lördag 6 augusti 2011

Bedrägliga mentala modeller styr i klimatfrågan

För att kunna förstå komplicerade fysiska fenomen, särskilt fenomen som vi inte kan iaktta direkt, tar vi ofta hjälp av mentala modeller som i sin tur bygger på företeelser som vi redan är bekanta med. Till exempel kan vi föreställa oss en elektrisk ström som ett vattenflöde, där strömmen flödar genom elkabeln likt vatten i en vattenledning. Att på så sätt genom liknelser och analogier återföra det komplicerade på det enkla kan underlätta förståelse, och det trots att modellerna ofta, som i det här exemplet, inte alls är fysikaliskt korrekta.

Men enkla mentala modeller kan naturligtvis även leda till missförstånd. Klimatfrågan tycks, inte oväntat, vara ett område där enkla, bedrägligt enkla, mentala modeller försvårar allmänhetens insikt i problematiken. För här handlar det sannerligen om komplicerade fysiska fenomen som är verkligt svåra att begripa, inte minst genom att klimat, och i än högre grad klimatförändring, är statistiska förhållanden som vi inte kan uppleva direkt. I sådana lägen försöker vi, som sagt, att hitta något mer bekant och konkret att bygga våra tankemodeller med. Och vad ligger då närmare till hands som mentala modeller för klimat och klimatförändringar än väder och väderleksförändringar?

I våra mentala modeller av klimat och klimatförändring har vi därför svårt att skilja mellan väder och klimat. Det visar en amerikansk studie (1) gjord 2009. I studien fick 248 välutbildade personer (93 % med examen motsvarande vårt gymnasium och 62 % med examen från högskola eller universitet, vilket är betydligt högre än folkgenomsnittet i USA) ta ställning till sanningshalten i påståenden om klimat och väder. Det korrekta påståendet ”klimat är genomsnittligt väder” ansåg 41 % vara ett inkorrekt påstående, medan 40 % ansåg att det omvända, inkorrekta påståendet ”väder är genomsnittligt klimat” är ett korrekt påstående. Det inkorrekta påståendet ”klimat är i stort sett samma sak som väder” ansåg 35 % vara korrekt, och hela 69 % ansåg att det inkorrekta påståendet ”klimatet förändras från år till år” är korrekt.

Någon motsvarande svensk studie finns inte, mig veterligen, men jag misstänker att vi svenskar har lika lätt att förväxla väder och klimat som amerikanerna uppenbarligen har. Hur många av oss har till exempel under de senaste svinkalla vintrarna inte hört folk säga (eller kanske rent av själv sagt), mer eller mindre på allvar:
- Å så säger man att vi har en global uppvärmning. Den tycks i alla fall inte ha drabbat oss!
- Neej, om det vore så väl ändå!”

Samma amerikanska studie, liksom andra studier (2), visar att den gängse mentala modellen för klimatförändring inte heller lyckas särskilja klimatpåverkan och klimatförändring från förorening av luft och miljö i allmänhet. Till exempel anser många, felaktigt, att återvinning av hushållssopor och hårdare regleringar av luftföroreningar kan bidra till att bromsa klimatförändringen. Svårigheter att göra den viktiga åtskillnaden mellan klimatförändring och miljöförorening leder också vidare till den felaktiga slutsatsen, och den futila förhoppningen, att man på något sätt kan ”rena” luften från växthusgaser och att växthusgaser kan försvinna på liknande sätt som vanliga luftföroreningar.

Föroreningsmodellen har ett stort genomslag i Sverige, inte minst i massmedia. Senast idag citerar Svenska Dagbladet okritiskt en forskare som uttrycker sig så här med anledning av att till Sverige importerade varor har bidragit till koldioxidutsläpp i andra länder:
 Sverige är duktigt på att städa sin egen bakgård, men i själva verket har man bara slängt över skräpet till grannen, som inte är lika ordningssam. … Ni har slängt mer över staketet än vad ni städat på hemmaplan. … Samtidigt som de rika ländernas egen tillverkning blir renare blir konsumtionen smutsigare.
Föroreningsmodellen präglar också den svenska terminologin i sammanhanget. Uttryck som ”utsläpp av växthusgaser” och ”klimatutsläpp” för väl snarast tankarna till farliga ämnen som släpps ut i naturen, men som borde ha förblivit instängda. Gångbara termer som ”grön”, ”hållbar”, ”förnyelsebar” kontrasteras intuitivt mot mentala bilder av en brun, förödd och plundrad värld.

Vi ser också föroreningsmodellen tydligt i den svenska klimatpolitiska debatten, till och med på högsta nivå. Så här uttryckte sig till exempel miljöminister Andreas Carlgren nyligen i debattartikeln Så blir Sverige fritt från utsläpp i Svenska Dagbladet:
Vi behöver veta att hela samhället ställs på fötter, att vi tillsammans utvecklas på ett sätt som är hållbart för jordens klimat och våra barn och barnbarn. Det behövs länder som går före och visar att det går att minska utsläppen … Sverige ska vara ett land som samlar och drar med sig andra länder i utvecklingen mot en grön ekonomi och en grön framtid. Vi skall klara det som många bara drömmer om – möjligheten att leva ett rikare liv samtidigt som vi förorenar mindre … Och därför tar vi nu nästa steg. Idag startar regeringen ett omfattande arbete för en färdplan till ett Sverige utan klimatutsläpp.
Oppositionen kör med samma retorik. Socialdemokraterna Matilda Ernkrans (ordförande för riksdagens miljö- och jordbruksutskott) och Sara Karlsson (ledamot i samma utskott) kritiserar regeringen för att man satsar pengar som ”troligen inte lett till någon positiv klimateffekt.” (SvD2011-06-21). Här har vi uppenbarligen miljöpolitiska företrädare på högsta ort som inte tycks vara långt från uppfattningen att klimatet ändras från år till år.

Dessa felaktiga mentala modeller, vädermodellen och föroreningsmodellen, är så vanliga att när man väl har fått syn på dem en första gång så ser man dem överallt. Det är djupt beklagligt, eftersom de gör det svårt att förstå klimatproblematiken och dess orsaker och vad man kan och bör göra för om möjligt påverka den globala uppvärmningen. Tyvärr är dock dessa modeller, kanske framför allt föroreningsmodellen, högst gångbara inom politiken, eftersom de skrämmer och väcker engagemang, och därmed potentiellt röster.

Men vad händer när folk utifrån felaktiga premisser börjar efterfråga påtagliga resultat av de politiskt styrda klimatprogrammen, som ”utan tvekan kommer att kräva en stor omställning av vårt samhälle”, enligt miljöminister Andreas Carlgren (SvD 2011-07-30)? När inte bara ledamöter inom miljö- och jordbruksutskottet utan också vanligt folk (såkallade väljare) börjar efterfråga ”positiva klimateffekter” inom loppet av en mandatperiod? Risken som de nu ansvariga politikerna löper för att behöva stå till svars för något vars eventuella effekter ligger långt fram i tiden är visserligen liten. Så ur den aspekten är väl klimatfrågan fortfarande den perfekta politiska frågan. Men att rida på folks oförmåga att förstå en av vår tids svåraste frågor för att nå kortsiktiga politiska vinster kan i längden snarare komma att minska än öka förutsättningarna för att vi skall kunna göra något effektivt åt den hotande klimatförändringen.

1.  Reynolds TW, Bostrom A, Read D, Morgan MG. Now what do people know about global climate change? Survey studies of educated laypeople. Risk Analysis. 2010;30:1520-38.
2.  Weber EU, Stern PC. Public understanding of climate change in the United States. American Psychologist. 2011;66:315-28.