrott är två andra
typer av vanföreställningar mer vanliga: dels förföljelseidéer, det vill säga
att man själv eller någon närstående, attackeras, trakasseras, luras, förföljs
eller motarbetas, och dels erotomana, och med dessa besläktade, grandiosa
vanföreställningar om sin egen betydelse med avseende på sådant som makt,
kunskaper, identitet eller speciella förhållanden till gudar eller kända
personer. Om den norska rättspsykiatriska bedömningen av Breivik är korrekt, så
är det väl snarast den senaste typen av vanföreställningar som karakteriserar
hans paranoida schizofreni, att döma av vad som kommit fram i medierna om hans
bevekelsegrund till sina dåd. Vid paranoid schizofreni är vanföreställningarna
ofta systematiserade till hela trossystem, som i väldigt hög grad styr
personens hela liv, inte olikt det som tycks ha varit fallit med Breivik
(underlaget för den rättspsykiatriska bedömningen finns sammanfattade här).
Ett exempel på erotomana och grandiosa vanföreställningar av
schizofren art hittar vi hos den för mordförsöket på president Ronald Reagan
1981 uppmärksammade personen John Hinckley (f. 1955). Hinckley blev erotiskt
besatt av skådespelerskan Jodie Foster efter att ha sett henne i rollen som
prostituerad tonåring i filmen Taxi Driver, där den psykiskt sjuke
huvudpersonen, spelad av Robert de Niro, planerar ett attentat på en
presidentkandidat. Hinckley gjorde sedan allt för att komma i kontakt med henne
och bosatte sig i närheten av henne allt eftersom hon flyttade runt i USA. När
Foster skrev in sig på Yale, följde också Hinckley efter och skrev in sig själv
på universitet. Han skrev dikter och meddelanden till Foster men lyckades inte
fånga hennes uppmärksamhet. Flera av Hinckleys planer på hur han skulle kunna göra intryck på Foster, såsom att kapa ett
flygplan eller ta livet av sig själv i hennes närvaro, förkastades innan han
bestämde sig för att mörda en president, med Lee Harvey Oswald som förebild.
För en tid förföljde han den sittande Jimmy Carter från stat till stat men blev
innan han hann göra något gripen och åtalad för vapeninnehav. När Ronald Reagan
tillträdde tog Hinckley sikte på honom och lyckas angripa honom i Washington DC
den 30 mars 1981. Strax innan dådet skrev Hinckley följande till Jodie Foster:
Over the past seven months I've left you dozens of poems, letters and love messages in the faint hope that you could develop an interest in me. Although we talked on the phone a couple of times I never had the nerve to simply approach you and introduce myself. [...] the reason I'm going ahead with this attempt now is because I cannot wait any longer to impress you.
Vid rättegången 1982, där Hinckley stod åtalad för 13 brott,
frikändes han med hänvisning till psykisk sjukdom (not guilty by reason of
insanity) – diagnosen var schizofreni – och överlämnades till psykiatrisk
slutenvård, från vilken han ännu inte är utskriven. Trots det var hans dåd
planerat i förväg och på sådant sätt att det inte tyder på några exekutiva
funktionsnedsättningar. Han hade också fullt klart för sig att dådet var mot
lagen och gjorde allt för att dölja båda sitt vapen och sina intentioner intill
det avgörande ögonblicket. Att han skulle bli ökänd för sitt dåd stod naturligtvis
också klart för honom; det var ju i själva verket poängen. Detta var
världshistoriens största kärleksgåva, skrev han kort efter domen, och det sägs
att han var mycket upprörd över att Jodie Foster inte uppskattade gåvan.
1. Torrey EF. Stigma and
violence: Isn't it time to connect the dots? Schizophrenia Bulletin.
2011;37:892-6.
2. Bennett DJ, Ogloff JRP, Mullen PE, Thomas SDM,
Wallace C, Short T. Schizophrenia disorders, substance abuse and prior
offending in a sequential series of 435 homicides. Acta Psychiatrica
Scandinavica. 2011;124:226-33.
