”Du har så rätt, bror! Skulle vi detektiver i Amerika,
England, Australien … bära oss så fumligt åt som romandetektiverna, då dröjde
det icke länge innan skälmarne blefve oss öfvermäktiga”, säger en utländsk gäst
vid groggbordet på Operakällaren till den gamle stockholmsdetektiven Gunnar
Holm, som i ett anfall av yrkesindignation spytt galla över de importerade
detektivskildringarnas fullständiga otrovärdighet. Genom Gunnar Holm, en av de
första svenska romandetektiverna, ville deckarförfattaren Axel Kerfve i romanen
Gunnar Holms minnen (1899-1900)
skildra ”verkliga bilder ur en verklig detektivs liv”, till skillnad från den ”importerade
overkliga smörjan”.
Men nu ter sig Holms eget uppträdande fasligt
verklighets-främmande, anser några sentida kritiker. Och det är väl dessvärre en
träffande karaktäristik för flertalet svenska romandetektiver även efter Gunnar
Holm, trots att ambitionen allt som oftast varit rakt den motsatta.
Frågan är om inte det senaste tillskottet bland svenska
roman-detektiver, Saga Norén i SVT:s nya serie Bron, ändå tar priset i otrovärdighet. Hon är … lite speciell, som
hennes kolleger säger, och det är sannerligen ingen överdrift.
Här har vi något så udda och otroligt som en erfaren
kriminalkommissarie med tydliga drag av Aspergers syndrom, en neuropsykiatrisk
utvecklingsstörning besläktad med autism. Hos denna kriminalkommissarie yttrar
sig detta bland annat som, och jag kan faktiskt utan att göra rollkaraktären
orättvisa citera direkt ur de diagnostiska kriterierna för Aspergers syndrom:
påtagligt bristande förmåga att använda ögonkontakt, ansiktsuttryck,
kroppshållning och gester som ett led i den sociala interaktionen; en oförmåga
att etablera relationer på ett adekvat sätt; en brist på spontan vilja att dela
glädje eller aktiviteter med andra; monomana, snäva intressen i tillvaron; och en
uppenbar brist på social och emotionell ömsesidighet. Kort sagt, Saga Norén är en
kriminal-kommissarie med monomant intresse för kriminalteknik men med påtagligt
nedsatt förmåga till social interaktion och betydande svårigheter att förstå
och leva sig in i hur andra tänker och känner.
Jag tror att man även utan psykiatrisk utbildning lätt
inser, att en kriminalpolis med sådana drag som de mest framträdande egenskaperna
skulle ha ännu svårare, för att inte säga helt sakna förutsättningar, att i
verkligheten framgångsrikt leda en mordutredning än vad de tungsinta
melankoliker, kortstubinta koleriker, traumatiserade våldtäktsoffer och
desillusionerade alkoholister som annars befolkar deckargenren skulle ha.
Men om nu manusförfattarna verkligen ville skildra en
kriminalpolis med tydliga drag av Aspergers syndrom, borde de nog i alla fall
inte som nu, uppenbarligen ordagrant, hämtat karaktärsanvis-ningarna för Saga
Norén direkt från sidan 46 i Diagnostiska
kriterier för psykiska störningar enligt DSM-IV, och nöjt sig med det.
Därmed har de inte bara åstadkommit en fullständigt otrovärdig kriminalpolis,
utan också en särdeles endimensionell personkaraktäristik, till och med för
deckargenren.
Förvisso är det allt svårare att göra sig hörd i det
tilltagande mediebruset, som gärningsmannen i Bron klichéartat uttrycker det. Men varför måste vägen till
uppmärksamhet och ett namn inom den samtida svenska kulturen allt oftare gå via
psykiatrisk lytesdramatik och förvrängda psykopato-grafier, på bekostnad av människor
med verkliga psykiska störningar och funktionsnedsättningar?
