tisdag 13 december 2011

Schizofreni - heterogen och svårprognostiserad sjukdom

När schizofreni nu debatteras flitigt i samband med Anders Behring Breivik kan man kanske få intrycket att schizofreni är en lättdiagnostiserad sjukdom som antingen är på det ena eller på det andra tydliga sättet. Så är det inte alls. Schizofreni är i själva verket en sjukdom vars konstellation av symptom varierar högst påtagligt från individ till individ. Hörselhallucinationer, vanföreställningar och störningar i tankeförlopp är visserligen mycket vanliga symptom vid schizofreni, men en rad andra förekommer också. Inget av de förekommande symptomen är heller så typiskt (patognomont) att det kan tas till intäkt för en säker diagnos. 

Sjukdomen har dessutom ett heterogent förlopp och utfallet är anmärkningsvärt svårt att prognostisera. Som tumregel gäller dock, att en plötslig och hastig debut, med framträdande affektiva eller paranoida inslag, utan tidigare psykiska störningar och en god social anpassning innan debuten, är förhållanden som talar för en god prognos. Om däremot debuten kommer smygande, vid unga år, med påtagliga inslag av känslomässig avflackning, kognitiva störningar, energi- och initiativlöshet, mot bakgrund av bristfällig social anpassning, är prognosen i allmänhet sämre. Ändå kan man aldrig från början veta hur utfallet faktiskt blir på sikt.

Långtidsuppföljning av personer med schizofreni upp till 15 år tyder på, att ungefär 25 procent tillfrisknar helt inom de första åren efter debuten utan att återinsjukna, att 15 procent fortsatt bär en latent psykos men är symptomfria vid kontinuerlig läkemedelsbehandling, och att resterande 60 procent hamnar i ett kroniskt sjukdomstillstånd, med återkommande psykotiska skov och kvarstående symptom och psykiska funktionsnedsättningar även lång tid efter sjukdomens debut (1). Det hör till saken att dessa procentsatser delvis är beroende av hur behandlingen har sett ut; att utfallet blir bättre om behandlingen är bättre, är väl inte direkt oväntat. I dag finns välgrundade förhoppningar om att utsikterna för särskilt den senaste gruppen kan förbättras genom optimerad medicinering och utökade och mer effektiva rehabiliteringsinsatser.

Man beräknar att omkring 50 000 personer i Sverige för närvarande har diagnosen schizofreni. De allra flesta av dessa har behov av kontinuerlig psykiatrisk vård och behandling, och en mycket stor grupp har dessutom behov av såväl försörjningsstöd som sociala insatser, såsom boende- och sysselsättningsstöd. För väldigt många gäller behoven livet ut och det säger sig själv att insatsernas kvalitet och flexibilitet då är helt avgörande för dessa människors livskvalitet. Efter mer än 30 år som psykolog inom psykiatrin, varav många år med ansvar för uppföljning och utvärdering av vårdens innehåll och resultat, vet jag också av egen erfarenhet, att väldigt mycket tyvärr återstår att göra både vad gäller sjukvårdande behandling och sociala insatser.

1. an der Heiden W, Häfner H. The epidemiology of onset and course of schizoprenia. European Archives of Psychiatry and Clinical Neuroscience. 2000;250:292-303.