Mona Sahlin,
numera nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, ställer sig enligt Svenska
Dagbladet bakom förslaget från Örebros kommunalråd Rasmus Persson (C) om att hjälpa (till Sverige) återvändande
jihadister med ”psykologhjälp”. ”Många har psykiska problem eller har på andra
sätt hamnat utanför”, säger hon i en kort och kärnfull analys av den bakomliggande
problematiken hos jihadister. Göteborgs-Posten
instämmer och anser att jihadister skall erbjudas ”högkvalificerad
avprogrammeringshjälp och anpassad psykiatrisk vård … för att kunna återbördas
till samhället.” Terrorforskaren Magnus
Ranstorp tycks vara inne på samma linje enligt Aftonbladet: – Vi behöver riktade team med poliser,
socialarbetare, psykologer som ska jobba med det här, säger han.
Jag är av en annan uppfattning: Här tycker jag att man
blandar bort korten och förväxlar psykiatriska problem, som i bästa fall
psykologer och psykiatriker kan göra något åt, med etniska, religiösa och
politiska stridigheter, som varken psykologer eller psykiatriker kan eller bör
ge sig på att ”behandla”.
Det finns därför skäl att understryka, att socialt avvikande
beteende (t ex politiskt eller religiöst) samt konflikter som först och främst föreligger
mellan individen och samhället som regel inte
utgör psykiska störningar, enligt den gängse definitionen av psykisk störning.
Att ett kommunalråd i förslagsiver kan ge intryck av att ha en annan
uppfattning kanske man får ha överseende med. Men att Mona Sahlin, med sin
erfarenhet och med det uppdrag som hon nu har, uttrycker sig på så sätt som SvD
återger är långt allvarligare, och illavarslande för vart hon ämnar sig med
sitt uppdrag.
Visserligen är det så, att även våldsbejakande extremister
och terrorister kan lida av psykiska sjukdomar, där vanföreställningar,
bristande verklighetskontakt och självmordsbenägenhet finns med i
sjukdomsbilden. Jag har tidigare skrivit om forskning som bekräftar att psykiska
sjukdomar under vissa omständigheter kan bidra till att man söker sig till,
eller låter sig värvas av, terrororganisationer, i synnerhet för att utföra
självmordsdåd. Men av det följer givetvis inte att det stora flertalet som
identifierar sig med jihadism och annan våldsbejakande extremism, eller ens en
nämnvärd andel av dem, skulle göra det på grund av att de lider av psykiska
störningar. Självfallet inte. Men av Perssons, Sahlins och andras uttalanden
kan man få intrycket, att en sådan tanke kanske inte är främmande för dem.
Det stora och snabbt växande antalet unga män med
orientalisk bakgrund som nu ger sig iväg från Sverige och andra europeiska
länder för att strida för IS i Irak och Syrien, gör det nog snarare för att de
vill strida för en, enligt deras mening, rättfärdig sak – för att ”strida mot
ondskan” och för ”att etablera en islamisk stat där islamisk sharia
implementeras”, som en svensk medborgare bland dessa män uttrycker det i en
intervju i Aftonbladet.
Jag skulle inte tro att denne man, som ”är välutbildad, har ett vanligt jobb
och rör sig i Göteborg som vem som helst”, uppskattar att få höra, att hans
helhjärtade engagemang med risk för livet för denna sak sedan sju år beror på,
att han har ”psykiska problem eller på annat sätt har hamnat utanför”, att han
för denna sak bör träffa ett ”team av poliser, socialarbetare och psykologer”
som skall ”jobba” med honom, än mindre att han skall bli föremål för ”högkvalificerad
avprogrammeringshjälp och anpassad psykiatrisk vård”, var nu sådan finns, ”för
att kunna återbördas till samhället”. Jag förstår honom; det är respektlöst och
rent ut sagt kränkande, oavsett hur avskyvärt man kan tycka att hans engagemang
och hans gärning är. Och det riskerar att förstärka engagemanget ytterligare.
Det handlar ju inte här om personer vars tänkande är
förvridet och kidnappat av en liten sekt. Det handlar om personer som av religiösa
och ideologiska övertygelser men av fri vilja låter sig värvas i inbördeskrig
med etniska och religiösa förtecken långt från vårt land. Övertygelsen har man
rätt att ha och att uttrycka, men den bör inte och får inte stå oemotsagd,
varken av våra folkföreträdare eller av företrädare för de muslimska
församlingarna i Sverige. Här har den brittiska regeringen nyligen skärpt tonen
i budskapet på ett föredömligt sätt. Yttrandefrihet och religionsfrihet förpliktigar.
Att ha rätten till en övertygelse är en sak, men att som
svensk medborgare ha rätt att ta värvning i väpnad konflikt i ett annat land
och under en annan makt är en helt annan sak. Eller borde i alla fall vara det.
Det är visserligen inte första gången som sådant äger rum i vår tid. Men till
skillnad från förr, då man ur svenskt perspektiv sett som regel tog värvning på
den ”goda” sidan, tar man nu värvning på den ”onda”. Och inte nog med det; man
tar också värvning hos den som driver fler människor på flykt undan krigets
terror än någonsin tidigare. En del av dessa söker sig till vårt land, för att
inte säga rentav lockas hit. Och nu frågar vi oss vilset: vad gör vi när
presumtiva företrädare för den fördrivande makten nu visar sig kunna vara
grannar, bokstavligen, med de fördrivna, i Sverige?
Låt oss hoppas att vi slipper bevittna hur Sverige, som har
och alltid har haft ett generöst flyktingmottagande, förvandlas genom politisk flathet
och missriktad välvilja till ett land som inte ens kan ge trygghet åt dem som
vi erbjuder asyl (av grekiskans asylon ’skyddsort;
något okränkbart’). Jag tycker det finns tecken på att vi är på väg ditåt. Det
är inte svenskar sedan fem generationer som förtvivlat ser sina söner försvinna
utomlands som jihadkrigare; inte heller är det i våra storstäders villa- och
innerstadskvarter som bilar sätts i brand och där till och med
räddningstjänsten hindras att nå nödställda. Dessa allvarliga problem bottnar i
politiska och etniskt kulturella komplex, som också måste lösas, om möjligt, på
dessa nivåer.
