Enligt en rapport från Eurobarometern 2009 anser en överväldigande majoritet av svenskarna (82 procent) att klimatförändring är det allvarligaste problemet som världen över huvud taget står inför. Och vi är det enda landet inom EU där befolkningens oro över detta problem har ökat under det senaste året (upp från redan höga 80 procent 2008). Genomsnittet för hela befolkningen inom EU ligger på 50 procent, en minskning med 12 procentenheter sedan 2008. Klimathotet toppar alltså tveklöst svenskarnas hotlista.
Merparten av svenskarna anser sig också, enligt samma Eurobarometer, vara välinformerade om orsakerna till klimatförändringarna (87 procent), om klimatförändringarnas konsekvenser (84 procent) och om de sätt på vilka klimatförändringar kan bekämpas (76 procent). Även dessa siffror ligger långt över EU genomsnittet; 56 procent, 56 procent respektive 52 procent.
Varför är vi svenskar så hyperkänsliga för detta, i och för sig, allvariga problem? Och varför är till synes så många av oss beredda till uppoffringar i vardagen, så inriktade på att ”göra insatser för att rädda miljön”, som det brukar heta. Det är ur psykologisk synvinkel intressanta frågor, särskilt mot bakgrund av att Sveriges och svenskarnas uppskattade bidrag till det globala koldioxidutsläppet sannolikt ligger inom felräkningsmarginalen: 0,23 procent (eller strax över 2 promille) totalt, inklusive det utsläpp som vi på olika sätt bidrar till utanför Sveriges gränser enligt Naturvårdsverkets uppskattning.
Med andra ord: som nation bidrar vi ytterst marginellt till världens samlade koldioxidutsläpp och våra möjligheter att påverka det globala utsläppet genom insatser i vår egen geografiska region är lika med noll, även om vi så skulle lägga ner och helt avfolka landet.
Ändå framhärdar vi i ekologisk självspäkning som vore vi den moderna, sekulariserade världens flagellanter. Miljöminister Andreas Carlgren brukar stolt framhålla, att vi har som mål att reducera våra koldioxidutsläpp till 40 procent av dagens nivå fram till 2020, världens mest ambitiösa mål, sägs det. Det innebär nära nog en halvering av utsläppen som, så vitt jag kan förstå, inte kan åstadkommas utan betydande negativa konsekvenser för vår livsföring i landet. Vi tycks alltså vara beredda att betala ett skyhögt pris för att reducera vår redan nu försvinnande lilla andel av det globala utsläppet.
Våffor, våffor göör di på dette viset?
Svaret finner vi, misstänker jag, i vår ständiga ängslan över att inte göra och tänka det som för stunden är påbjudet som politiskt korrekt. Och idag finns det sannolikt inte något som är så politiskt korrekt som miljöengagemang. Men denna vår invanda undfallenhet för det politiskt korrekta utgör just i det här sammanhanget ett hot mot hälsa och välbefinnande som, åtminstone på kort tid, vida överstiger vad några förändringar i klimatet i sig kan utgöra – en malande ängslan och oro över att vi inte gör tillräckligt för att undvika klimathotet, i värsta fall ren klimatångest.
Så här berättar till exempel Jonas Paulsson, numera kommunalpolitiker för Miljöpartiet och aktiv i bl.a. Greenpeace, i en intervju med SvD Idag (101201) om sin reaktion på en artikelserie i DN om klimathotet för några år sedan:
Jag fick panik, men kunde inte sluta läsa. Efteråt kände jag hemsk ångest. Jag blev helt knäckt och ångrade för första gången att jag hade satt barn till världen. Det kändes som om de inte hade någon framtid. […] Första tiden hade jag ständig lätt panik och ville hela tiden släcka lampor, sälja bilen och sluta köpa småsaker till barnen. Andra skulle kanske jämföra min förändring med ett religiöst uppvaknande, men personligen skulle jag säga att det var överlevnadsdriften som slog till. Jag kände en väldig stress att försöka rädda jorden – och därigenom mina barn.[…] Om jag fått en krona för varje gång som min fru, mina föräldrar eller min svärfar sagt att jag inte kan rädda världen, hade jag kunnat bjuda dig på en fin restaurang nu.Den här reaktionen som Jonas Paulsson beskriver låter som ett typiskt exempel på klimatångest (eng. eco-anxiety), ett plågsamt psykiskt tillstånd som nu uppmärksammas och diskuteras på fullt allvar inom den psykologiska professionen (1, 2). Denna typ av ångest orsakas av medvetenheten av det globala klimathotet snarare än av direkta erfarenheter av klimatförändringens effekter i sig. Tillståndet karaktäriseras av stark oro eller fruktan för att klimatförändringen på oförutsägbara och okontrollerbara sätt skall leda till katastrofala effekter, som ofta åtföljs av en rad andra besvär och känslor, såsom sömnsvårigheter, nedstämdhet, skuldmedvetenhet, apati, handlingsförlamning, hjälplöshet, hopplöshet, frustration och irritabilitet.
För att mildra dessa känslor och lätta på trycket försöker man, som i alla ångesttillstånd, komma ifrån och undvika det som man uppfattar som ångestens källa, antingen själva tankarna på och informationen om klimathotet, eller sådant som man tror bidrar till en negativ miljöpåverkan. Kraven på sig själv och sin närmaste omgivning kan i det senare fallet bli drastiska och långtgående, såsom att avstå från köttprodukter, bil- och flygresor, med hänvisning till övertygelser om att sådant i hög grad bidrar till den globala uppvärmningen.
Det som naturligtvis skiljer klimatångest från andra, mer bekanta ångesttillstånd såsom panikångest eller social fobi, är att klimatångesten har en klart realistisk kärna; klimatförändringarna utgör ju ett faktiskt och av andra verifierbart hot. Men intensiteten i den fruktan som vid klimatångest är förknippad med klimathotet kan vara lika stark som i andra ångesttillstånd och på jämförbart sätt påverka kognitiva funktioner, såsom perspektiv, riskbedömning, problemlösningsförmåga och tankemässig flexibilitet. De analyser och undvikandestrategier som följer på klimatångest riskerar därmed att bli lika improduktiva i förhållande till grundproblemet och hämmande för livsföringen i övrigt som dem man tar till vid panikångest och social fobi.
Klimatångest är naturligtvis en extrem reaktion på klimathotet och ingen vet idag hur vanligt detta tillstånd är. Men redan mildare och sannolikt betydligt vanligare klimatrelaterad oro kan leda till överdrivna och rent orealistiska föreställningar om vad som driver den globala uppvärmningen och vilken betydelse våra individuella handlingar kan ha för att påverka den. Till exempel så redovisar flygbolaget SAS att 40 procent av deras svenska flygresenär tror att flyget bidrar med mellan 12 och 25 procent av koldioxidutsläppet. Bidraget är de facto 2-3 procent.
”Vore vi mindre känslomässigt styrda och mer rationella, kanske vi skulle ta till oss [klimat]forskarnas slutsatser och agera på ett mer effektivt sätt för att lösa problemet”, säger sociologen Kari Mari Norgaard, som studerat hur allmänheten uppfattar klimathotet, i en intervju med SvD Idag (101202). Det är ett råd som vi svenskar i synnerhet bör ta till oss och reflektera över i vår världsförbättrariver på hemmaplan, för att undvika att klimatångest drabbar alltfler av oss och riskerar att driva våra ”insatser för att rädda miljön” i alltmer futil inriktning.
1. American Psychological Association. Psychology and global climate change: Addressing a multi-faceted phenomenon and set of challenges. Report of the American Psychological Association Task Force on the interface between psychology and global climate change. Washington, DC: APA; 2010.
2. Fritze JG, Blashki GA, Burke S, Wiseman J. Hope, despair and transformation: Climate change and the promotion of mental health and wellbeing. International Journal of Mental Health Systems. 2008;2:13.
