Jihadister i terapi

Mona Sahlin, numera nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, ställer sig enligt Svenska Dagbladet bakom förslaget från Örebros kommunalråd Rasmus Persson (C) om att hjälpa (till Sverige) återvändande jihadister med ”psykologhjälp”. ”Många har psykiska problem eller har på andra sätt hamnat utanför”, säger hon i en kort och kärnfull analys av den bakomliggande problematiken hos jihadister. Göteborgs-Posten instämmer och anser att jihadister skall erbjudas ”högkvalificerad avprogrammeringshjälp och anpassad psykiatrisk vård … för att kunna återbördas till samhället.” Terrorforskaren Magnus Ranstorp tycks vara inne på samma linje enligt Aftonbladet: – Vi behöver riktade team med poliser, socialarbetare, psykologer som ska jobba med det här, säger han.

Jag är av en annan uppfattning: Här tycker jag att man blandar bort korten och förväxlar psykiatriska problem, som i bästa fall psykologer och psykiatriker kan göra något åt, med etniska, religiösa och politiska stridigheter, som varken psykologer eller psykiatriker kan eller bör ge sig på att ”behandla”.

Det finns därför skäl att understryka, att socialt avvikande beteende (t ex politiskt eller religiöst) samt konflikter som först och främst föreligger mellan individen och samhället som regel inte utgör psykiska störningar, enligt den gängse definitionen av psykisk störning. Att ett kommunalråd i förslagsiver kan ge intryck av att ha en annan uppfattning kanske man får ha överseende med. Men att Mona Sahlin, med sin erfarenhet och med det uppdrag som hon nu har, uttrycker sig på så sätt som SvD återger är långt allvarligare, och illavarslande för vart hon ämnar sig med sitt uppdrag.

Visserligen är det så, att även våldsbejakande extremister och terrorister kan lida av psykiska sjukdomar, där vanföreställningar, bristande verklighetskontakt och självmordsbenägenhet finns med i sjukdomsbilden. Jag har tidigare skrivit om forskning som bekräftar att psykiska sjukdomar under vissa omständigheter kan bidra till att man söker sig till, eller låter sig värvas av, terrororganisationer, i synnerhet för att utföra självmordsdåd. Men av det följer givetvis inte att det stora flertalet som identifierar sig med jihadism och annan våldsbejakande extremism, eller ens en nämnvärd andel av dem, skulle göra det på grund av att de lider av psykiska störningar. Självfallet inte. Men av Perssons, Sahlins och andras uttalanden kan man få intrycket, att en sådan tanke kanske inte är främmande för dem.

Det stora och snabbt växande antalet unga män med orientalisk bakgrund som nu ger sig iväg från Sverige och andra europeiska länder för att strida för IS i Irak och Syrien, gör det nog snarare för att de vill strida för en, enligt deras mening, rättfärdig sak – för att ”strida mot ondskan” och för ”att etablera en islamisk stat där islamisk sharia implementeras”, som en svensk medborgare bland dessa män uttrycker det i en intervju i Aftonbladet. Jag skulle inte tro att denne man, som ”är välutbildad, har ett vanligt jobb och rör sig i Göteborg som vem som helst”, uppskattar att få höra, att hans helhjärtade engagemang med risk för livet för denna sak sedan sju år beror på, att han har ”psykiska problem eller på annat sätt har hamnat utanför”, att han för denna sak bör träffa ett ”team av poliser, socialarbetare och psykologer” som skall ”jobba” med honom, än mindre att han skall bli föremål för ”högkvalificerad avprogrammeringshjälp och anpassad psykiatrisk vård”, var nu sådan finns, ”för att kunna återbördas till samhället”. Jag förstår honom; det är respektlöst och rent ut sagt kränkande, oavsett hur avskyvärt man kan tycka att hans engagemang och hans gärning är. Och det riskerar att förstärka engagemanget ytterligare.

Det handlar ju inte här om personer vars tänkande är förvridet och kidnappat av en liten sekt. Det handlar om personer som av religiösa och ideologiska övertygelser men av fri vilja låter sig värvas i inbördeskrig med etniska och religiösa förtecken långt från vårt land. Övertygelsen har man rätt att ha och att uttrycka, men den bör inte och får inte stå oemotsagd, varken av våra folkföreträdare eller av företrädare för de muslimska församlingarna i Sverige. Här har den brittiska regeringen nyligen skärpt tonen i budskapet på ett föredömligt sätt. Yttrandefrihet och religionsfrihet förpliktigar.

Att ha rätten till en övertygelse är en sak, men att som svensk medborgare ha rätt att ta värvning i väpnad konflikt i ett annat land och under en annan makt är en helt annan sak. Eller borde i alla fall vara det. Det är visserligen inte första gången som sådant äger rum i vår tid. Men till skillnad från förr, då man ur svenskt perspektiv sett som regel tog värvning på den ”goda” sidan, tar man nu värvning på den ”onda”. Och inte nog med det; man tar också värvning hos den som driver fler människor på flykt undan krigets terror än någonsin tidigare. En del av dessa söker sig till vårt land, för att inte säga rentav lockas hit. Och nu frågar vi oss vilset: vad gör vi när presumtiva företrädare för den fördrivande makten nu visar sig kunna vara grannar, bokstavligen, med de fördrivna, i Sverige?  

Låt oss hoppas att vi slipper bevittna hur Sverige, som har och alltid har haft ett generöst flyktingmottagande, förvandlas genom politisk flathet och missriktad välvilja till ett land som inte ens kan ge trygghet åt dem som vi erbjuder asyl (av grekiskans asylon ’skyddsort; något okränkbart’). Jag tycker det finns tecken på att vi är på väg ditåt. Det är inte svenskar sedan fem generationer som förtvivlat ser sina söner försvinna utomlands som jihadkrigare; inte heller är det i våra storstäders villa- och innerstadskvarter som bilar sätts i brand och där till och med räddningstjänsten hindras att nå nödställda. Dessa allvarliga problem bottnar i politiska och etniskt kulturella komplex, som också måste lösas, om möjligt, på dessa nivåer.

Jag har naturligtvis inget recept för hur detta skall göras. Men jag kan försäkra alla dem som till äventyrs tror något annat, att ”psykologhjälp” inte är en del av lösningen. Våldsbejakande jihadism är en politiskt religiös riktning och ingen psykisk störning, lika lite som annan politiskt extremism är det. Det finns därför inte heller någon psykiatrisk behandling för sådant. Psykiatrisk ”behandling” av socialt och politiskt icke önskvärda individer är sådant vi endast förknippar med diktaturer. Att företrädare för Socialdemokraterna och Centerpartiet, och en socialliberal tidning som GP, nu i naivt välmenande avsikt tycks tänka i liknande banor när det gäller jihadister i Sverige är minst sagt häpnadsväckande, och inte så lite oroande. Vart har politiken och opinionsbildningen, det som ni är hemma på, tagit vägen?

Dan Josefsson tycks ha gjort samma resa som Sven Å Christianson – men i andra färdriktningen

”Journalisten Dan Josefsson har gjort gällande att [Sven Å] Christianson gett vetenskaplig legitimitet till att [Thomas] Quick haft bortträngda minnen av de mord han erkänt och därmed bidragit till de fällande domarna”, skriver professor Sven Å Christianson själv, tillsammans med justitierådet Göran Lambertz, i en något sen replik (DN Debatt 2014-02-18) på Josefsson bok Mannen som slutade ljuga: berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick (Lind & Co, 2013). Så var det inte alls, hävdar nu Christianson och Lambertz, utan Thomas Quick (numera Sture Bergwall) hade bara ”en motvillighet att minnas och berätta i en offentlig kontext”, och de fortsätter:

Josefsson är lekman på området och kan kanske ursäktas för att inte förstå skillnaden mellan bortträngda minnen och ett avsiktligt avvärjande av minnen från den medvetna uppmärksamheten. Denna distinktion är viktig och har inte funnits med i debatten.

Denna spetsfundiga invändning betyder, i klartext, att bortträngning och bortträngda minnen inte är samma sak som dissociation – splittring eller sammanhangsbrott i vanligtvis integrerade psykiska funktioner, såsom medvetande, minne – och dissociativ amnesi – oförmåga att minnas personlig information som följd av dissociation.

Invändningen är både irrelevant och förledande. I psykoterapi i allmänhet, och i detta sammanhang i synnerhet, har skillnaden i terminologi liten betydelse; i sak handlar det i allt väsentligt om ett och detsamma. Följande fotnot ur Frieda Fromm-Reichmanns Intensiv psykoterapi (Natur och Kultur, 1981, s. 82) belyser detta väl:

Bortträngning och dissociering är de viktigaste processer som används för att spärra yttre händelser eller inre tankar och känslor från medvetenhet och för att hindra deras återkallande i medvetandet. Följaktligen används i denna bok genomgående »bortträngning» och »dissociering» för att täcka alla funktioner som tjänar detta ändamål och som därför är föremål för tolkande psykoterapi.

Men det var då det. Idag, då psykoanalys och psykodynamisk psykoterapi förlorat sin forna nimbus, och särskilt efter de rättsprocesser som den skandalomsusade rörelsen för recovered memory therapy (återgestalningsterapi) föranledde i USA och som Josefsson beskrivit så väl i sin bok, är det många som finner trängande skäl till att försöka upprätthålla en falsk distinktion mellan bortträngning och dissociation. Det handlar helt enkelt om vilka signaler man vill sända, som det brukar heta. Den som talar om bortträngning och om återvinning av bortträngda minnen, och därmed tydligt signalerar en psykodynamisk hemvist, den får nämligen varningslampor att blinka lite varstans, vilket varken är bra för affärerna eller för forskningsanslagen. Däremot, den som väsentligen talar om samma sak men i termer av dissociation och av återhämtad eller förbättrad mentaliseringsförmåga, och därmed snarare signalerar en hemvist i den dyrkade anknytningsteorin, den går det vanligtvis i båda avseendena betydligt bättre för.

Teorin om bortträngning och bortträngda minnen är således inte död, den har bara flyttat och lever numera i högsta välmåga på annan ort. Vid det här laget, efter det gedigna utredningsarbete som han har genomfört för sin bok, är naturligtvis också Dan Josefsson helt på det klara med detta. I sin replik (DN Debatt 2014-02-20) på Christiansons och Lambertz’ artikel, poängterar han därför återigen, helt korrekt, att det inte finns några vetenskapligt godtagbara belägg för att ”vi människor ’tränger bort’ traumatiska minnen”, oavsett vad vi nu vill kalla detta, och fortsätter följdriktigt:

I debatten om bortträngning används ofta alternativa begrepp som ”dissociation”, ”blockering”, ”avvärjande” och liknande. Men det man syftar på är bortträngning av traumatiska minnen, …

Helt riktigt, men det är väl något av ödets ironi, att just Dan Josefsson också skulle vara den som för bara några år sedan förankrade dissociation i svensk poppsykologi och myntade för detta den klatschiga benämningen ”nödbromsen”, i sin bästsäljande bok Den mörka hemligheten (Natur och Kultur, 2011), författad tillsammans med hans terapeut Egil Linge. Där kan man läsa följande (s. 61–2):

En del smärtsamma minnen och obehagliga känslor från det förflutna kan vara så påflugna att vi inte kommer undan dem hur mycket vi än försöker undvika vissa situationer och tankar. I det läget finns det ytterligare en metod som vi helt omedvetet kan ta till för att skydda oss. Den kallas för dissociation, vilket kan översättas med bortkoppling och är motsatsen till association. När vi går in i ett dissociativt tillstånd stängs våra känslor av. Dissociationen är därmed som ett slags inre nödbroms som vi omedvetet drar i när vi inte kan komma undan smärtsamma minnen och känslor på något annat sätt.

Jag låter citatet tala för sig själv; det kan väl inte undgå någon att han därmed också med nödvändighet implicerar sig själv och sina egna tidigare böcker, då han i sin nya bok, med hjälp av ”flera av världens främsta minnesforskare, och … i över 500 fotnoter och 300 referenser”, med rätta kritiserar ”bortträngningshypotesen” sönder och samman. Dan Josefsson tycks alltså ha gjort samma resa som Sven Å Christianson – men i andra färdriktningen. Och det har i alla fall inte funnits med i debatten.

Håll koll på promillen!

För de flesta av oss ger alkohol i måttlig mängd en positiv effekt på det psykologiska välbefinnandet. Men det är just det; i måttlig mängd. Hur lätt är det inte i den inledande upprymda stämningen att tämligen omgående ta ett (eller två) glas till. Som man sedan ångrar. Ja, ni vet nog hur det kan vara. Det borde finnas en app för detta notoriskt svårdoserade njutningsmedel!

Och det är just vad det gör det: Promillekoll. Det är bara att gratulera Systembolaget AB, som står bakom appen, till ett mycket användbart, lätthanterat, roligt - och snyggt - hjälpmedel till att dosera spriten för en hållbar spirituell nivå.

Rekommenderas varmt. Men, den dag som du kommer på dig själv med att försöka "lura" Promillekollen: Sök annan typ av hjälp!

Till Promillekoll  (finns för både iPhone och Android)

Dylans Tempest, stormigt värre

Bob Dylan har väl aldrig utgett sig för att vara någon muntergök precis, och det gör han inte heller skäl för på sin senaste platta, Tempest (som nu kan "avnjutas" på Spotify). Snarare tvärt om; mörkare och mer stormdrivna känslolägen än så här har han sällan tidigare serverat.

Det har väl också undgått få, eftersom musiken till de råa texterna oftast är kongenial. Men det gäller inte riktigt det andra spåret på skivan, Soon After Midnight, där en betagande melodi i mjuk country- och 50-tals poptappning lätt skymmer en tämligen ondskefull intrig. Så gott som alla recensenter vars recensioner jag läst har fastnat för den här sången och uppfattat den som en kärlekssång; "den vackraste kärleksballad Bob Dylan har gjort sedan 1997", skriver till exempel Nöjesguiden. Jag har bara hittat en enda recensent med en avvikande mening: "It's a classic Blood on the Tracks-era barb, vitriol mixed with real longing-- rage and love, rage at love", skriver Amanda Petrusich, Pitchfork, insiktsfullt. Och hon är på rätt spår, för den som vi har att göra med i denna sång är nog inte kärlekskrank i vanlig mening utan snarare erotisk besatt, där passion, svek och "allt det där som svartsjukan smitt ihop" (Shakespeare) förebådar hämnd med en ödesdiger utgång. En mardrömsversion av En midsommarnattsdröm.

Intressant nog är samtliga texttolkningar som jag har kunnat finna på nätet felaktiga på väsentliga punkter (skivan saknar texthäfte och texterna finns inte heller för närvarande på Bob Dylans officiella hemsida) och gör på olika sätt omtolkningar av vad Dylan faktiskt sjunger (vilket inte alltid är så lätt att höra) som passar med kärlekssångstolkningen. Efter många genomlyssningar anser jag att det här är den korrekta texten:

Up searching for phrases, to sing your praises
I need to tell someone
It’s soon after midnight, and my day has just begun 

A gal named Honey, took my money
She was passing by
It’s soon after midnight, and the moon is in my eye 

My heart is cheerful, it’s never fearful
I’ve been down on the killing floors
I’m in no great hurry, I’m not afraid of your fury
I’ve faced stronger walls than yours 

Charlotte’s a harlot, dresses in scarlet
Mary dresses in green
It’s soon after midnight, and I’ve got a date for the Fairy Queen 

They chirp and they chatter, what does it matter?
They're lyin' there dyin' in their blood
Two-Timing Slim, who’s ever heard of him?
I’ll drag his corpse through the mud 

It’s now or never, more than ever
When I met you, I didn’t think you would do
It’s soon after midnight, and I don’t want nobody but you

(Bob Dylan, Soon After Midnight, Tempest, 2012) 

Bevare dig för den som uppfattar detta som en ren kärlekssång!

Men bli ändå inte förvånad om du snart får höra någon som ringer in till P4 och ber dem spela Soon After Midnight "för världens bästa tjej". Det är inte mer obegripligt än att många tycker att det passar att spela giftiga sockerbitar som Stings Every Step You Take på bröllopsfesten, eller Lennons Imagine på en kyrklig begravning. För pop och rock kan, och har alltid kunnat som ingen annan musik, förmedla det giftiga med en skopa socker. Det är dess subversiva element, det som gör det möjligt att skicka ut snart sagt vilket budskap som helst för att nå varje litet skrymsle av tillvaron, bara förpackningen "låter bra". Och vi lyssnar, eller kan inte undgå att lyssna, och vi tar till oss och låter tanklöst allt detta snurra runt, runt som gör oss så distraherade att vi inte längre tycks notera vad sångerna handlar om. Men var så säker, det går inte spårlöst förbi utan finns i bakhuvudet någonstans och bidrar, som i Dylans fall oftare än sällan, mer till pessimism, svartsyn och den negativa uppbyggligheten i allmänhet än vad som i längden är bra för den psykiska hälsan.

Arbetslös - med livet som insats

"Genom sänkt skatt och förändringar i ersättningssystemen har vi stärkt drivkrafterna till arbete och breddat vägarna tillbaka till arbetsmarknaden. Alla som kan och vill jobba ska kunna försörja sig på eget arbete. […] Arbetslinjen har återupprättats. Sysselsättningen har ökat, utanförskapet minskat, många färre är i dag sjukskrivna och i motsats till vid tidigare kriser har människor stannat kvar på arbetsmarknaden."

Så sammanfattar statsminister Reinfeldt idag på DN Debatt det kanske mest väsentliga resultatet av regeringens åtgärder: möjligheten till eget arbete har stärkts. I den mån det stämmer är det ett viktigt resultat, inte bara ur försörjningssynvinkel: Att ha ett eget arbete har också avgörande betydelse för social samhörighet, självkänsla och välbefinnande, rent ut sagt, för lyckan. Arbetslöshet är nämligen, vid sidan av ohälsa, den allra värsta "lyckotjuven". Inget av alla vardagseländen som kan drabba oss är så traumatiskt och negativt för välbefinnandet som arbetslöshet. Det har såväl den ekonomiska som den psykologiska lyckoforskningen världen över entydigt visat, oavsett om vi talar om USA, de nordiska länderna, centralasien, Afrika eller Latinamerika (för en bra översikt, se Graham, C., Happiness around the world, Oxford University Press 2009).

Nu visar också en ny brittisk studie (BMJ 2012;345:e5142) att den snabbt växande arbetslösheten i England under senare år bokstavligen till och med har kostat många människor livet. Som framgår av figuren, som är hämtad från studien, finns ett starkt samband mellan antal självmord (suicide) och antal arbetslösa (unemployed) i England under perioden 2000-10; de båda kurvorna följer tydligt varandra.

Trender i antal självmord och arbetslöshetsstödsansökningar i England, 2000-10, efter kön

Vi ser också en nedåtgående trend i antalet självmord fram till år 2007, då den åter tycks vända uppåt, i synnerhet för män, samtidigt som arbetslösheten stiger kraftigt. Efter en statistisk trendanalys gör forskarna uppskattningen, att hela 40 % av ökningen av självmorden bland män, i reda tal 329 liv, från 2007 direkt kan tillskrivas ökningen av arbetslösheten under samma tid.

Det här är en viktig studie, med betydande politiska implikationer, och i slutet av sin artikel diskuterar forskarna själva några av dessa implikationer. Jag citerar:

"Firstly, our study indicates that although the initial economic shock of recession does increase suicide risk, policies that promote re-employment could reverse this trend. […] … some commentators have suggested that the government should promote employment, particularly in deprived areas, through state led social investment in infrastructure, industry, education, early years support, and improved working conditions."

Dessa förslag från de brittiska forskarna är väl exempel på just sådana åtgärder som har varit, och fortsätter att vara, en del av den svenska regeringens arsenal för att minska arbetslösheten. Framgångsrika här, är det väl i så fall inte att undra på att David Cameron och den brittiska regeringen nu alltmer riktar sin blick mot vårt land för att hitta lösningar på sina egna sociala problem.

Ingen rädder för vargen här

Människan har i alla tider fruktat och hatat vargen, emblematisk för blodtörst, grymhet och ondska. Men idag har allt detta blivit omodernt. Nu är den korrekta och påbjudna inställningen: Vargen skall vi inte vara rädda för, utan rädda om.

Här har djurparkerna, kanske i synnerhet Kolmården, fått en pedagogisk uppgift, att genom närkontakt med varg få alla vantrogna att hörsamma påbudet. Och så går plötslig, som vore det oväntat, allting fel på det mest tragiska sätt när en 30-årig djurskötare dödas.

Vi som lever i länder som Sverige har svårt att inse att människor än idag kan, och faktiskt blir, dödade och uppätna av andra djur. Ser vi till länder där kontakten mellan människor och det vilda är mer påtaglig än här, är skräcken att bli attackerad och uppäten av djur som orm, haj, panter, lejon, tiger, leopard, puma, björn och varg inte alls ogrundad. Bara vad gäller angrepp av varg på människa listar Wikipedia 186 fall med dödlig utgång sedan 1981, den senaste i Kolmården inkluderad. Och oftast har offren varit barn och kvinnor.

Vi är så vana att se oss själva sittande på toppen av näringskedjan, att vi förleds att tro att det alltid har varit så. Det må ha varit sant under de senaste 500 åren, men 500 år är bara ett ögonblick i ett evolutionär perspektiv. Under de 7 miljoner år som mänskliga varelser har vandrat på jorden har vi så gott som hela tiden snarare varit bytet än rovdjuret, visar antropologerna Donna Hart och Robert Sussman övertygande i sin bok Man the Hunted. Primates, Predators, and Human Evolution (Westview Press, 2009).

Det är i allmänhet inget vi tänker på i det moderna, urbana livet, så fjärran från allt vad vildmark och vilda djur heter. Och inte heller lyssnar vi särskilt gärna på dem med egna erfarenheter av faror i det vilda. Det är nog mest vidskepelse, säger vi, grundad på okunskap. Men när vi hör att någon i närkontakt av tredje graden med varg verkligen fått sätta livet till, då slår nog ändå hjärtat lite hårdare på oss alla. Då väcks något av den uråldriga, instinktiva fruktan för vargen även hos oss moderna människor, vi som är ättlingar till dem som var lycksosamma och kloka nog att ta vägledning också av en sådan fruktan.

Vi kan försöka ignorera vår fruktan och låta vårt förhållande till vargar helt styras av politiskt önsketänkande, oftast uttänkt på tryggt avstånd från både vargar och folk som berörs av dem. Dock vet vi ju redan nu att priset för detta kan bli mycket högt, och då inte bara i skattekronor räknat.

Men vi kan också erkänna och ta vägledning av vår befogade fruktan, och freda folk och fä från varg som drar sig alltför nära inpå hus och hägn. Med en sådan känslomässig vägledning skulle nog ingen heller ge sig in bland vargar i fångenskap och tro sig kunna vända ryggen till. Och på köpet kanske vi både skulle kunna få vargar i vildmarken, där de hör hemma, och en lösning på vargfrågan som också gemene man skulle kunna vara nöjd med.

Till bilden av Breivik

”Det är uppenbart att karln är tokig”, säger professor Sten Levander till DN och talar om bilden av Anders Behring Breivik som nu kompletteras offentligt under den pågående rättegången mot honom i Oslo. Naturligtvis är han det, men det uppenbara står förvisso inte alltid obestritt. Och så är det i detta fall, olyckligtvis.

Att Breivik själv bestrider det uppenbara ligger i sakens natur. Den som lider av en vanföreställning (paranoia) i psykiatrisk mening vidhåller sin övertygelse, trots att man är ensam om sin föreställning och ”i trots av vad snart sagt alla andra människor skulle hävda, och trots att det föreligger okontroversiella och uppenbara bevis på att övertygelsen är felaktig” (1). Sannolikt lider Breivik av just sådana vanföreställningar om sin egen roll och betydelse för i samtiden brännbara politiska och kulturella kontroverser, och sannolikt har han också utfört sina bestialiska dåd under inflytande av dessa grandiosa vanföreställningar. Breiviks uppförande och argumentation i rätten styrker den uppfattningen.

Att Breiviks bevekelsegrunder för sina dåd skulle komma att tas bokstavligen och utnyttjas på den politiska marknaden ligger kanske också i sakens natur. Vi dras alla till ämnen och företeelser som ligger i tiden; så också paranoiker. Förr ansåg sig paranoiker med storhetsvansinne ofta vara smorda religiösa förkunnare; idag är de snarare utvalda med ett politiskt uppsåt. Förr fick de budskapet genom Bibeln, änglar och demoner, men det var långt före sms, Internet och sociala medier. Och i alla tider har folk haft svårt att skilja det ena från det andra, och dömt därefter.

Att vi idag tycker oss veta bättre är psykiatrins största landvinning. Därför ligger det inte i sakens natur, eller borde i alla fall inte göra det, att den rättspsykiatriska expertisen har varit så osäker och famlande i sin bedömning av Breiviks verklighetsuppfattning. Det är visserligen svårt att göra en psykiatrisk bedömning av en person som, av naturliga skäl, inte vill medverka till en sådan. Men det är lika svårt att förstå vilken verklighetsförankring som man vid den senaste bedömningen har tyckt sig kunna se i Breiviks bevekelsegrunder, och som inte har kunnat påvisas i Norges genom tiderna största brottsutredning.

Denna osäkerhet har spridit sig till den norska domstolen, där man tycks ta många av Breiviks absurda villkor ad notam. Där erbjuds han möjlighet att trollbinda en hel värld i sina grandiosa vanföreställningar. Och till ingen annan ”nytta”, eftersom det i praktiken inte kommer att påverka påföljden. Det är ett ovärdigt skådespel som vi nu bevittnar i vad som må vara sista akten i sorgespelet Breivik men kanske också prologen till psykiatrins uttåg ur våra domstolar.

1. American Psychiatric Association. MINI-D IV. Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV. Stockholm: Pilgrim Press; 1995.