En gäckande min

Googles nyligen lanserade tjänst, the Art Project, har redan beskrivits som revolutionerande för våra möjligheter att ta del av världens konstskatter. The Art Project låter oss bland annat på ett unikt sätt komma nära mästerverken för att studera dessa i detalj, närmare än vad som oftast är fysiskt möjligt där de hänger på plats och ställe, och ”upptäcka dolda hemligheter” som det heter i marknadsföringen.

Själv upptäckte jag något som jag inte tidigare sett i The Awakening Conscience (1853-4) av William Holman Hunt, trots att jag har stått direkt inför målningen många gånger på Tate Britain i London. Bilden skildrar ett par, en man och hans hålldam, vid pianot, då något ord i sången ”Oft in the stilly night” plötsligt väckt kvinnans insikt om sitt förspillda liv och minnet av en försvunnen oskuld, och som fått henne att i vånda fara upp ur mannens knä.

 Mannens minspel avslöjar att han varken förstår eller ser vad som händer; han tycks snarast befinna sig i en fortsatt lättsam, närmast jovialisk sinnestämning, i stark kontrast till kvinnans ångerfulla lamslagenhet, och låter vänsterhanden spela vidare. Det är naturligtvis en kontrast som Hunt hade avsett; han ville med denna bild uttryckligen visa hur samvetets röst kan tala till själen mitt i livets villervalla (1, s. 347), här genom en lättjefull sång, enfaldigt framförd av älskaren som är omedveten om att han förmedlar ett gudomligt budskap. Och han spelar bara vidare, ovetande om att han därigenom bara intensifierar hennes botfärdighet (2, s. 430).

Men en närmare granskning av målningen via the Art Project avslöjar också en annan, ”dold” dimension. Tittar man riktigt noga på mannens uttryck, mer närgående än vad som är möjligt när man står inför målningen på Tate, så förvandlas överraskande den jovialiska minen till stålblank, oförställd vrede. Nu liknar han i själva verket mer den ondskefullt grinande katten som leker med sparven under bordet än en lättjefull älskare.

 Denna dimension betonar att målningens budskap inte begränsar sig till ett religiöst moraliserande utan också omfattar en kritik mot bristande jämställdhet mellan kvinnor och män i samhället i allmänhet. Den så kallade kvinnofrågan debatterades livligt i mitten av 1800-talets England och Alfred Tennyson, en poet som i hög grad uppskattades av prerafaeliterna, hade 1850 publicerat en reviderad version av en av de litterära nyckeltexterna i denna debatt, The Princess. I denna långa dikt går Tennyson till angrepp mot kvinnans orättvisa särställning och målar upp en vision av ett framtida samhälle där kvinnor och män är helt jämställda:

Not like to like, but like in difference.

Yet in the long years liker must they grow;
The man be more of woman, she of man;
He gain in sweetness and in moral height,
Nor lose the wrestling thews that throw the world;
She mental breadth, nor fail in childward care,
Nor lose the childlike in the larger mind;
Till at the last she set herself to man,
Like perfect music unto noble words;
And so these twain, upon the skirts of Time,
Sit side by side, full-summed in all their powers,
Dispensing harvest, sowing the To-be,
Self-reverent each and reverencing each,
Distinct in individualities,
But like each other even as those who love.

Att sången ”Tears, Idle Tears” ingår som en del i Tennysons The Princess, och vars tonsättning av Edward Lear finns avbildad liggande på golvet i målningens nedre vänstra hörn, kan inte ha undgått någon i den publik som såg målningen utställd på Royal Academy i London 1854. The Princess var nämligen, trots dålig kritik, mycket omtyckt och bidrog i hög grad till Tennysons popularitet bland allmänheten (3). Så den samtida publiken fattade säkert galoppen, även om vi numera har lite svårt att hänga med utan att gå till litteraturen – och till the Art Project.

1. Hunt WH. Pre-Rapahelitism and the Pre-Rapahelite Brotherhood. Vol. I. London: Macmillan & Co; 1905.

2. Hunt WH. Pre-Rapahelitism and the Pre-Rapahelite Brotherhood. Vol. II. London: Macmillan & Co; 1905.

3. Wynne-Davies M. Bloomsbury guide to English literature. London: Bloomsbury; 1989.